Söndagsbetraktelse 25 oktober 2020
Matteus 22:34–40
När fariseerna fick höra hur Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?« Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«
Betraktelse
Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa står det i första raden av dagens text.
De var svarslösa därför att Han hade övertygat dem om att det är sant att människan ska uppstå från de döda.
Därför är Gud en Gud för de levande.
Vem är levande?, kunde ha varit den lag-lärdes fråga men istället frågar han Jesus vilket är det största budordet.
Jesus talar om det som är svårt att tro - därför att de är svårt att förstå – t.ex. hur en död och förmultnad kropp ska uppstå till liv igen.
Så den lag-lärde föredrog att tala om lagen, för den kände han till.
De levande älskar Gud, levande i vår andliga själ.
Det andliga livet är vid liv om själen bär helig-görande nåd.
Då kan människan också ha liv i Gud, och Gud i människan.
Att älska sin nästa kommer efter att först älska Gud, detta sätter ihop hela lagen i två budord, vilket innebär först och främst att vilja se sin nästa i vänskap med Gud.
Om vi inte först gör Guds vilja och lyder hans ord gör våra sociala insatser oss ingenting gott. Kyrkan är inte kallad att utföra social arbeten men Hon är menad att älska såsom Kristus har älskat.
Utanför kärlek till Gud, finns ingenting som är av vikt, eftersom det är från kärlek till Gud som det andra budet härrör .
Vi kan inte älska det skapade utan att först älska Honom som har skapat!
Sociala insatser kan vara mycket bra men om vi bara tänker på detta livets goda och välbefinnande, leder det varken oss eller andra, till vänskap med Gud, till helig-görande nåd eller till evigt liv!
Utifrån vår kärlek till Gud kommer kärlek till nästan.
Kan det man gör för sina medmänniskor, utan kärlek till Kristus och till Hans lära - som vi lär oss av Kyrkan - eller utan lydnad till Kristus -behaga Kristus?
Kan det leda oss till evigt liv?
Räcker det med att älska människor för att komma till himlen?
Älskar man människor om man inte ger dem vägen till Gud?
Räcker det med att älska människor för att behaga Gud?
Inte enligt enligt budorden.
Vi kan inte bli förenade i kärlek utan Gud, för bara Han är Kärlek.
Utanför Gud finns inget av det som vi tror finns.
När Gud förenar oss i Honom gör Han oss ett.
Kärlek förenar, gör ett..men kärlek till Gud, uttryckt i lydnad till Hans vilja är en förevigad kärlek. En kärlek som når till evigt liv, och det är vad vårt jordeliv handlar om!
Vi kan inte själva åstadkomma denna förening i Gud utan Gud!,
eller utan att göra Hans vilja.
Humanism är en tro; tron på människans suveränitet.
För att älska Gud och människor behöver vi Guds nåd, styrka och kraft i den Helige Anden.
Vi behöver sakramenten som ger Guds liv i våra andliga själar.
För att ta emot sakramenten behöver vi vara i Guds nåd, äga en inneboende helig-görande nåd!
Att älska Gud är att ta emot Kristus i Hans Kropp och Blod, i den Heliga Eukaristin.
Att älska Kristus är att älska min nästa med ett rent hjärta.
Att älska Kristus är att kontemplera och betänka hur Han led, och förena mig med Honom i Hans lidande.
Att älska Kristus är att ge upp synd, för det är just synden som har gjort och gör Honom illa.
Hur vet vi om vi är i Guds nåd?
En bra start är att söka upp biktstolen och bli förlåten dödlig synd, gammal eller ny, för allt sånt avlivar nåden i våra själar, och håller borta helig-görande nåd.
Behöver Gud medlidande?
Det första budordet att älska Gud innebär faktiskt att jag först har medlidande med Gud, inte för att Han behöver det, men för att det är rätt och riktigt.
Att inse att Gud blev människa och gick igenom en absolut hemsk och orättvis tortyr, lidande och död för var och en av oss, och ändå gå igenom livet ganska otacksamt och likgiltigt gentemot Jesus och vad Han gjort för oss, är inte ovanligt. Det är liksom ganska naturligt att Gud alltid är på ”min sida”, Han tänker som jag och tycker som jag.
Allt baseras på en subjektiv uppfattning av hur och vem Gud är.
Så vem är den Gud vi enligt det första budordet ska älska över allt annat?!
Att ha medlidande till min nästa är att se hur människor som är skapade och älskade av Gud inte får; leva, barn dödas redan innan de blivit födda, och nu har man i vissa delar av världen också legalt börjat att döda dem strax efter födelsen - inte får mat, vatten, bostad, rättigheter, kärlek, hjälp, bistånd.....!
”Gud först”, betyder att människans andliga välmående kommer före det jordiska, att Gud ska kunna älska och bli älskad i min nästa!
Har jag medlidande till de fattiga - utan att ha medlidande till Kristus, som lider under korsets tyngd... som lider i sin Kyrka där Han inte är lyssnad till och ännu mindre älskad...? Medlidande till Kristus när Hans kropp och blod ges ut som om det vore en människans produkt, medlidande till Kristus som hånskrattas i sina lagar och ord, är utbuad i sin moral, nertrampad på vägen som går till evigt liv, Jesus blir krönt med törnen och bunden när Han ber oss att ta upp vårt kors.
Medlidande till Kristus som blir slagen på munnen när Han talar sanning, medlidande till Jesus som blir korsfäst och dödad i eutanasi och i abort…
De fattiga tar mer hand om varandra än de rika hjälper varandra eller hjälper de fattiga.
De fattiga älskar Gud. De tar Gud för givet. De säger inte att Han är orättvis.
De går till Honom i tystnad. De behöver Honom.
Han är allt de har. Och har vi Gud, har de fattiga också oss.
Moder Teresa berättade gärna och ofta om hur, när hon besökte de fattiga i slummen, kom till en mycket fattig kvinna med små barn som inte hade mat för dagen. Moder Teresa gick hem för att hämta ris och kom tillbaka till kvinnan och gav henne det. När kvinnan tagit emot riset gick hon på en gång till sin granne. Moder Teresa frågade henne varför hon gjort så, svarade kvinnan att ”hon är min granne och hon har inte heller någon mat, så jag gav henne hälften av vad du gav mig”.
För att göra något av kärlek till Gud, måste det vara i samklang med att vi först gör Hans vilja, lever Hans liv.
Men, säger någon, Guds vilja är att hjälpa de fattiga…ja, men Guds vilja är att vi lever sant, kyskt, i tro, i bön, lyssnar till Hans ord i Skrifterna och i Kyrkans eviga och oföränderliga lära… för om vi är utan helig-görande nåd i våra själar, gagnar det oss ingenting hur mycket gott vi än må göra, även då det givetvis alltid gagnar de fattiga att få hjälp i deras jordiska misär.
Det är det eviga livet i Gud som ger den enda sanna trösten i misär, i sjukdom, i ensamhet, i pandemier… vem talar till oss om det?
”… på dessa båda bud...”
Marias Lamm
