Söndagsbetraktelse 27 oktober 2019
Lukas 18:9–14
Vid den tiden riktade Jesus denna liknelse till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
Betraktelse
Han gick upp för att be.
Så stod han inför Gud, där han prisade sig själv samtidigt som han i sitt inre öste glåpord över mannen strax bakom honom.
Han uppskattade sig själ som näst intill fullkomlig, och i jämförelse med mannen bakom honom, var han överlägset den bättre.
”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”, säger Skrifterna.
För att nå himmelsk upphöjelse - lär Jesus oss - är ödmjukhet den enda vägen. Kristus, även ”då Han var Gud vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt”.
Han steg ned från himlen och nådde den absoluta botten av misär, Han var inte bara tjänare men en utkastad som dödades utanför murarna.
Därifrån upphöjde Gud Honom och gav Honom plats på Faderns högra sida varifrån Han ska komma för att döma levande och döda.
Han är Kristus Konungen.
Den helige Paulus levde i Gudsfruktan, vilket enligt den helige Benedikt av Nursia är det första steget på ödmjukhetens stege.
Skrifterna lär att Gudsfruktan, som är en av den Helige Andens gåvor, är början till vishet - för dåren säger i sitt hjärta ”det finns ingen Gud”, och tror sig inte behöva frukta varken Gud eller människa.
Men det finns också de som säger i sitt hjärta att Gud finns men att Han inte behöver fruktas eftersom Hans Barmhärtighet alltid finns tillgänglig; man kan alltid ropa på Guds barmhärtighet och - vips, så är den där!
Faktum är dock att om vi lever mer eller mindre med samma självupptagenhet som den självgode mannen i Evangeliet så är det knappt möjligt att vi plötsligt ropar BARMHÄRTIGHET!, på vår dödsbädd.
Om vi inte levt ett liv i tro, om vi inte har kämpat mot synd, om vi inte håller Guds bud, om vi inte försöker följa Kristi Väg…hur ska vi ropa på Hans Barmhärtighet?
För att möta Guds barmhärtighet vid dödens sista timma behöver vi ha mött den någon gång under vårt liv.
Mannen som idag prisade sig själv och såg med förakt på sin nästa…hur ska han ropa på barmhärtighet när han inte anser sig behöva den?
Mannen strax bakom honom som slår sig mot bröstet och ber om förbarmande, är Guds sändebud till Farisén.
På så vis talar Gud till oss; genom andra, genom händelser….
Varje Guds sändebud bär också nåd med sig för den som han är sändebud till.
Ska den självgode mannen snappa upp nåden han får genom den förklädde Jesus som stod avsides och som inte vågade lyfta upp sin blick?
Ska han omvända sig och också han sänka sin blick och slå sig mot bröstet i ett helhjärtat Kyrie Eleison??
Ska hans ögon öppnas så att han kan se detta gudomliga ögonblick?
Det beror på hur han medarbetar med Guds nåd, det beror på renheten i hans hjärta; Guds nåd saknas aldrig, men vår ödmjukhet saknas.
Vår längtan efter Gud saknas, vår tacksamhet till Gud saknas, vår självkännedom saknas, avsky och fasa för synd saknas…allt detta som är grund till lyhördhet för Guds ord, Guds handling och Guds tålamod.
Aposteln Paulus har levt sitt liv för Gud, han har sprungit Guds ärende till fullo, och vet med sig att hans tid nu är slut. Han har sprungit jordens himmelska kretslopp, han har frid därför att han har varit trofast Guds ord, Guds kall och Guds lag. Han har inte förvrängt ordet eller tillkallat falska gudar...Paulus lider och har lidit hunger, törst, förföljelse, fängelse, slag, piskrapp, stening…Paulus ropar på Guds barmhärtighet för hans förföljare.
Han ser redan, inom sig, himmelen öppen för honom och han vet att den ska bli öppen för alla som följer hans väg av trofasthet och självförnekelse för Kristi skull. Paulus säger att himlen är öppen för alla som ”längtar efter Guds ankomst”…
Han ger detta ”testamente” till Timoteus som blir kvar på jorden för att fullfölja det Paulus påbörjat; Paulus är ett föredöme för Timoteus och för de som kommer efter honom.
Rättfärdigheten gör oss redo för barmhärtigheten, i Jesu blod och i vår strävan - är vi rättfärdigade genom Hans barmhärtighet.
”Herren hör den som ropar till honom, genom molnen stiger den ringes bön”;
tullindrivaren gick tillbaka hem från sin bön, fylld, därför han hade tömt sig inför Gud, medan Farisén gick hem tom efter bönen eftersom han var fylld av sig själv.
Den helige Benediktus tolfte och sista steg i ödmjukhetens stege består i ”…att ha huvudet böjt och blicken sänkt mot jorden..betrakta sig skyldig för sina synder och att se sig själv redan stå inför den fruktansvärda domen. Så säger han sig alltid i hjärtat det som tullindrivaren i Evangeliet sade med ögonen mot marken;”Herre, jag är icke värdig, jag är syndare, att lyfta mina ögon mot himlen.
Av kärlek till Kristus har det goda blivit en vana och dygden en lust”.
”…den som ödmjukar sig…”
Marias Lamm
