Söndagsbetraktelse 15 september 2019

Lukas 15:1–32
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« Då gav han dem denna liknelse: »Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.«
                      Han sade: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
                      Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ »
 

Betraktelse
Igår firade kyrkan Det Heliga Korsets upphöjelse, Festen följs av ”Mater Dolorosa”, Jungfru Marias Smärtor den 15: September.
Bägge dessa Fester har en lång historia och det är värt att meditera på deras innebörd . 

September månad brukar vara dedikerad till Vår Fru av sju sorger, vilket hjälper oss att komma henne närmare, att stärka våra band till henne genom att betrakta hennes lidande.

Jungfru Maria talade till den heliga Birgitta på Kyndelsemässodagens fest när det läses i Skrifterna, om Simeons profetia att ett svärd skulle gå genom Marias hjärta.
Jungfru Maria berättar för den heliga Birgitta att från den dagen, då hon hade mött Simeon i templet, ökade hennes smärta, vilket så länge hon levde, aldrig lämnade henne.

Även då Maria genom en gudomlig ingivelse visste att hennes Son skulle lida, blev hennes hjärta genomstunget av en ännu större smärta från det ögonblicket som Simeons ord nådde henne. 
Jesu lidande började nu visa sig i hennes inre seende.
Utöver smärtan som genomborrade henne vid Simeons profetia i templet, berättar Maria att hennes smärta var sexfaldig;

”För det första
så ofta som jag lindade Honom i lindor, så ofta som jag såg hans händer och fötter, överväldigas jag liksom av en ny smärta, ty jag tänkte på hur han skulle korsfästas.
För det andra fanns en smärta i min hörsel, ty så ofta som jag hörde hur min Son smädades och utsattes för lögner och förtal, rördes min själ så av smärta att den knappt kunde bibehålla sin behärskning…
För det tredje fanns en smärta i min syn, ty när jag såg min Son bindas och gisslas och fästas vid träpålen, föll jag samman som livlös, men sedan jag åter kommit till sans stod jag där i smärta… 
För det fjärde fanns det en smärta i min känsel. När jag tillsammmans med andra tog ner min Son från korset, svepte honom och lade honom i graven, förökade min smärta så att mina händer och fötter knappt hade någon styrka kvar; 

O, hur gärna hade jag då inte blivit begraven tillsammmans med min Son! 

För det femte led jag en våldsam längtan efter att få komma till min Son sedan han stigit upp till himlen, ty den långa väntan jag hade i världen efter hans himmelsfärd förökade min smärta. 
För det sjätte led jag av smärta över det som drabbade Guds apostlar och vänner, vilkas smärta var min smärta. Jag var alltid uppfylld av smärta och fruktan, fruktan för att de skulle duka under för frestelser och bekymmer, smärta, ty min Sons ord blev motsagda”. 

Maria avslutar med att säga: 
 

”Därför min dotter, må denna smärta
inte vika från din själ,
ty om bedrövelser inte funnes
skulle få människor nå fram till det himmelska”.

Den heliga Birgitta berättar vidare om hennes vision, att när Jungfrun Maria stod vid Korsets fot darrade hon i hela kroppen av den väldiga smärtan och att hon skulle ha fallit ner på marken om inte de andra kvinnorna hade hållit henne uppe. 

Några skrek till henne:
”Nu är din Son död!”, medans andra yttrade andra hånfulla ord. 

Maria grät så bittert att man i hennes ansikte och på hennes rörelser tydligt kunde se att hennes själ då genomborrades av smärtans vassa svärd.

Abboten Prosper Gueranger säger att Gud säkert måste anse att lidande är något gott eftersom Han gav så mycket av det till Hans Son som Han älskade så mycket! Och eftersom, efter Hans Son, Gud äskade Jungfrun Maria mer än någon annan varelse, ville Han ge också henne lidandets gåva.
 

”Jungfru Maria, skapad till att bli Guds moder,
var förenad i hennes person till Jesu liv,
till de olika mysterierna i och om Jesus,
hon var förenad till Jesus i Hans lidande,
allt detta för att hon skulle bli
en trofast medarbetare i återlösningens arbete”.
                                                                                             (Abbot Prosper Gueranger)

Det är sant även i våra liv att när lidande besöker oss är det en Guds nåd, men också en prövning som är menad att vi ska klara oss igenom och komma ut ur, eller, fortsätta att leva med, i allt större tro, hopp och kärlek. 
Vi blir fyllda med nåd och berikade av Guds närhet och Marias Moderliga ledsagande i lidandets tid. 
Ju mer vi är givna åt Gud, ju mer vi ber att få tjäna Honom, ju närmare vi kommer Hans Hjärta, ju mer blir lidandet en ständig gäst.

För att förstå hur mycket Maria led måste vi först förstå hur mycket hon älskade sin son. 

Hennes själsliga renhet och intellektuella klarhet bara ökade hennes förmåga att lida, att hon dessutom var Guds moder gjorde att lidandets erfarenhet i henne mångdubblades.
Både hennes natur och den nåd med vilken Gud hade berikat henne gav djupa intryck på hennes hjärta och i hela hennes själ.

Vi vet att vi inte är ensamma i vårt lidande. Hur mycket Vår Fru led kan vi inte förstå - men vi kan förstå att hennes sorger ändå inte var sju, för hon genomgick alla lidanden! 
Hon är Vår Fru av alla sorger eftersom ingen led mer än hon. 

Alla generationer ska kalla henne salig säger Skrifterna men det är också sant att alla generationer ska kalla henne ”Stabat Mater”;
Modern som stod (vid korset).

Jungfru Maria är Jesu kompanjon i hela Hans jordiska liv såväl som på korsets väg.
Hon gav sig till Gud en gång för alla som Hans tjänarinna och som Hans moder. Hans glädje är hennes glädje, Hans sorg är hennes sorg,
Han - är hennes liv!
Maria förenade sig med Jesus i Hans lidande som ingen annan människa eller ängel någonsin kan göra och vid korsets fot offrade hon sitt liv för själars frälsning i förening med hennes Sons fullkomliga offer.

Mer än Moses, som blidkade Herren så att Han inte skulle straffa och förarga sig över Israel, är Maria, en allt större och mäktigare förebedjerska och förespråkare för Guds folk. 

När himlen glädjer sig över en enda syndare som omvänder sig, över någon som var andligt död och nu är vid liv, över någon som var förlorad och nu är funnen -
vet vi, i vår tro, att Maria, Jesu Moder, är den som står helt förenad vid den lidande Jesus för att ge Honom själar
och för att ge oss till Honom.                  

                                        ”… Gläd er med mig…”

Marias Lamm