Söndagsbetraktelse 21 mars 2021
Johannes 12: 20–33
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.« Då hördes en röst från himlen: »Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.« Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: »Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.« Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Betraktelse
Har korset någon mening i vår kultur?
Vad för mening ger vår kultur till korset?
Människor går igenom frestelsen att söka förverkliga Guds rike utan Kristi kors.
”Vi vill se Jesus”, ber Grekerna, men de får ett konstigt svar av Jesus
för Han säger att Han ska dö, att Han ska förhärligas genom lidande och död.
Varför svarar Han så?
För att kunna se Jesus måste vi möta den lidande tjänaren,
följa Honom i Hans förvrängda förklädnad till korset. Känna igen och älska ansiktet på Honom som sa:
” Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket”.
Hur kan Jesu död vara ett förhärligande!?
Det är just i Hans död som Jesus uppenbarar Fadern för oss, Fadern är Kärleken som i Jesus lägger ner sitt liv.
För oss.
Jesus gör bara det Han ser Fadern göra.
Kristi människoblivande innebar självuttömmande och ödmjuk uppoffring. Kärlek som förnekar sig själv för den Älskades skull.
Så svaret på ”att vilja se Jesus” är att man kan träffa Honom vid korset -
dock inte bara som åskådare.
Nu i fastetiden beskådar vi, på ett särskilt sätt, Jesus
i den lidande Tjänarens ansikte.
Det återspeglar i oss vår egen själviskhet och kyla.
Vi måste lära oss att inte bara se lidandet men det som för, det som drar Honom mot Hans lidande, för om vi inte lär oss det, kommer vi inte någonsin att kunna bli berörda av vad Han har gjort för oss.
Vi kommer inte att kunna älska den lidande Tjänaren om vi inte först förmår oss att se vad Hans lidande uttrycker...om vi inte accepterar att
-kärlek är någonting mycket dyrt.
Att enbart beskåda lidande skrämmer oss, får oss att dra oss tillbaka, bli arga, bli förtvivlade, även alienerade.
Men ser vi, i Jesu lidande, hur Hans omåttligt kärleksfulla blick faller på oss, drar det istället igång i oss vilja och längtan, att ge till Honom såsom Han gav till oss.
I dagens Evangelium har också Grekerna kommit till Jesus.
Hans Ansikte ska beskådas av hela världen, Greker, Judar...alla ska någon gång få spegla sig i den lidande Tjänarens ansikte...
Och sen det här med vetekornet som måste dö för att ge liv!....svårt att förstå i en dödskultur som vill bort från livet genom död, en ickekristen kultur som vill ta döden i egna händer, just därför att den inte tror på lidandets fruktbarhet, inte tror på den lidande Tjänaren men snarare på en ”fri” och hälsosam Människa som det högsta kriteriet. Idealet är att man lever och dör som man vill.
Människors lidande må vara meningslöst om man saknar tro, för utan tro blir allt meningslöst i det långa loppet; det är bara i Jesus som vårt lidande blir meningsfullt och fruktsamt.
Vetekornet som lever i sig själv och för sig själv, är ensamt och sterilt.
När vetekornet ger sig till sol och regn är det inte längre självständigt, de som höll ihop kornet börjar upplösas till något som ser ut som en död.
Det förmultnar, tappar sin individualitet.
Vilket olyckligt slut!
Men det är inget slut, det är snarare än början!
Det hårda fröet försvann och istället dök ett litet grönt blad upp!
Att dö betyder inte enbart att avlida. Men snarare att ta emot lidanden och svårigheter likt frön som kastas i jorden för att bära frukt.
Jesus säger idag:
”att följa Honom är att tjäna Honom”.
Det är ord att betänka. Det är svårt.
Det är avsevärt lättare att tjäna Honom genom att göra något..göra något som man vill, något som man brinnnnnnner för.
Men genom att följa Honom?!
Bli ett frö som förvandlas genom en underjordisk process så att det blir vad det är menat att bli. Följa Honom är att tjäna Honom...
Att följa Honom är att tillåta fröet, dvs. JAG SJÄLV, i min fallna natur, att förmultna, och så - och bara så - bli förvandlad till Hans likhet..
Fröets lag är att falla i jorden, för att sedan bli förvandlad. Bli fullkomnad.
Hur gärna vi motstår den lagen!
Det var Faderns vilja att Jesus, som liknar sig vid ett vetekorn, skulle falla ner i jorden och dö för att förhärliga Fadern och ge världen liv.
I denna femte vecka av fastan, låt oss kontemplera vetekornet i den mörka och fuktiga jorden….
må vi inte förhärda våra hjärtan.
Marias Lamm
