Söndagsbetraktelse 13 december 2020

Johannes 1: 6–8, 19–28

 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: »Vem är du?« Han bekände och förnekade inte, han bekände: »Jag är inte Messias.« De frågade: »Vad är du då? Är du Elia?« Han svarade: »Nej, det är jag inte.« — »Är du Profeten?« — »Nej«, svarade han. Då sade de: »Vem är du? Vi måste ha ett svar åt dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?« Han sade: »Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.« Också några fariseer hade sänts ut, och de frågade honom: »Varför döper du då, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?« Johannes svarade: »Jag döper med vatten. Mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler.« Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

Betraktelse

Johannes är sänd av Gud...han är den första Martyren.

Samtidigt är han Gamla Testamentets sista profet.

Han är Brudgummens vän, vittnet till Ljuset...

Johannes som är Advents Skydds Helgon, ropar:

” Se, Han kommer; där är Han!”

Vem, idag, ropar och pekar: ”Han är här”!?

Gud sänder människor för att verka och tala i Hans Namn.

Före Kristi ankomst var det profeterna som ständigt kallade deras landsfolk att öppna ögonen till nödvändig självrannsakan.

I urkyrkan fanns många profeter som blev martyrer; priset för deras profetiska gåva.

Även i moderna tider är det så.

Kyrkan föder ständigt helgon; människor med en levande kärlek till Gud, till sanningen och till sin nästa, ofta till priset av mycket lidande.

Johannes kom för att vittna om ljuset.

Vittne – Det etymologiska ursprunget av det grekiska ordet martyr/vittne är den ”som lägger ned sitt liv”.

Så ordet "vittne" i sitt ursprung betyder att dö för någonting.

En del människor ville ha Johannes Döparen till att vara Messias; han var helig, speciell, han var en andlig ledare för många.

Men för de flesta var det svårt att erkänna att han blivit sänd av Gud, de kallade honom ”besatt”(Matteus,11:18), och tyckte han var en obekväm närvaro.

Johannes visste vem han var, därför var han fri.

Johannes var en röst. En röst i ödemarken.

Jesus är Ordet.

Johannes är bara rösten som bär ordet dit det ska, han säger bara de ord han själv fått ta emot.

Han är rösten som, så fort orden blivit uttalade, dör bort.

Bara ordet blir kvar, inte rösten, rösten har en stor betydelse, fast bara i förhållande till Ordet som den bär.

Utanför det, blir rösten en tomt ekande cymbal..

Den Katolska Kyrkan ställer sig upp i Advent för att säga att Kristus är nära.

Gud finns överallt, men Gud, i Jesus, har en plats som Han föredrar alldeles speciellt här på jorden: Eukaristin.

Jesus har givit oss Kyrkan, ett sant hus, ett verkligt evighetstempel, den levande Gudens boning, där får vi ta emot livets bröd. Hans bröd är eld!

Johannes döpte i vatten, Jesus, i eld: Hans kropp och blod.

Den ger vår själ Gudomligt liv.

Rösten bereder väg för denna eld, detta bröd, som kommer ner från himlen: Guds Lamm, och Marias son!

Det är först och främst glädje, att få tala för Gud, tala om Gud, att tala Hans ord, att tala för Kyrkan...

Guds ord fyller själen med glädje därför att Hans ord är befriande.

Till skillnad från den döda bokstaven är Hans ord Liv, Guds Liv.

Kyrkan bär och frambär Hans ord.

Men risken är att världens törnen kväver (jfr. Lukas 8:7) och därmed tappar man lusten och glädjen i ordet. Mer än att förkunna ordet som det är, i innerlig tacksamhet och med samma glädje som Gud gav oss ordet, med samma glädje som vi själva tagit emot ordet, så framkallar det rädsla, och vi drar oss hellre undan och istället lånar ut vår röst till sånt prat som alltid går hem!

Jesus, enligt profeten Jesaja, var skickad att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna och befrielse för de fjättrade..ordets glädje!

Ordet blev kött och bor mitt ibland oss för att befria oss.

Vägen dit är smal och krävande, men sååå vacker!

Så glädjerik, för den leder till Faderns Hjärta,

samma ställe i vilket Ordet, Barnet, har sitt eviga ursprung!

Ropa! Vad ska jag ropa?

Omvänd er!

Din röst berör hjärtan och väcker de döda i Herren.

Din röst dör inte ut i öknen men återljuder till

tidens slut -

- för av sanning och kärlek,

inget utan det andra,

är din röst gjord.

Därför är den skön att lystra till – din trofasta röst..

ljudet ekar i våra inre berg och dalar och krokiga vägar...

Ropa Johannes, ropa nu!

För tiden har kommit för att besvara ditt rop:

hit eller dit?!

Vad ska jag svara?...

Kom!,

låt Ordet bäras av min röst...min röst

inte längre hes, inte längre stammande och famlande,

men klar, ren, sprakande som gnistor i levande eld.

Marias Lamm