Söndagsbetraktelse 28 mars 2021, Palmsöndagen
Markus 11: 1–10
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: »Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.« De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: »Vad gör ni? Tar ni åsnan?« Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!«
Betraktelse
Vi följer vår Herre in till Jerusalem, tillsammans med dem som bär palmerna högt och lovsjunger Davids son, i glädjerop och jubel.
Snart ska glädjeropen ta en annan form, de ska istället ropa ”korsfäst honom”!
Ödmjukhetens Konung rider på en åsna på väg till korsfästelsen därför att ”Han inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt”…
Därför upphöjde Gud Honom.
Så visar Jesus oss vägen till upphöjelse.
Inte alls en världslig upphöjelse men en upphöjelse som Fadern själv ger var och en som följt på Kristi väg.
Jesus tar emot lovsjungandet för Han vet vem Han är, men ”Jesus betrodde sig inte åt dem ty han visste av sig själv vad som fanns i människan”. (Johannes 2:24)
Vi finns också där, bland Jerusalemiterna, där glädje vänds till sorg.
Jesus kom till oss för att vända sorg till glädje.
Det här med att håna Honom och slå Honom, visst är det oförståeligt!
Och sedan sätta en krans av törnen på Hans vackra huvud och håna Honom än mer, håna Honom som Konung. Håna Honom som Messias.
Förlöjligandet, hädelserna, hånet, sedan spottar de på Honom också.
Varför, Jesus?
Varför behövde Du gå så långt!
Eller kanske skulle vi fråga oss: hur kunde människan gå så långt?!
Hur kan människor bli så förvildade, och så rent hemska?
Historia har visat denna hemskhet otaliga gånger, inte minst i vår tid.
Synden sätter ingen gräns, vi kan komma långt bort från Gud, från kärlek och sanning, från medlidande och förståelse, från förlåtande och mildhet.
Ju mer vi går ner på den vägen ju blindare blir vi, ju hårdare blir vi.
Och Judas, en vän, en lärjunge, en av de närmaste, gav Jesus en falsk kyss.
Han var en lögnare och en tjuv. Han lät lära sig av djävulen som är lögnens fader.
Jesus kallade honom fördärvets man och ändå predikas det att Judas säkert ändå är frälst...även då Jesus säger om honom att det vore bättre för honom om han inte vore född!
Judas var ledsen över att Maria Magdalena tvättade Jesu fötter med en dyrbar parfym...
sedan hängde han sig.
Det står också att satan for in i honom efter det att Judas tagit emot Jesu kropp och blod.
Det står om honom ”Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan”.
Judas förräderi kom inte plötsligt, det låg minst tre års oärlighet bakom.
Petrus förnekade Kristus, han grät bittert över det, men vände åter till sin Herre. Paulus var fiende till Kristus men omvändes och kallade sig den sista och minsta bland apostlarna.
Det är inte bara ånger från sina synder Petrus och Paulus visar Jesus.
Enbart ånger leder till förtvivlan.
Erkännande av mitt elände måste förenas med hopp och tillit till Guds godhet till mig, då slipper jag ut ur djävulens hårda grepp, och flyr likt en fågel ur sin fälla.
Problemet med att låta allt och vad som helst få en täckmantel under Guds barmhärtighet är att vi inte ser hur det tillintetgör Jesu lidande!
Han lider fruktansvärt och outsägligt över vår synd. Se! Hör!
Jesus skulle göra om det igen om Han kunde, har Han sagt till Julian av Norwich, för att visa oss sin kärlek. Men Han kan inte göra det för Hans lidande och korsfästelse är en gång för alla, Hans kropp är för evigt förhärligad.
Och om kärleken inte blir hörd, inte besvarad, inte återspeglad i våra liv genom bot och bättring som en följd av att vi tacksamt har tagit emot denna Kärlek, hur kan då Guds barmhärtighet bära frukt i oss?
Guds barmhärtighet känner inga gränser för dem som vill bemöta Kristus i Hans godhet, böja sig under Guds barmhärtighet och vända om.
Javisst, är det sant att Kristus kommer till oss där vi är, men inte för att vi ska stanna där utan för att vi ska låta Hans Ande förvandla oss. Det är korsets frukt.
Det är det sanna Palm – Söndags - jublet av "Hosianna, Davids Son"!
Vi kan inte leka Gud och ta på oss, eller fördela till andra, barmhärtighet som om vi vore herre över den! Vi har inte lidit det Jesus vår Herre har lidit.
Och hur mycket vi än skulle ha lidit och försökt att ”betala” för våra och andras synder, är det bara genom Jesu lidande våra uppoffringar - om vi överhuvud taget gör några - kan bli acceptabla.
”Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå förbi mig”..det uttrycker något av vad Jesus lider i Getsemane. Han sa att Hans själ var sorgsen intill döden.
Vi gör väl i att stanna med Herren i Getsemane, vara nära Honom i Hans ångestfulla pina, pinan av våra synder.
Vara nära Honom i tro, stanna med Honom, förena oss med Honom i tystnad.
Möta Honom i Hans lidande i Getsemane. Möta oss själva i Hans lidande, för det är var och en av oss som är uppkomsten till Hans lidande.
Han bad Apostlarna att stanna med Honom. Låt oss stanna där denna Stilla Vecka, och betänka den kalken Jesus ska dricka, fyllt till brädden av vår frossande egenkärlek.
Jesus ber Fadern att ta bort kalken om det är möjligt, men det visar sig att det inte är det, den måste drickas av Lammet.
Det är den Gudomliga rättvisan som har sin gång.
Den är ständigt förenad med Guds barmhärtighet.
Det är Guds Barmhärtighet som tar våra synder på sig men det är Guds Rättvisa att syndens konsekvenser dödar Hans Älskade Son…
Vi ser mot Kalvarieberget med hopp och där ser vi också Maria, Mater Dolorosa. Jesus valde att ha henne nära intill sig ända in till Hans död…varför skulle vi då inte göra samma sak?
Hon är hoppets Moder, ståendes vid korset är det hon som bär på hoppet.
För alla andra är det slut…men för henne, även i hennes allra mest dystraste smärta, lyser ett hopp. Låt oss hålla oss till henne.
Man skulle kunna gå så långt som att säga: utan henne, inget hopp.
Stilla veckan är Kyrkans gåva där vi möter Kristus på nära håll. Sorgen kommer att ge vika för glädjen liksom hoppet att få erfara kraften av Kristi uppståndelse.
Palm Söndagen är första dagen, första steget in till friheten och till en Frid som bara Kristus kan ge.
Uppståndelsen är så nära, ändå verkar den vara oändligt långt borta.
Hur ska någonting gott kunna komma ut ur denna pina? Så svårt att förstå att uppståndelsen är så inväxt, rotad, beblandat, förenad...med korset.
Salve Crux, Spes Unica!
Marias Lamm
