Söndagsbetraktelse 21 juli 2019
Lukas 10:38–42
Vid den tiden gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: »Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.« Herren svarade henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.«
Betraktelse
Den kontemplativa aspekten är inte enbart att sitta vid Herrens fötter, t.ex. att be i ett kapell.
Det är först en inre attityd av att ”vara med Herren” genom att låta oss danas efter Hans hjärta och enligt Hans vilja - låta Honom ge oss eller ta ifrån oss det Han vill.
Alltså, vägen till Guds Hjärta är inte först och främst meditation, inte heller att ”göra en massa saker för Honom”.
Den bästa platsen, som ju Maria valde, är att bli ett med Kristus genom att följa Honom på den väg Han har utstakat för oss. Alltid enligt Guds ord, i efterföljelse av det liv Han själv levt och som Han vill fortsätta att leva i oss.
Guds vilja är den sanna kontemplationen.
Att vara orolig för allt vi har att ordna med är att ta oss själva för mycket på allvar. Vi agerar som om alla våra bestyr vilar på våra egna axlar.
Som om det vore vi själva som är centrum för det som görs eller måste göras.
Kontemplativt liv levs i tillbedjan, vilket egentligen innebär överlämnande av sig själv och sitt liv till Fadern.
Vi är bara barn, men vi lever oftast som om vi själva måste klara allting -och vill klara allting, själva! Vi visar inga stora tecken på att vi behöver vår Fader och Jesu Fader, vi har tillit till vår egen kapacitet och förmåga men egentligen mycket liten tillit till Guds försyn...
En kontemplativ kallelse kan levas på ett ”okontemplativt” vis även bland kontemplativa munkar och nunnor när deras liv inte är knutna till Jesus, i ett totalt överlämnande till Honom.
Likaså de som utövar daglig meditation och sitter flera timmar i tystnad med fokusering och koncentrering på sina egna kroppar och blodomlopp - är för den skull inte kontemplativa.
Drivkraften i kontemplation och tyst bön är inte att vilja nå psykologisk avkoppling, ”stressa av”, ”känna sig ett med sig själv”, ”känna sin inre energi”, få en friskare och ungdomligare kropp, tvärtom, drivkraften är att gå bort ifrån sitt jag, sig själv, för att istället söka den älskade även om Han befinner sig på korset,blodig och bespottad...
Bönens drivkraft är kärlekens längtan – till Jesus. Till den Allra Heligaste Treenigheten.
Marta kan också vara, och bör också vara, kontemplativ.
Jesus visar oss att det finns en prioritering: Jesus först.
Bara därifrån kan frukten av våra arbeten flöda nåderikt.
Det är menat att människan ska lära sig - för det kommer inte naturligt -
att leva i Herrens Närvaro, överlämnad till Honom och till Hans vilja.
Lära oss, om vi vill, att skapa en inre tystnad, en inre attityd av vila i Herren, men som bara kan bli funnen i en kontinuerlig akt av överlämnandet av oss själva till Hans Gudomliga vilja.
Det förutsätter att jag söker Honom först, före allt annat, före mig själv.
För detta måste vi, likt Maria, lägga allt åt sidan, för att lyssna till Honom.
Marta är en bild av hur de flesta av oss troende är; vi arbetar för Honom och för Hans rike men med en inre otillfredsställdhet.
I otillfredsställdheten blir vi irriterade på andra, särskilt på de fromma!
Avundsjuka, svartsjuka och bitterhet ligger dolt bakom Martas ord.
Negativa och skvallriga tendenser grenar sig fram.
Kontemplation är att lyssna; det är lyssnandet till Honom som är poängen.
Det är vad Maria gör vid Jesu fötter.
Hon lyssnar till Honom. Utan det är det mesta nog för gäves, för tjänar vi Herren utan att lyssna till Honom kan vi inte veta om det vi gör behagar Honom.
Att våga tysta ner sig och lyssna inåt till Herren som talar i tystnaden av våra hjärtan, är våghalsigt!
Man vet med sig nånstans att man då kan få höra just det som man inte vill höra..
och det är nog så vi för det mesta lever våra dagar, månader och år, vi lyssnar inte hela vägen fram, vi stänger av den inre hörapparaten när det börjar brännas och så gör vi våra beslut och bestämmelser och säger att vi bett och ”lyssnat in Herren”.
Vår egenvilja drar starkt!
Arbete i sig är inte ett hinder för kontemplation, men en frånvaro av inre hunger för Gud och Hans heliga vilja.
Jesu bröd bestod av att göra Guds vilja, på så vis var Han ett med Fadern i en ohindrad och oavbruten kontemplation.
Lyssnandet till Guds ord i Jesus var, som helige Augustinus sa;
"Marias måltid".
”… Herre, vem får bo på ditt heliga berg?…”
Marias Lamm
