Söndagsbetraktelse 1 september 2019

Lukas 14:1, 7–14
 En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. När han märkte hur gästerna försökte få de främsta platserna vid bordet gav han dem en liknelse: »När du är bjuden på bröllop, slå dig då inte ner överst vid bordet. Kanske någon av de andra gästerna är mer ansedd än du och värden kommer och säger: Ge honom din plats. Då får du skämmas när du måste flytta dig längst ner. Nej, när du är bjuden, gå då genast och ta den nedersta platsen, så att värden säger till dig när han kommer: Käre vän, flytta dig längre upp. Då blir du hedrad inför alla dina medgäster. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.« Till sin värd sade han: »När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.«
 

Betraktelse

” När du bjuder på middag bjud då inte dina vänner, bröder, släktingar så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning, bjud istället de fattiga...”.

Så gör Jesus med oss, Han bjuder oss alla: fattiga, eländiga, själviska, syndfulla..

Eftersom Jesus älskar, vill Han alltid vara med sin älskade. 
För att vi ska kunna vara med Honom och leva nära Honom alltid och överallt, har Han genom att ge sig själv som Offer, också kunnat göra sig till ett litet bröd, som vi kan äta och genom det förena oss med Honom på ett helt unikt vis! 
Han finns i de andra sakramenten - för oss.
För oss har Jesus också gjort sig en plats i vårt inre, i det allra innersta av vår själ. 
Det är sant, att mycket kan finnas och ofta finns, mellan oss och vårt innersta där Gud har sin boning, vilket gör det svårt eller ibland t.o.m. omöjligt, att nå eller bli nådd av Honom. Att öppna vägen dit är ett ständigt pågående ”vägarbete”…tills Han kan ta över.  

Samma vilja som så ofta kan vara väldigt stark i många andra fall när det gäller att göra det vi vill, kan och bör också användas i vår strävan efter förening med Gud! Vår vilja måste tränas och ständigt styras till att vilja leva med Jesus alltid och överallt. 

Jesus bjuder oss in till Hans rike, Han bjuder oss in
till evigt liv med Honom, till den kärlek som evigt utspelas i den allra Heligaste Treenigheten.
Han bjuder oss in till att höra Änglakörer och till att möta Himmelens Drottning, och till frälsning, genom korset och biktens bankett!

Allt detta  kan bara tas emot i ödmjukhet.
Jesus visar oss hur vi borde inta den lägsta platsen, Han säger det för att lära oss ödmjukhet men också för att visa oss vilken attityd vi ska ha till Gud och himmelriket. 
Tror vi att att himmelen är oss helt enkelt givet? 
Att Gud inte kan förneka oss den? 
Gud själv är Värden som, även då vi är ytterst fattiga och oändligt avlägsna Honom, ber oss att komma. Han vill ge oss något vi aldrig kan betala tillbaka! 
Det är inte ödmjukhet att ta det för givet, eller att se det som en rätt för var och en.
Hur ser Fadern på dem som som inte tar emot Hans älskade Son,
inte visar Honom någon som helst tacksamhet eller uppskattning, aldrig någonsin ärar Honom, aldrig någonsin gör någonting för Honom, aldrig någonsin söker att behaga Honom så som Han vill bli behagad, som aldrig ber till Honom, som aldrig underkastar sig Honom, som aldrig lider med Honom, som egentligen inte heller tror på Honom…?

Gud kom till oss och gav oss en väg att gå….oändliga nyanser av Vägen, är människors egna tillägg

I rättvisa är Gud inte skyldig oss något, så vårt förhållande till Gud måste vara på Hans villkor, inte våra. Vi kan inte själva bestämma hur vi ska förhålla oss till Honom; kriteriet för  sanningen finns inte i oss. Jesus själv är kriteriet.
Den Kristna läran och Bibeln tolkas inte av personers olika uppfattningar eller åsikter, i den Katolska Kyrkan.
Ändå finns där mycket utrymme att finna mer, söka mer, gå djupare.
Vår tro, även då den har vissa ramar, är inte alls snäv, snarare är den en otrolig skatt!

Jesus undervisar oss om ödmjukhet. 
Ödmjukhet betecknar en persons undergivenhet.
Detta låter illa i våra öron då vi har blivit uppvuxna i ett samhälle där självständighet, individualitet och”frihet” är bland de viktigaste egenskaperna en människa tycker sig kunna finna. 
En känsla av litenhet är en god känsla men ofta medför den upplevelsen av något destruktivt, hos många. 
Kristus lär oss att glädja oss i vår litenhet, därför det är något gott att vara liten. Utan en Kristen formering blir känslan av litenhet en upplevelse av sårat högmod.

”Humilitas på latin, förklarar St.Thomas, kommer från ordet humus=jord - 
alltså jorden under oss. 
Underkasta sig någon, som t.ex. Jesus eller någonting, som t.ex. en särskild lära, den traditionella Kristna läran, kräver ödmjukhet, villighet att böja sig inför någon eller något annat än sig själv, sina egna tankar och uppfattningar. 

”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka”, skriver St. Jakob i hans brev(4:6). I detta förstår vi, menar St. Thomas, att ödmjukhetens dygd är nödvändig för frälsning.

St. Thomas säger vidare att ”ödmjukhet är en dygd genom vilken man håller sig inom sina gränser, och inte sträcker sig ut till det som är bortom en, och, säger han, underkastar sig den som är en överlägsen.
Han beskriver hur den spontana omfamningen av att bli förödmjukad ofta är en övning av ödmjukhet, vilket är något gott, såvida det inte ger intryck av oförsiktighet eller tanklöshet, för då är det inte ödmjukhetens dygd. 
En dygd kan aldrig vara oförsiktig eller tanklös. 
 
När dygden kräver att en sak ska göras tillhör det ödmjukhet att inte dra sig från att göra det”. 

Således är det nödvändigt att agera när det t.ex. gäller villfarelser; det skulle vara motsatt till ödmjukhet att inte agera när villfarelser drar människor bort från sanningen.

Ödmjukhet är sanning. Sanningen om mig själv och min yttersta litenhet, sanningen om mina egna defekter, synder och brister.
St. Bernard säger att ödmjukhet är en dygd där man känner sig själv så som man i sanning är och därmed nedlåter sig inför en annan. 
Då ödmjukhet är sanning bör vi uppskatta de gåvor vi har, men minnas att det är Guds fria gåvor, så de får inte leda till högmod. 
Tacksamhet över de gåvor vi har tillhör också det ödmjukhet, och det motsatta dvs. otacksamhet, tillhör högfärd.
Ödmjukhet är en inre attityd, en återspegling av hur man ser på Gud, på sig själv och på sina medmänniskor.
Ödmjukhet är en dygd som delvis måste övas men annars ändå tar sin givna plats i oss ju mer vi finner oss hemmastadd med verkligheten om oss själva.

Vår storhet ligger inte i att vara på första plats, att ha rätt, att vara fria att göra som vi vill.. 
men i att underkasta sig Gud och Hans vilja. 

                       ”…Ta den nedersta platsen,…”

Marias Lamm