Söndagsbetraktelse 20 oktober 2019
Lukas 18:1–8
Vid den tiden gav Jesus sina lärjungar en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’ » Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«
Betraktelse
Att söka sig rikedomar och/eller inflytande, kan ofta, som i domarens fall, lätt ta oss bort från Gud. Istället så är ödmjukhet och även svårigheter ofta en öppning till att komma närmare Gud.
I vår styrka behöver vi inte någon, i vår fattigdom är vi i behov av andra.
Att be till Gud är att behöva Honom.
I bön lär vi oss att förhålla oss till Gud; vi lär oss att lyssna och att tala till Honom; vi lär oss att låta oss bli älskade av Honom och vi lär oss att älska Honom.
Ständig bön är ett sätt att leva. Både Jesus och den helige Paulus uppmanar oss till det.
I bön överlämnar jag mig till min Fader, som jag vet, inte är en likgiltig domare. Han vet vem jag är och Han vet av mina behov - mer än jag själv gör.
När Gud blir en del av min dag och en del av min natt, så har Han blivit en del av mitt liv, då börjar jag ropa ut till Honom dag och natt.
Tro leder oss in i överlämnandets bön.
Benedikt XVI:e sa om de skriftlärde i Bibeln att de kände till alla möjliga tolkningar och att de kunde citera allt utantill men att Skrifterna var för dem som en sorts atlas som man läste i ren nyfikenhet, ett konglomerat av ord och meningar som läses i studie syfte och sedan diskuterar länge och väl.
Istället vill Guds ord bli kontemplerat, läst i längtan efter att få samma sinne som Kristus.
I Guds ord söker vi Kristi ansikte.
Guds ord vill bli drucket och tuggat och ätit med ett hjärta som söker och finner Författaren.
Ordet och Kyrkans tro är ett och det är underbart i våra ögon!
Änkan insisterade på hennes rätt och till slut fick hon domaren att gå med på att ge henne det hon bad om.
Bön och uthållighet.
Bön och uthållighet är vad som behövs för att en dag finna att man plötsligt kan gå in och ut i Skrifterna och finna bete.
Att be - utan att tröttna.
Det tycks, och blir en allt vanligare uppfattning - även i Kyrkan - att bön inte är viktig, inte användbar…bättre är det istället med sociala insatser och verkliga praktiska arbeten, mer information och kommunikation ja, allt som är produktivt..
Så vi kastar oss in i produktionen: medel för våra mål. Vi kastar oss in i samhället och vi kastar oss in i våra bröder och systrar... men faktum är att vi vänder oss inte längre till Kristus.
Jesus talar om de utvalda som ropar till Gud dag och natt. Talar Han då inte om Kyrkan vars bön aldrig upphör?, ...men bönen blir omformad och omgjord till aktiv socialpolitik. Vi vänder oss direkt till våra bröder och systrar för att förena oss med dem och dem med oss och - det är Gud!,
det är bön, säger man!
Vi upphör med bönen, för bön förutsätter tro.
Så Jesus ställer frågan om Han kommer att finna någon tro när Han, en dag, kommer tillbaka till jorden.
Kommer Han att finna tro?
Att Gud skulle ha velat alla religioner, är inte det ett trolöst påstående?
Är inte påståendet "att sambos som är trofasta varandra har äktenskapets nåd"..ett trolöst påstående?
Är inte påståendet "att de som objektivt är i dödlig synd ändå kan ta emot den heliga Eukaristin".,.ett trolöst påstående?
Är inte påståendet "att den Katolska Kyrkan ska beblanda sig med natur religioner och lära sig av dem"…ett trolöst påstående?
Att be med dem som ber till hedniska gudar.. är inte det en trolös akt?
Endast tro är inte tillräckligt för katoliker; vi måste också lyda, t.ex. de tio budorden.
Jesus visar att bön är nödvändig för att kunna hålla sig kvar i den tro vars frö var sått i vår själ vid vårt dop.
Jesus själv lär oss att be "Fader vår". Men Kyrkan har sedan Hennes början också bett andra böner eftersom den Helige Ande ger ljus och inspiration till Kyrkans barn så att de kan förstå att använda sig av allt det som Jesus sagt i det Nya Testamentet och det som Han sagt i det Gamla Testamentet, t.ex. i Psalmerna .
Hela Evangeliet och Kyrkans lära är, kan man säga, en förlängd "Fader Vår".
Som Dom Prosper Gueranger sa;” Vi behöver bön mer än någonting”
” Vi vet inte hur man ber”
Detta innebär att de troende har ett ansvar att söka hjälp av den Helige Ande.
Dom Gueranger försäkrar att;”
det är i den Heliga Kyrkan som denne Helige Ande bor. Han kom ner till Henne som en vind och uppenbarade sig i uttrycksfulla symboler av eldstungor.
Ända sedan den dagen; Pingstdagen, har Han bebott denna utvalda Brud. Han är principen av allt som är i Henne. Det är Han som driver fram Hennes böner, önskningar, lovsånger, entusiasm och även hennes sörjande".
För att veta hur vi ska be behöver vi inte sträcka oss bortom; Kyrkans tradition, Officiet, Mässan, Altarets Sakrament eller den traditionella katolska meditation och kontemplation som de otaliga av Kyrkans helgon och mystiker har inspirerats av och fört vidare.
” Han ger denna Brud allt Hon ber om, för Herren har Henne så kär; lycklig är då den som ber med Kyrkan och förenar sina egna böner med Henne”.
(DomProsper Gueranger)
Bön är ett uttryck för tro. Bön uttrycker den tro man har - eller inte har.
Som man tror, ber man.
Som man tror förkunnar man.
”…ropar till Honom dag och natt…”
Marias Lamm
