Söndagsbetraktelse 19 maj 2019

Johannes 13:31–35 

När Judas hade gått ut från salen där Jesus och de tolv hade samlats till måltid sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«

Betraktelse
Jesus accepterar de lidande som människor kommer att tillföra Honom.
Lidandets stund är förhärligandets stund.
Fadern i Honom och Han i Fadern.

Judas hade just lämnat salen där de satt och åt. 

Enligt St. Chrysostomos hade Jesus, efter mycket tålamod, funnit att Judas inte var läraktig; han kunde inte tillrättavisas.
Även då Jesus gav honom sin Kropp och Blod var Judas skamlös nog att inte vilja förena sig med Jesus, därför kom Satan in i Judas.
Det var då inte längre passande att ha Judas kvar bland de andra Apostlarna så Jesus sa till honom: ” Gör genast vad du ska göra”, och med det lämnade Judas salen. 
Vad som också borde ha berört Judas var faktumet att Jesus var ovillig intill den sista kvällen att uppenbara för Apostlarna att Judas skulle förråda Honom, och att Judas, långt innan den sista måltiden, förrådde Jesus i sitt inre. Det var ytterligare en smärta Jesus bar på i sitt allra heligaste Hjärta under den tid Han var med dem alla.

Mitt i denna sorg säger Jesus att det är nu som Han blivit förhärligad!
Det finns ingenting som är så hemskt och så lågt och så illa att det inte kan vändas till Guds ära, för Han kan och Han vill och Han kommer, att vända allt till sin ära! Alla himmelens invånare ger evig ära till Gud eftersom det är av Hans godhet, kärlek och barmhärtighet som de är där.
Också de själar som är i evig död, ger Gud all ära, för alla människor ska få se, vid tidens slut, att Gud givit dem all nödvändig nåd de behövt för att bli frälsta, Jesus har lidit och dött också för dem, men de själva, som Judas, har avstått från att ta emot den nåden.
Även demonerna ger Gud ära, för Gud använder sig också av dem, som t.ex. när ”ett möte” med demoner  är den enda vägen för en människa att få upp ögonen och vända sig bort från syndens slaveri.
Demonerna är under Guds makt, de kan aldrig någonsin vara mäktigare än Gud! De kan inte göra mer än vad Gud i Hans vishet, tillåter.

En människa i hennes lidande måste, i likhet med Jesus - som led av Judas lögnaktighet och falskhet, av baktal och misstänksamhet, av kroppslig hunger, törst och trötthet, av tortyr och korsfästelse - uthärda lidandet för Guds skull.

Vidare säger St.Chrysostomos att det innebar ett evigt förhärligande för Jesus att lida, för i det övervann Han döden, Han övervann Satan och Han vann själar. Så Jesus sa hellre i lidandets stund; ”nu har Människosonen blivit förhärligad”,  än
”nu har min Apostel förrått Mig”.
Det var också därför som Jesus tillrättavisade Petrus med orden:”håll dig på din plats satan” när han sa till Herren att något lidande aldrig borde tillfalla Honom.

Lidandet är Guds botmedel mot synd.
Att inte vilja lida är ett stort hinder för en människas helgelse.
Gud tillåter lidande för att, bl.a, på så sätt låta oss göra upp för våra synder. 

Men lidande är först och främst vägen till en människas Kristus-gestaltning.

Mycket av vårt lidande är konsekvenser av egna synder och felaktiga handlingar, detta kan man helt eller delvis, enligt Guds försyn och vår villighet att ta emot det lidande Gud ger oss, göra upp för, under den tid man är på jorden. Vi kan säga att det är vår plikt att göra upp för det. 
I Guds barmhärtighet ger Han oss just de lidanden vi behöver för att kunna (åter)förenas med Honom. Det kommer till oss genom Guds försyn. Tyvärr är vi ofta dåliga på att ta emot det lidande Han ger oss, för vår kropp ryggar häftigt tillbaka inför lidanden, så mycket så att den helt undflyr det, om det är möjligt 
Köttets längtan efter behag gör att den flyr lidande. Den enda vägen ut ur vårt kroppsliga dilemma är att övervinna oss själva; ta upp korset.
Den första sortens bot vi behöver göra är att bemöta korset så som det dagligen kommer till oss.
Att följa den Katolska läran om själslig renhet och kroppslig kyskhet må vara en uppoffring men det är en uppoffring som är vår plikt och helt och hållet nödvändig för frälsning.
Ändå så belönar Jesus oss när vi gör det, Han belönar oss med ett sant liv i Honom och med inre frid och glädje. Vi växter också i dygd.
Det är egentligen, att leva ett kristet liv, enligt den Katolska läran, som är förberedelsen till vårt eget förhärligande!
Jesus säger till oss, i sin lidande stund, att vi ska älska som Han.
Det är nytt.
”Ett nytt bud ger jag er…såsom jag har älskat er ska ni älska varandra”. 
Med en sann kärlek till sig själv - för också det kommer under kärleksbudordet - menas inte självförnöjdsamhet eller att ”vara snäll mot sig själv” eller att ta hand om sig själv så att man ständigt mår bra och inte får påsar under ögonen (köttets behag).

Säger inte Paulus till oss idag att ”vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike"?
Men väl där, ska alla tårar torkas från våra ögon, döden ska inte finnas mer och inte heller klagan och smärta. Men vi kan inte ta ut det i förskott, förvisso kan evigheten levas redan här och nu men bara så pass mycket som vi är Kristusgestaltade.
Guds kärlek befriar oss, steg efter steg, från egen-kärlek.
Kärlek till sig själv innebär att göra det som är bra eller bättre eller bäst, för en själv i förhållande till Guds lag och evigt liv!
Detsamma när det gäller att älska andra och varandra...

”Jag säger till er vad jag sa till Judarna; dit jag går kan ni inte komma”.
Med andra ord, först måste Jesus bli förhärligad genom lidandets dop, öppna vägen till Fadern för oss, ge oss nåd, förbli med oss som vår enda nödvändiga förebild (som också är levd och återspeglad i Jungfru Maria och helgonen), innan vi någonsin kan växa in till Kristusgestalt, och nå frälsning. Detta gäller alla; både judar och hedningar. Halleluja!

Förhärliga Gud i din kärlek till andra.
Det är vad kärlek handlar om, eller, det är vad allting handlar om!

                             ”…Såsom jag har älskat er…”
Marias Lamm