Söndagsbetraktelse 22 september 2019

Lukas 16:1–13
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ »
                      Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.
                      Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?
                      Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.«

Betraktelse
”Ett rent hjärta ge oss o Gud”, fritt från tvetydighet.
Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen går inte.
Världen regeras av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse.

Men, säger Jesus, vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och hans rike, inte genom att bli som den men genom att välja bort dess korrupta värderingar.

Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen genom att vända sig bort från dess frestelser.
Dessa kommer att få riktiga vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och de själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter för att nå evigt liv. 

Men evigt liv, är det så svårt att nå? 

Vi vill nå Gud men vi vill inte göra mycket för att nå Honom. 

Genom tiderna och allra mest i våra tider, tappar man mer och mer konceptet och innebörden av Jesu lidande, inte bara att man inte längre betänker Hans lidande för oss, men inte heller söker vi finna vår egen plats i Hans stridande och lidande kropp; Kyrkan. 

Att tala om ett av Guds Gudomliga egenskaper;  Rättvisa, ses som något onödigt, ibland rent av omänskligt, nämner man något om Guds rättvisa anses man kall och hård, ”för Gud är kärlek”. 
Så förstår man nu kärlek som något som rättvisa inte har något att göra med, kärlek blir en känsla av ständigt välbefinnande, tolerans blir likvärdigt med kärlek.
Men kärlek till ens nästa består först i att älska Gud enligt Kristi lag -för det är bara enligt Hans lag och med Hans nåd, som vi kan älska vår nästa.

Att säga att man tror sig ha sanningen - än mindre, att man har sanningen, - anses vara fascistiskt. 
De flesta Katoliker tror inte längre att den Katolska tron är den enda sanna tron, att enbart Jesus är sann Gud och att enbart Han kan frälsa.
De flesta tror inte att Hans - nu gamla - lära går att leva, än mindre lära ut.
Så många är det som försöker förnya den och piffa upp den här och där.

Att Han skulle vara Vägen, den enda vägen till Fadern, är en oförskämd tanke. 
Sanning som sådan finns inte, och därmed har Kyrkan haft fel i århundraden efter århundraden.  
Följden är att Ecklesiologin och det Kristologiska är förbi, utsuddat, och förkastat. Kyrkan förenar sig nu med världens otåliga suckar över att synden skulle vara något så negativt att det definitivt för oss bort från Gud. 
Så orättvis är inte Gud! 
Vi uppmanas till en broderlig dialog där  synd inte får nämnas, sanningens ord får  inte sägas, troendes övertygelser får inte delges. 

Evangelisering får en negativ klang därför att den helt sonika och felaktigt förlikas med  proselytism som ses på med mer förakt än heresier - för såna finns inte längre. 
Mission, som alltid sades tillhöra Kyrkans inre natur, är nu inget annat än ett sökande efter gemenskap, där alla kan stanna på sin trosplats, eller t.o.m. byta den, eftersom "nån större skillnad inte finns". 

” Arbeta på er frälsning med fruktan och bävan”,
säger den helige Paulus, men idag lärs det att frälsningen har den som lever i brödraskap. 
En ny utväg har utstakats på Jesu efterföljelses väg  där vi imiterar Jesus genom  broderskap och tolerans -  genom att sudda ut gränser - för ingen får säjas ha rätt eller fel, (det enda fel som finns är felet att följa den traditionella Kristna läran).

På denna nya utväg behöver man inte oroa sig för synd, inte heller för Guds budord, på den vägen blir vi inte heller uppmuntrade till att skapa ett rent hjärta eller leva ett rent liv. 
Istället  ska vi bekymra oss över plastbestick i skolorna, ideologier och ekologier - som ju förövrigt är världens räddning. 

Bot behövs inte för det  får vi nog av i våra dagliga liv, och dessutom så betyder själars frälsning ingenting alls, för frälsningen helt enkelt ”bara finns” färdig i Guds barmhärtiga förråd.
Att be Gud om förlåtelse är att misstro Guds barmhärtighet, för Han är barmhärtig redan innan vi ber Honom om förlåtelse…. 

Men hur lyssnar vi till, ”Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag”, om vi inte förmedlar Kristus och Hans frälsning i möte med andra, lika mycket som till oss själva? 
Varför låter vi inte våra inre ögon någon gång vila på den fruktansvärda dagen då Guds rike ska ta emot vissa  - och andra inte? 

"I vår fåfänga förväntar vi oss att vi ska få samma ära som de som har motstått synden även till döden",
säger Basil.

Vilken man som sitter hemma under skördetiden kan få in någon skörd? 
Vem har skördat vete från fälten utan att ha satt frön han själv inte planterat? 
De som arbetar får skörden,
belöning och Kronan får den som har segrat...

”Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han ska”.. Jesus säger inte; ”att han gör vad som helst”.  

Vad menar Jesus när Han säger;”gör vad han ska”? 

Vi måste således veta vad vi ska göra och vem ska lära oss det om inte Jesus?
Var gör Han det om inte i Kyrkan?
Vägen till det vetande är inte dialog, men evangelisering och mission, bön och bot.

Hur kan vi säga oss söka Guds vilja i dialog när vi redan vet vad Han vill!? 

Det är absolut ingen Kristen evangelisering att böja sig inför en gud som inte är en Treenig Gud, 
Gud är inte ”den Oändlige” - Han är Fader, Son och Helig Ande.

För att få en världslig fred ska vi nu dölja inför andra vad vi vet om Gud, Kristus och Kyrkan, fast vi har blivit uppmanade att förkunna
"allt det Jag har lärt er"?

Hur kan vi någonsin tro att det inte finns något alternativ till broderlig dialog!?
Hur har vi sjunkit så lågt? 
Kristus är vår Väg och enda väg, Han, och bara Han har givit oss sanningens ord.
Han själv är Ordet!, men ändå uppmanar man oss att söka Hans vilja i en broderlig dialog, utan att påstå att vi har sanningen i Honom! 
En dialog utan förkunnelse varken av Ordet eller utav Hans talade ord!  

Vi får lära oss att evangelisering skadar vårt mål - som är brödraskap - och istället möta varandra  i en människo gjord humanistisk världslig frid. 
Under brödraskapets baner lovar man en fred som uppenbarligen Kristus inte kan ge.

Hur kom vi hit? 
Genom sekularisering, materialism och djävulens insinuationer som lite i taget fick så många, även högt uppsatta ledare, att tappa tro, utan att ens inse det, för de förnekar inte Gud, förnekar inte heller Kristi Namn men de låter Honom stå för det Han aldrig har sagt.

Korsvägen fortsätter i Hans Mystiska kropp. 
På den tionde stationen på korsets väg tas Jesus utav kläderna; 
nu plockar man av Honom Hans ord, kastar tärning om det och ersätter det med vältaliga klichéer i Hans Namn.
På den elfte stationen spikas Han fast på korset;
nu spikas Han fast i sitt ord som Han själv inte längre kan tala eftersom Kristus inte längre har någon kropp - förutom vår. 

Fred kan aldrig bli en frukt av brödraskap, lögner, förnekanden och utsagor - än mindre kan det ge människan inre frid. 

Bara Fredsfursten kan ge fred och därefter, enligt Hans eget val, den heliga jungfrun Maria, Fredens Drottning.
Maria har utsetts, av Guds Vishet och Rättvisa, till att uppnå fred för jorden - om vi vänder oss till henne och vänder oss ifrån synd.

Här behövs tro. 

Tro är för barn. I himlen kan bara barn komma in eftersom Jesus sa:”…om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i himmelriket”.
I den nya kyrkliga dialogen och globala brödraskapet har man onekligen tappat tro på Kristus, på Guds ord, på Guds lag; men dialogen förs i Guds Namn!

”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör”.
Det ser ut som världen har stigit in i Kyrkan, för det är med humanistiska och världsliga slogans de talar och övertalar oss om att klimat, gaser och jord är viktigare än människans själ. 
Varför världens barn är klokare än ljusets barn är därför att satan är deras ledare, och han vet hur han ska tackla människan där hon är svag och brister i vishet. 
Vishet, som ju tillhör Gud, börjar med fruktan säger Ordspråksboken,  djävulen lockar därför bort människor från Gudsfruktan; ”varför ska man frukta den barmhärtige Guden?

Världens prins styr enligt sig själv i sitt hat mot Gud och människors frälsning.
Men världen är Herrens fotpall där Han vill vila sina fötter för, när allt kommer omkring, så är den Hans. Han är Konungen och inte prinsen.
Prinsen har en sista dag, Herrens är evigheten.

Skapelsen är Hans verk och den ska en dag ges tillbaka till Honom med räkenskap.
Det gäller allt: oss själva, våra kroppar, våra själar, naturliga gåvor och förutsättningar, våra barn och våra medmänniskor, djur och natur.
Allt är till låns för att användas till Guds ära och människors frälsning.

”Den som undanhåller en eller två, eller kanske fler, av de tio talenterna som var honom anförtrodd, och ger tillbaka resten, anses inte vara generös därför att han givit tillbaka största delen av den anförtrodda summan;
men genom att undanhålla den mindre delen av talenterna visar han att han är orättvis och girig”,
säger St. Basil, 
Sa jag undanhåller?, fortsätter han;
när han som var anförtrodd med endast en talent gav den tillbaka helt och fullt som han hade fått den, var han fördömd för att inte ha lagt till av vad han hade fått…”

Om vi kunde vara lika ivriga i att förenas med Gud som människor är ivriga att förenas med världen!

                         ”...Denna världens människor …"

Marias Lamm