Söndagsbetraktelse 26 april 2020

Lukas 24:13–35

Vid den tiden var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: »Vad är det ni går här och talar med varandra om?« De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: »Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.« — »Vad har hänt?« frågade han. De svarade: »Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.« Då sade han: »Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?« Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: »Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.« Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?«

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: »Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.« Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Betraktelse

Emmaus händelsen visar oss vad Jesu uppståndelse gör:

den omvänder oss från hopplöshet till hoppfullhet, från sorg till glädje från individualitet till kommunion.

Hos lärjungarna på väg till Emmaus, ledsna och besvikna, ligger en hunger och längtan efter den sanne Guden, den sanne Befriaren, den sanne Tröstaren.

Vi får inte låta oss överkommas av ledsamhet, tvekan och förtvivlan på vår vandring och i vårt efterföljande av Kristus, för då kan det hända att vi inte känner igen Honom fast Han går med oss på vägen!

Han ser inte ut som vi en gång har sett Honom.

Han ser inte ut som vi tänkt oss.

Han kommer till oss i olika skepnader för att vi inte ska bli bundna till våra känslor, tankar, våra tidigare erfarenheter, våra idéer om Kristus – inte heller till vårt sätt att be! Han kommer till oss, ständigt på nya sätt.

Men ändå…Hans får känner igen Honom på rösten.

Jesus talar om sitt ord, Guds ord; hur det står skrivet om Honom ”överallt i Skrifterna”.

Skrifterna talar om Jesus redan århundraden innan Han tog kött i den heliga jungfrun. Den Judiska historien, som vi läser om den i Skrifterna, är ju en Kristus-händelse i en ”bli-process”. Räddningshändelserna, profeternas lidande...var ett förebådande av Kristi frälsning och lidande.

I främlingens sällskap blir skuggorna till alltmer klarare bilder för lärjungarna...nånting händer i deras hjärtan.

Ännu klarare blir det för dem i Eukaristin! Det är där deras ögon öppnas.

Gud når oss genom Hans skapelse, Han kommer till oss i kött och blod, i vete och druvor.

I Eukaristin är vi samlade kring Gud i Hans Person, vi förenas med Jesus själv i sitt livs utgjutande och utgivande. Vi får ödmjukt ta emot Guds Kropp, vilken förutan vi inte kan ha evigt liv.

Där får vi närma oss Honom och bli förenade med Honom. Vilken Gåva!

Åter igen är korsets verklighet närvarande, nu i kraften av den uppståndne Kristus som drar lärjungarnas uppmärksamhet till Brödet.

Måltiden blir en återförening med Kristus i frukten av Hans plågsamma ”det är fullbordat”.

Korsets frukt är en ny skapelse. I Eukaristin är vi kallade och inbjudna att leva korsets utgivande med Honom och i Honom.

I Eukaristin står tiden stilla, för denna frälsnings händelse är alltid framför Faderns ögon.

Den är evig.

Den är nu.

Den tar aldrig slut.

”Detta är dagen som Herren har gjort, låt oss fröjda oss och vara glada”!

Genom den ser Fadern på oss och därifrån strömmar Barmhärtighetens balsam.

Härifrån förvandlas vin till Blod och Blod till vin som ger glädje åt troende hjärtan och ljus i deras ansikten.

Eukaristin är Guds Sons självutgivande.

Inte en social måltid som vi till varje pris är berättigade till.

Lärjungarna ser på brödet i tillbedjan och fruktan, när trons ögon öppnas och lärjungarna ser, försvinner Han.

Vart?

I Brödet.

”Håll inte mina fötter”, säger Jesus till Maria Magdalena.

Jesus kräver tro, levande tro.

Många gick ifrån honom i ilska över att det Han sa var för mycket, vem kunde uthärda att lyssna till pratet!

”Ska också ni gå”?

Till vem skulle vi gå?

Ser vi inte i mötet med Jesus och lärjungarna, Kyrkan?

Jesus visar oss att Han kommer till oss i Skrifterna och i Brödet - i Hans Kyrka.

Ingenting på jorden eller utav jorden kunde ge glädje till lärjungarna.

Varken jord eller måne, fåglar eller fjäll kunde ge dem glädje.

Människan är inte gjord för naturen men för Gud. För Kristus.

För Brödet som Han välsignar och ger, för kraften av Hans uppståndelse..

Han stannar med oss.

Vi är gjorda för att stanna med Honom på vägen vi går.

Ledsna och besvikna var lärjungarna på väg till en by som hette Emmaus.

Efter mötet med Kristus ville de inte längre stanna i byn men återvände helt naturligt till ”de elva”; till Kyrkan, för till vem skulle de gå?

Jesus besvarade lärjungarnas önskan ”stanna hos oss”, på ett sätt de aldrig kunnat drömma om:

- I den heliga Eukaristin, i Hans ord, i Hans Kyrka!

I det Eukaristiska mötet med den korsfäste och uppståndne Kristus blir vi förvandlade i likhet till brödet som blir Kristi Kropp och Blod.

Genom att ta del i Eukaristin förkroppsligar Kyrkan vägen som Kristus har förberett för alla människor. Eukaristin är ett tillfälle att åter igen tolka vårt kall och vårt lidande som en del av Guds längtan att dra oss till Honom, först genom att dela Hans liv här på jorden. I Eukaristin får vi tillfälle att minnas Kristi väg av lidande – till vilket vi alla är kallade att ta del för världens liv.

 Kyrkan binder samman jord och himmel. Fullheten av Guds uppenbarelse reser sig ur henne och är verklig i henne.

Den uppståndne Jesus ger sig ut för att vara en gäst mitt ibland oss, det är inte så lätt att känna igen Honom.

Med trons ögon känner vi igen Honom i Brödet Han bryter, i ordet Han förkunnar och i Kyrkan Han grundat. Halleluja!

                                  "...Han talade till oss på vägen..."

Marias Lamm