Söndagsbetraktelse 29 november 2020
Markus 13: 33–37
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!«
Betraktelse
Han kommer inte bara när vi minst anar det, men också på det sätt vi minst anar..
Herren söker och prövar oss. Han återspeglar våra inre gömmor där vi kanske ännu inte är renade, befriade – redo för att ta emot Honom.
Som t.ex. de flesta i Israel, även då de var kunniga i Skrifterna och uppfyllde vad lagen krävde, kände de inte igen sin Herre när Han plötsligt stod mitt ibland dem!
Vaka!
Katarina av Siena säger att det ”viktigaste i människans liv är längtan”. Utan längtan är vi döda. Bara de längtande lever, bara de levande längtar. Längtan är väntan. Ivrig väntan.
”Saliga de som hungrar och törstar...”
Längta efter Gud.
Hur viktigt det är att söka Honom.
Världen lockar oss ifrån längtan till Gud genom att dra oss till lyckoillusioner vilket bedövar den sanna inneboende längan efter Gud. I världsliga lockelser får vi mer och mer avsmak för det sanna, det heliga, och istället låter vi oss virvlas in i neonljusets skimmer som får oss att föredra det ständiga oljudet framför den gudomliga tystnaden,
som får oss att föredra att Gud inte kommer, åtminstone inte som Domare...
Advent är så tyst. Lika tyst som väntan.
Håll er vakna.
Han kommer om natten, så tyst, så liten, också Han längtar att få komma in i våra hjärtan och födas där, komma in i våra hem och födas där, komma in i våra liv, vardagliga liv, och födas där.
Hur många gånger om dagen minns vi Jesus? Hur många gånger om dagen – och natten – ska vi säga i denna Advent:
”Kom Herre, jag väntar på Dig!
Jesus säger: "vaka"!, annars glömmer ni Mig!
Vaka, för annars längtar vi inte längre efter det vackra, det sanna, det goda.
Vaka, för annars vet vi snart inte varifrån vi har kommit eller vart vi är på väg.
Vaka, för annars tappar vi längtan, tappar vi livet, tappar vi meningen.
Vaka.
Utmaningen inför Kristi födelse är att inse att vi behöver, inte bara Honom, men ödmjukhet.
Nästa stötesten: Kyrkan..verkar vara en svår och tråkig väg till Gud - finns det ingen annan väg?
”...en man lämnade sitt hus och lät sina tjänare ta hand om det”...
Den helige Gregorius säger att mannen är Kristus och att tjänarna är prästerna som har blivit givna den Helige Ande för att kunna ta hand om Herrens hus: Kyrkan, medans Han är borta...
Alltför många fyller upp sina hjärtan och huvuden med sekulär kunskap och vetenskap...längtan och väntan efter Gud hamnar då oundvikligen i skuggornas land...
Advent är den glada påminnelsen av Guds människoblivande men också, en påminnelse om Herrens andra ankomst.
Han ska komma igen, en andra gång, en sista gång, dock inte som en bebis men som den Gud Han Är!
Jungfrun Maria säger till den heliga Faustina:
”Era liv måste vara som mitt: tyst och gömt, i en oupphörlig förening med Gud, bönfallande för mänskligheten och förbereda världen för den andra ankomsten”.
Vaka.
Världen försöker lösa problemen. Det är som med kvicksand, ju mer man tror sig klara sig, ju mer dras man nedåt.
Problemen blir större och svårare, problemen blir hemskare!
Vi är tillfångatagna och behöver ropa på Immanuel!
Tillfångatagna i oss själva, tillfångatagna i vår relativistiska subjektivitet.
Tillfångatagna i tron att vi kan göra vad vi vill med vårt och andras liv.
Tillfångatagna i det vi tror vara frihet och jämlikhet.
Tillfångatagna i en osund lojalitet.
Tillfångatagna och utan Gud, i en ny Världsordning.
Vi behöver frälsning och därför behöver vi be i stillhet.
I bön går vi ut ur oss själva sökande vår Fader, sökandes vår Gud och Skapare som av kärlek till oss blivit människa.
I bön konfronteras vi med oss själva i ljuset av Guds närvaro,
där ser vi att Gud söker dem för vilkas skull Han har blivit människa; bortsprungen och eländig finner Han oss.
Bön är advent, för bön är tystnad, väntan, längtan.
I bristande tystnad brister också allt annat. Det som har med frälsning, sanning och Gud att göra, bor i tystnaden.
Gud kommer så oväntat tyst. Han kom så tyst i Maria, vem kunde ha anat det!,
hon lever så tyst för Honom, i Honom...
och Han lever i henne, så tyst...
Är det inte den allra heligaste Jungfru Maria som i sin längtan ber:
”O, att Du slet itu himlen och steg ner”...!
Men Marias längtan, och hennes väntan var ändå
mycket större än så!
Och vår...?
Marias Lamm
