Söndagsbetraktelse 21 april 2019
Johannes 20:1–9
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.
Betraktelse
Hur väldigt tacksamma vi ständigt borde vara, främst för trons gåva men faktiskt ännu mer för det otroligt vackra, sanna och rika som vi tror på: den Katolska Kyrkan!
Det liturgiska livet återupptar Kristi liv, man minns med hela kroppen, med ens sinnen, med gråt och med glädje.
Säkrare än årstiderna är den liturgiska omloppsbanan där vi ständigt får leva i och utav Kristus:
Hans antågande, ankomst, liv, förkunnande, helande, lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd, Pingst, Eukaristin, Jesu Heliga Hjärta Kristus Konungen,…
Det är Jesu längtan att vi lever med Honom, delar våra liv med Honom, att Han blir den viktigaste delen av våra liv, den viktigaste personen i våra liv; att Han blir vårt liv!
Liturgin ber vi, men vi är också menade att leva den.
Som Gud och Frälsare, har Jesus all rättighet – och vi har all skyldighet - att förvänta sig av oss, att vi söker Honom och söker oss till Honom i Liturgin, där vi tackar Honom för Hans outgrundliga kärlek, så rikligt uthällt i Hans Kyrka.
Jesu uppståndelse från de döda, är en förvandling där Jesus ”är den första av många bröder”. Uppståndelsen ger oss glädje över att Jesus visar att Han verkligen är Herre; Kyrios, och att vi därför kan och bör tro på Honom.
Men det inger oss också med ett övernaturligt hopp om vår egen framtid; att vi ska, liksom Kristus, uppstå från de döda.
En jordisk verklighet blir en himmelsk förhärligad verklighet som vi inte har av eller i oss själva, men får istället ta del av i Kristus.
Borde vi då inte försöka att alltid komma ihåg Honom?!
Vi borde helhjärtat gratulera Honom för Hans uppståndelse!
”Strömmarna klappar i händerna och bergen jublar”!
Summan av Påsk mysteriet är vår frälsning.
Att leva i vår egen vardag och tänka på våra egna nöjen, påskägg, och sociala förpliktelser utan en tanke på Påsk mysteriet gör, med all säkerhet, Jesus illa.
I det långa loppet gör det också oss illa.
Hela årets liturgi visar just att Han alltid tänker på oss.
Allt Han gör, är för oss.
Påsk mysteriet levt i våra egna liv gör oss till sanningsenliga Kristus vittnen.
Om inte Kristus hade kommit till vår jord, levt, lidit, dött, uppstått och givit oss den Helige Ande, hade vi inte lärt känna Gud såsom vi nu kan känna Honom. Att vi vet vad vi ska tro och hur vi ska leva på jorden och i vårt dagliga liv - har med Påsk mysteriet att göra.
Mysteriets själva hjärta är Jesus:
Påskens mysterium är Kristus levande mitt ibland oss!
Eukaristin; himmelsk salighet i kraft av uppståndelsen..Kärlek som söker förening!
I kraften av Hans uppståndelse förser Han oss med sig själv i den Heliga Eukaristin.
Men ändå, tar vi emot - Den Uppståndne - i Eukaristin; så tar vi emot Hans frivilliga själv-utgivande på korset.
Maria av Magdala, är en strålande och inspirerande förebild för oss i det att hon så totalt besvarar Kristi nåd, omvänder sig och blir Kristi brud, Kristi tjänarinna och Jungfru Marias dotter!
Hon är en ikon av vad vi är kallade till: att lämna synd och springa den uppståndne Kristus till mötes.
Hon bjuder oss in att ta del av hennes hemlighet: en brinnande kärlek till Kristus!
Hon söker liv, inte makt, inte någon politisk-social befrielse, inte heller söker hon karriär eller en tryggad ekonomi - hon söker liv i Kristus.
Maria Magdalena blev inte bara förlåten av Kristus; hon vann Hans intima vänskap.
När Jesus blev korsfäst fanns hon trofast vid Hans sida (tack vare Moder Maria som hade tagit henne till sig som vore hon hennes eget barn).
Efter Jesu begravning fanns Magdalena vid Hans grav.
Så snart det var möjligt tidigt i gryningen på söndagen, sprang hon i kärlekens hast för att möta sin döde Herre och åter få uttrycka sin kärlek, sin längtan och saknad.
Maria av Magdala blir gråtandes kvar, för den döde Jesus är inte där.
Utan Jesus, även den döde Jesus, har hon ingenstans att gå.
Det närmaste hon kan komma Honom är att stanna vid graven där Han legat.
Jesus besvarade hennes väntan. Han kom.
”...Om natten sökte jag honom
som min själ har kär...
Jag sökte honom men fann honom inte...
Har ni sett honom som min själ har kär?...
...så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte...”
(Höga Visan)
Hon är Apostlarnas apostel!
Som första vittne till Kristi uppståndelse berättar hon vad hon sett, och på hennes ord springer också de två Apostlarna till graven för att se vad som hänt.
De ser en lysande frånvaro, men när Johannes ser de hoprullade bindlarna så tror han. Tror vad då? På löftet som Jesus givit; att Han skulle bygga upp templet igen på, tre dagar!
Apostlarna går hem med ett nytt slags hopp, ett hopp som de aldrig kunnat föreställa sig!
Magdalena står kvar vid graven. Jesus kallar henne vid namn.
Kristi uppståndelses total-omfattande glädje ger henne
nytt liv, ny blick, nytt hjärta.
Maria Magdalena är en blinkande fyr för alla som kämpande längtar efter helighet.
I bön möter också vi Herren, Han kallar oss vid namn.
Liturgi och bön skapar i oss en närhet till den uppståndne Kristus.
- I bönen lär vi känna Honom,
- kvardröjande i bönen finner vi Honom!
Halleluja!
”…Vad såg du, Maria, när du kommit till graven? …”
Marias Lamm
