Söndagsbetraktelse 29 september 2019
Lukas 16:19–31
Vid den tiden sade Jesus till fariseerna: »Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’ »
Betraktelse
Dagens text visar oss att det inte är det här livet som är det viktigaste, men det eviga livet.
De som lider och hungrar ska bli tröstade och mättade...
Jesus kallar oss att hjälpa den svage, Han lär oss att öppna våra ögon för den andre, att lyfta våra ögon bort från oss själva.
Han lär oss att om vi inte gör det kommer vi att få ta del av Guds rättvisa, som t.ex. den rike mannen i dagens berättelse fick göra.
Lidandet å andra sidan kan inte utplånas;
”de fattiga kommer ni alltid att ha bland er” (Markus 14:7), så det är människans attityd och gensvar till Gud som poängteras idag.
Vare sig man är rik eller fattig så är det vår andliga själ som det är fråga om, det är ett evigt liv som står på spel, det är kärlek till Gud och Gudsfruktan, som Kristus visar oss i sin Väg - den enda Vägen.
Lidandet är en konsekvens av arvsynden, det går inte bort, inte ens med dopet, lidandet har naglat sig fast i våra kroppar och själar. Lidande och död. Jesus Kristus har kommit för att visa oss vad vi ska göra med det. Lidandet följer oss inte för evigt - om vi gör Guds vilja.
Den rike mannen har sin del av ansvar i Lasaros lidande och död.
Han kunde ha lindrat Lasaros lidande genom att sörja för hans kropp.
Det skulle ha gjort gott för den rike mannens själ.
Idag ”hjälper” man lidande människor att dö.
Var ligger skillnaden mellan dessa två sätt att se på den lidande?
Ingen skillnad alls. Båda är själviska;
Den rike mannen undviker att hjälpa den lidande i tron att han är förmer än den fattige; att den fattige inte är någon,
och de idag som istället för att stödja den lidande personen, avlivar denne i ett sken av att vara medlidande, tror också de, att denne ”fattige”, inte är någon.
I bägge situationerna tror man inte heller att Gud är någon.
Döden är inte något läkemedel man skulle skriva ut på recept.
Varken den rike mannen eller barmhärtighetsmördaren förstår någonting av Guds medlidande, eller Guds rättvisa -än mindre Guds barmhärtighet!
Vad tänker man att livet handlar om?
Kristi budskap har inte nått fram. Hur ska det nås fram om ingen förkunnar det?
I överlåtande av mig själv till Guds vilja - vare sig det är Hans vilja för mig eller för någon annan - förenad i Kristi lidande, styrkt av Kyrkans Sakrament och vägledd av Guds ord , får lidandet mening.
Och i samhörighet med någon människa som är med den som lider.
Han som har sagt:”
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt", ljuger inte,
Kristus menar också varje ord när Han säger ”ta upp ert kors dagligen om ni vill vara min lärjunge”.
Han ger oss allt vad vi behöver för vår genomresa på jorden.
I människans svaghet öppnar hon sig till lögnen, skumma återvändsgränder och döden, hon går som i en labyrint och försöker rädda sig själv.
Vi kommer aldrig ifrån livet!
Människan har en evig själ. Även om livet är en plåga så är det en gåva av vår Herre som vi ska ta vara på, både för oss själva och för andra.
Lidandet är en del av livet och därför en del av vad som förenar mig med Gud här och nu.
Den misshandlade och korsfäste Kristus är nu förhärligad. Vårt lidande ska också bli förhärligat - om vi inte springer ifrån det.
Inte någon, vare sig läkare, anhöriga, föräldrar, eller stat har en absolut auktoritet över sitt eget eller en annan människas liv.
Gud ger liv, ingen av oss har givit oss själva liv! Inte heller kan vi ge liv till andra, människan kan föra vidare liv men inte skapa det.
Gud är den unika Skaparen av allt liv, allt liv har i Hans ögon mening och det är Han som har velat vart och ett av dem.
Att ”hjälpa” någon att dö, (t.o.m. minderåriga), är ett hopp rakt ner i avgrunden,
inte bara för alla inblandade i personens död, men för samhället, för nationen, för världen.
Den rike mannen talar från just den avgrunden och ber om hjälp i sina lidande kval.
Abraham går inte med på det,
(här är det alltså inte Gud som dömer honom men patriarken.
Moder Teresa sa en gång att ” det är inte Gud som ska döma mig men min mor.
Varför?
Därför att hennes mor tog det mycket hårt när hon blev lämnad av sin dotter som skulle bli nunna - och på den tiden fick en ordenskvinna inte komma hem igen.
Om Moder Teresa inte hade gjort Guds vilja, om hon inte sökt helighet, varit Gud trogen och sann i sitt kall; hade henne egna mor kunnat döma henne, menade hon.)
för i den avgrunden där den rike mannen nu befinner sig finns ingen mer hjälp att få, inte ens döden kan där vara en väg ut!
Efter döden finns ingen mer möjlighet att göra något åt sin själ eller för sin själ, efter döden går det inte längre att växa i tro, hopp och kärlek.
Det är bara här på jorden man kan göra något åt sin helgelse och frälsning.
Den rike mannen vill att Abraham ska låta Lasaros uppstå och gå till den rike mannens familj för att varna dem.
Men inte heller det går Abraham med på, för, säger han, om de inte lyssnar till Guds ord som talas genom Moses, profeterna och Evangelisterna, ska de heller inte lyssna till någon fattig man som uppstått.
Den sekulära självgodheten och självsäkerheten är en avsky i Guds ögon; ”Dåren säger i sitt hjärta: det finns ingen Gud” (Psalm 141).
Vi lever i en total frånvaro av Gudsfruktan; ” Du som tillhör Gud, sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet…, säger den helige Paulus i sitt brev till Timoteus.
Vi behöver inte hjälp med att dö, vi behöver hjälp med att leva!
Vi behöver hjälp till tro, till att lära känna Kristus och Hans ord.
Det är oerhört smärtsamt att se var vi befinner oss i vårt sekulära samhälle, det återspeglas t.ex. i tonåringar som lovar att ”vi unga ska aldrig förlåta er vuxna” (om ni inte gör något åt det (påstådda) klimatförändringarna).
Vad ger vi våra barn.. vad kan vi ge våra barn - utan Kristus och Hans lära?!
Förlåtelse är en absolut nödvändighet för en människas frälsning.
Jesus visar oss vägen. Ingen annan än Jesus kan visa människor vägen till frälsning. Han visar oss också att vi kan förlora frälsningen; som den rike mannen som nu vill att att den man han i hela sitt liv har nonchalerat, ska komma och blöta hans brännande tunga.
En fattig man dör på en rik mans tröskel.
En sjuk man dödas i ett rikt samhälle därför att lidande inte ger mening.
Men ingen har delgett honom någon mening!
Världens lögn är att livet ska vara en dans på rosor - och om det inte är så i mitt liv så är det nåt fel på mig…jag kan lika bra dö.
Kristus får inte förkunnas - eller rättare sagt- Kyrkan förkunnar inte Kristus enligt Kyrkans tradition, sedan några decennier.
Förkastas den lidande Tjänaren - förkastas allt.
När man börjar manipulera liv är det införstått att man också börjar manipulera död.
Dess orsak?
Lidande.
Vad som nu menas med lidande har tänjbara gränser, eller inga gränser alls, det kan ofta helt enkelt bara innebära obekvämlighet.
Hur ofrånkomligt lidandet än är, gör man ändå allt för att komma ifrån det - man låter sig lockas in i illusionen att döden är utvägen.
Jesus såg lidandet som sin Faders vilja och offrade det i kärlek för människors frälsning.
Han lär oss, om vi vill, att acceptera lidandet, att ta upp våra kors med ett ödmjukt hjärta.
Det är inte alls lätt!
Men Lasarus hade lärt sig det.
”...Herren befriar de fångna...”
Marias Lamm
