Hur långt sträcker sig lojalitet?
”..alla som är födda av Gud besegrar världen,
och detta är den seger som har besegrat världen:
vår tro”.
Beskydda min själ från attacker av lögner och heresier.
Tystnad och lojalitet
Efter kardinal Schönborns uttalande om hans lojalitet till påven Franciscus, börjar man undra vad lojalitet innebär.
Kan vi eller, bör vi alltid och överallt vara lojala?
Är tystnad ett sätt att vara lojal?
Är det i så fall samma lojala tystnad när präster, biskopar och kardinaler förblir tysta då deras medbröder sexuellt missbrukar barn, ungdom och sårbara män - som den tystnad vi bemöter från Kyrkans ledare när påven och andra i höga kyrkliga positioner gör eller säger det som ligger långt utanför ramarna av Kyrkans tradition och lära - och även Evangelium;
t.ex. ”Ingen kan bli dömd för evigt därför det vore mot Evangeliets logik”
(AL #297)?
Tystnad i kontroversiella trosfrågor uttrycker en neutralitet som inte är befogad eftersom det till slut handlar om själar och deras frälsning. Neutralitet eller tystnad i frågor om tro och moral, i frågor om en objektiv sanning eller lögn, måste mer ofta än sällan ses som underlåtelsens synd.
Likgiltighet till diffusa trosutsvävningar och tvetydiga påståenden är minst sagt ohälsosamt.
Påvedöme och lojalitet
En påve, enligt den nyligen helgonförklarade kardinal Newman, ska vara ”ett hinder mot doktrins förnyelse”, han är menad att vara, fortsätter han, ”en spärr till doktrins nyhets införanden”.
Alltså inte en motor för doktrins uppdaterande, eller någon som ständigt delar sina personliga åsikter.
Hängivelse till påvedömet är en grundläggande del av den Katolska tron, men inte till påven som person. Den Katolska Kyrkan har aldrig uppmuntrat ”adulatio” ( överdriven beundran, smicker) till den påvliga personen.
Det är inte påvens person det handlar om. Påven är inte felfri som person men påvens ofelbarhet tillhör hans ämbete vilket är en gåva som beskyddar - inte en kreativ gåva som presenterar nya uppenbarelser.
Det är av kärlek till påven man förmår sig säga sanningen, och inte bara till honom, för det är alltid gällande, att man i kärlek till sin vän eller bror eller far, vill hjälpa honom när han ses göra eller säga något man vet är fel, riskabelt eller t.o.m. skandaliserande för omgivningen, eller syndfullt i Guds ögon, så att, denne, kan bli medveten om det och ändra det.
Det är därför att man vill vara trofast till, och därför att man tror på påvedömet i sig, som man vill uttrycka sin oro när det uppenbarligen sägs och görs sånt som inte kan förenas med den tro vi har tagit emot från dem som var före oss.
Katolsk tro lär oss att påven är endast ofelbar under särskilda villkor.
Han kan göra t.ex. pastorala misstag och även doktrinära.
Det har hänt förut i Kyrkan, och mest känd för det är påven Honorius
(600- talet) som sa:
” Vi måste vara försiktiga med att inte återuppliva gamla gräl”,
och med det gav han fritt flöde för de kätterier som då var gällande.
Under sådana omständigheter är det inte en synd men snarare en plikt att vara lojal mot Kyrkan, Hennes lära, och tradition - än att vara lojal till en Kyrkans ledare som lär, uttalar sig eller handlar mot det som har varit bindande i århundraden.
I påven Honorius fall var det den helige Sofronius som stod upp mot honom - och han var nästan ensam i att göra det.
Det har också funnits tillfällen där teologiskt kunniga människor har fört Kyrkan tillbaka från villovägar som när Johannes XXII (1300- talet) sa att själen inte upplever det Saliga Skådandet förrän efter den kroppsliga uppståndelsen, på den sista dagen.
Till skillnad från påven Honorius hann påven Johannes att offentligt rätta till sitt påstående innan han dog. Påven Honorius gav inget offentligt tillrättavisande av vad han gjort, och efter hans död blev han bannlyst.
Tro och lojalitet
Det är först och främst Kristus, Hans eviga lära och Kyrkans läroämbete, som fodrar lojalitet och trofasthet.
Men att vara lojal är också att hjälpa någon, vem denne än må vara, att välja det som är rätt, sant och gott.
Alla människor, inte minst Kyrkans barn, har både rätt och skyldighet att söka sanningen, att få höra sanningen och få ledas enligt den.
Kyrkan bannlyser heresier och även de personer som lär fel eller utövar handlingar som går emot tron - även om det inte är sällan att i våra dagar få höra ett flertal av Kyrkans högst uppsatta i prästerskapet uttala neo-modernistiska tankar utan att bli så mycket som tillrättavisad, som när t.ex Kardinal Marx säger att Kyrkan i Tyskland inte är underordnad (subsidiär) Rom.
Kyrkan förbjuder inte kritik så länge den är respektfull, vi kan även säga att de som vet med sig eller förnimmer att något är fel, har ett ansvar att uttrycka det.
Att inte uttala sig - av rädsla att förlora människors respekt, en position eller uppskattning - är oacceptabelt när det gäller tro, därför att det har med själars frälsning att göra.
Helgonen, som är föredömen för oss, har alltid varit vaksamma för Kyrkans och hennes medlemmars bästa, de har givit sina liv för att sanningen inte skulle bli fördunklad, förvrängd eller t.o.m. förkastad.
Kyrkans barn - när de har någon allvarlig tvekan eller är moraliskt förvirrade - har all rätt att be om, och att få en tydlig förklaring.
Skandal och lojalitet
Då den synliga Katolska Kyrkan är sammanhållen av Läroämbete, Skrifter och Tradition kan man t.ex. fråga hur det är möjligt att en lära som varit sann i mer än 1700 år, plötsligt inte längre är det.
Många konvertiter har vänt sig till den Katolska Kyrkan för att de där fann det som saknades i samfunden, i filosofier och ideologier och i andra religioner; nämligen en klar, sann, rätt och intelligent lära - konsekvent, sammanhängande och oföränderlig.
Många, också de, och kanske mest dem som är uppvuxna med en katolsk tro, kan inte förstå vad som hänt med tron de en gång fick.
Varför skulle tron idag vara olik den tro som de fick lära sig som barn?
Varför skulle de ringakta den tro fäderna har givit sina liv för?
Hur kan en Sanning bli en osanning?
De är besvikna, känner sig lurade och roffade på tron.
De är skandaliserade och djupt sårade.
Det är den katolska tron som Kyrkans medlemmar, men först och främst Hennes ledare, behöver bevara, beskydda och visa all trofast lojalitet till.
Som det nu är ligger det istället ett täckande skynke av en ohälsosam tystnad över en uppenbar förvirrad och delad Kyrka.
Proselytism, nya läror och lojalitet
När högt uppsatta kyrkoledare säger att den traditionella läran inte längre ger ”människor av idag” något tillfredställande svar, och att Kyrkans auktoritära lära och moral inte hjälper i en ”Ny Evangelisation” undrar man vad den nya Evangelisationen innebär, särskilt då man allt som oftast hör från Rom att omvändelse till Katolska tron är proselytism.
Vi vet sen två årtusenden av generationer att Kyrkans inre natur är Missionär -
- fast vi nu lär oss att se på det som proselytism.
Missionärer runt om i världen går ut med iver och kärlek i alla slags väder för att hjälpa deras medmänniskor i alla slags kulturer i alla slags religioner och rakt igenom mångfaldiga ideologier - för att ge alla dem ett väldoftande stänk av Personen de har gått ut i Missionen för; Jesus Kristus!
Varför skulle de inte dela med sig till andra av det allra bästa de har; deras tro?!
Välsignade är de som ser Kristus i dessa systrar och bröder och vill följa den Gud de följer!
Vi behöver inte påminna om det som alla redan vet, att Jesus själv sa: gå till alla länder och…
Men påven uttrycker sorg över två protestanter som konverterat i Madagascar.
Ska vi vara lojala -eller inte - till Jesus som befaller oss att gå till alla länder och…?
Kyrkliga ledare från runtom Europa menar att den katolska tron är för rigid och inte motsvarar människors nutida behov. Nu, säger de, vill man ha föräktenskapliga förhållanden välsignade, och erkännande av homosexuella (s.k.) äktenskap.
Ska vi visa lojalitet till Kyrkans traditionella lära grundad på Skrifterna eller till en barmhärtighets teologi utan gränser?
Sexualitet och lojalitet
Kyrkan leker allvarliga lekar med att försvara preventivmedel och välsigna ett 2:a äktenskap. Uttalanden som ”även om det objektivt är synd så är det inte det subjektivt”, omstörtar hela den katolska moraliska tron.
Omtolkning av Guds ord hörs titt som tätt och den nya människans behov sätts framför den traditionella läran.
Kan vi vara lojala åt två håll samtidigt?
Påven uppmuntrar till att söka sig fram på den ”nya” vägen, han säger att han sett så mycket trofasthet bland sambos och han ”är säker på att det är ett riktigt äktenskap, att de har en sann äktenskaplig nåd därför att de är trogna”.
Han välkomnar dem till Vatikanen och där går de hur glatt som helst hand i hand fram till påven - och resten av Kyrkan får nu se att det går lika bra att leva tillsammans utan äktenskap!
Är vi förväntade att helt sonika ta emot dessa ”nya läror”, som det kliar i många människors öron av att få höra mer av?
Påvar för inte alls länge sedan, senast den helige Johannes Paulus II, beskrev i ”Familiaris Consortio” hur ”sambo liv är skadligt och hur det ger Kyrkan många svåra pastorala problem.
Han beskriver att sambo livet bidrar till förlust av äktenskapets återspeglande av Guds förbund med sitt folk, och att det berövar Sakramental nåd och ger grov skandal”. Samme påve nämner att genom icke äktenskapliga förhållanden förstörs hela begreppet ”familj”, och att det ger en försvagande känsla av trofasthet också gentemot samhället och dessutom ger möjliga psykologiska skador hos barnen”.
Vilka av dessa två påvar ska vi vara lojala till?
Den Katolska Kyrkan innehar ett läroämbete varifrån människor lär sig tron - en lära kan inte motsäga en annan lära; Tradition är kontinuerlig; den Katolska Kyrkan är per definition en Traditionell Kyrka.
Saker som att - doktrinen följer praktiken (eftersom majoriteten använder preventivmedel skulle vi acceptera det, säger en framstående teolog i Rom) - istället för tvärtom, är nytt.
Åtminstone visste man inte om att det redan börjat i vissa lokala kyrkor därför Kyrkans traditionella lära fortfarande gällde offentlig.
Men nu, vad är det som gäller offentligt?
Svårt att veta.
Påven frågar; ” Älskar jag dogmer eller Gud”?
Utesluter det ena det andra?!
Kyrkan har räckt ut sin, nu alltmer skröpliga, hand till världen.
Är det till detta vi ska vara lojala?
Ska vi vara lojala till ”Vem är jag att döma”, när 1:a Moseboken: 19, 3:e Moseboken: 18:22-28, och 3:e Moseboken 20:13“ fördömer homosexualitet.
Också det Nya Testamentet; I Romarbrevet 1:26-27, 1Korinthierbrevet 6:9-10, Galaterbrevet 5:19-21, 1 Timotheosbrevet 1:9-10 och Judasbrevet 1:7, förbjuds aktiv homosexualitet, som också Kyrkans livslånga tradition förbjuder och som dessutom går emot naturlagen inristat i människans hjärta?
Men även naturlagen har kastats ut, man hör inte talas om den, den ses på som en antik utnött gobeläng.
Krävs lojalitet från kyrkans barn när en präst talar vitt och brett om hur Kyrkans lära om homosexualitet ska ändras eftersom, säger han ” en lära är bara gällande om den tas emot och blir accepterad vilket den inte blivit av hbtq”?
Med detta insinuerar han att kyrkans lära inte är bindande för dem.
Påven tillrättavisar honom inte fast Kyrkans lära angående detta är helt klar.
Vi vet att den lagen inte kan ändras eftersom naturlagen, som vi inte talar om, och är instiftad av Gud.
Fr. James Martin har själv sagt att han är helt stödd utav påven och kan fortsätta sin tjänst med påvens välsignelse.
Mer än en Kardinal uttrycker likaså att de har hopp om att Kyrkans sexualitets lära snart ska ändras men säger inte hur de tänker sig det.
Vem har makten att ändra den, eller över huvud taget ändra något som går emot det som Kyrkan i Hennes vishet alltid lärt och som dessutom går emot naturlagen..?
Är påven inte allt som oftast ett uttryck för åsikten att Kyrkan och den grundläggande katolska läran inte håller måttet i dagens värld och måste därför undermineras?
Lojalitet till celibat och kyskhet
Det slutgiltiga dokumentet från Amazonas synoden efterlyser gifta män som kan bli präster ”då det är så stor brist på präster i Amazonas, även då det i dokumentet redan har sagts att detta också kan ses på ett universellt plan!
Det är många länder i Europa som brister i deras prästantal, samtidigt som alltfler lämnar kyrkan i många av dess länder...
Amazonas och dess urfolk kan inte förstå celibat, sägs det.
Det är klart att de inte kan förstå det när ingen förklarar det!
Jungfrulighet är, enligt Trent och Kyrkans urgamla tradition, i sig, ett högre kall. Celibatet har också att göra med offer och det Sakrala.
Sexskandalerna används som ett vittne mot just celibatet, fast det ju är så att skandalerna kommer från dem som inte lever det celibat liv de lovat.
Vad den Katolska tron nu lär angående detta blir alltmer oklart, samtidigt som Satan går fram allt häftigare för att förstöra allt som har med celibat och kyskhet att göra.
- Att Gud skapade man och kvinna - är attackerat av Satan med gender teori
- Att Gud sa "vad Gud har fogat samman det får ingen människa skilja åt - är attackerad av Satan med rätten till skilsmässa, samboliv, föräktenskapliga förhållanden...
- Att Gud sa till mannen och kvinnan; var fruktsamma och föröka er - är attackerad av Satan med abort och preventivmedel.
Människor behöver idag, lika väl som igår, se celibat livet för vad det är; en gåva, som sprungit ut ur Guds heliga vilja. Kyskhet och celibat är en Guds välsignelse, inte bara för dem som lever det men också för Kyrkan och för världen.
Kyskhet är ett fruktsamt väldoftande och vackert träd, en försmak på det himmelska, en nåd som alla kan leva - för alla är kallade till det.
Celibat och kyskhet är förkastligt i världens ögon men är ändock en gåva som Gud givit den Katolska Kyrkan för att Hon är menad att lära och leda människor till ett evigt liv med Gud.
Och vi måste beskydda och försvara den som en dyrgrip!
Våra kyrkliga ledare - och alla Kyrkans medlemmar för den delen - är menade att tala om detta, vittna till det och att lära ut det.
Kyrkans växande villighet att undergräva celibatet är också det, en konsekvens av sinande tro.
Celibat är ju ett levande tecken på identifikation med Kristus, som själv levde ett sådant liv, ett jungfruligt liv i hängivenhet till Gud och i ett kärleksfullt och fullkomligt självuppoffrande tjänande till människans frälsning.
Han valde att födas av en kvinna som var och förblev jungfru.
En uppdaterad kyrka och lojalitet
Nu presenteras för oss en ny kyrka.
En synkretistisk kyrka byggs upp medans ”den gamla” skrotas.
Denna nya kyrka är drömmarnas kyrka, de fattigas kyrka, naturfolkens kyrka, den nya människans kyrka, en interreligiös kyrka; ett Abrahamiskt bönehus, ett Förenta Nationernas ekologiska Brödraskaps kollektiv, ett ”folklets troende samfund”.
Men, som existerar i Kyrkan.
Vi har, av påven, blivit tillsagda att lyda FN. Den aktuella FN- agendan handlar om globala klimat förändringar, en hållbar utveckling och reproduktiv hälso- och sjukvård som i sin tur inte följer katolskt tänkande - än mindre Kyrkans tro.
Ska inte vår påve hjälpa oss att lyda Gud och bli inspirerade av Hans bud?
Abu Dhabi dokumentet upplyser oss om att Gud har velat ”religioners mångfald ”
Varför säger då det första budordet att vi inte får ha några andra gudar jämte Gud? Vill inte Gud att alla människor på jorden tillber och tror på Hans ende Son Jesus Kristus? Är alla religioner en blomma i Guds hage där det inte spelar någon roll vilken blomma vi plockar?
Gud har inte givit människan fri vilja att tillbe ”främmande gudar”, för ”den som inte tror är redan dömd eftersom han inte trott på Guds ende sons namn” (Johannes 3:16).
Att världen förnekar oföränderliga sanningar är förståeligt men att Kyrkans ledare gör det…!?
Krävs lojalitet?
Påven kräver ingen officiell räkenskap av vad kyrkliga ledare säger.
Och vi, vanliga små katoliker får försöka så gott vi kan att följa med i svängarna, utan förklaringar eller katekes, bara lyssna till idel påståenden.
Vems är Kyrkan?
Den heliga Kommunionen till omgifta, till protestanter, ja, till dem som är i dödlig synd ifall de i sitt samvete känner att de kan….
Ska kyrkan kräva lojalitet till den nya tron att äktenskapet inte är bindande, inte är oupplösligt, att det egentligen bara var ett ideal som Jesus gav till dem som kunde anamma det, men som det nu är så kan det inte krävas av alla?
Ska vi vara lojala till det nya påbudet att ”ett kött”, som de gifta paret blir (blev?) var gällande då för tiden men inte nu för tiden?
Ska vi vara lojala till de som lär att det är fel att säga att något är i sitt innersta väsen ont, som t.ex. abort och homosexualitet?
Ska vi vara lojala till de som påstår (i Amores Laetitia) att ”ingen kan bli dömd för evigt, därför att det är inte Evangeliets logik”?
Vad ska vi förstå när påven inte försvarar sig eller inte ens förnekar att han sagt vad hans journalist vän Scalfari, påstår sig hört påven säga:
Att det inte finns något helvete
Att själar som efter döden inte går till himlen annihileras
Att när Jesus av Nasaret blev människa var han inte längre Gud - även då han hade exceptionella dygder
Att Jesu uppstod inte med sin kropp men i form av ande…
Detta är mycket ledsamt och oroväckande, och inte minst, generande.
Påven kallar dem som vill vara trofasta Kyrkans lära: besatta, lagens doktorer, rigida, ideologiska, hycklare, fundamentalister, självupptagna…
Säger han då detsamma om alla de kyrkofäder och helgon som levt före honom med just den tro som de "rigida" fortfarande tror?
Kyrkans kamp och lojalitet
Katoliker i världen tillhör den kämpande kyrkan, ” det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”.
Kämpa mot synd, villfarelser och frestelser som världen lockar med. Det blir allt tydligare att detta kämpande också gäller i Kyrkan där mycket är tvetydigt och luddigt. Alla möjliga nya dörrar är öppnade - om än bara på glänt.
Vad ska vi kämpa med?
Först är det grundläggande viktigt att vi vet vad vår tro är.
Vad är den katolska tron?
Vem är Kyrkan, och vad är det för tro jag har trott på?
Vad är det för tro jag en gång omfamnat?
Är den Katolska tron min räddning, är det allas räddning, är den det bästa jag har?
Varför?
Har vi inte först svarat på de frågorna - vet vi egentligen inte vad det är vi tror, eller så vet vi inte vad den Katolska Kyrkan lär.
Man hör allt oftare att man visst kan ha olika uppfattningar och åsikter i den Katolska Kyrkan. Detta visar att tron blir mer och mer protestantisk, mer synkretistisk; det visar att Kyrkan är delad.
Detta kan man inte förbise, inte heller kan man vara neutral eller likgiltig till det som mest av allt skulle såra Jesus som bad om enhet - och förmodligen inte en enhet mellan samfunden och den Katolska Kyrkan - i Kyrkan.
Kärlek till Kristus är kärlek till Hans lära är kärlek till Kyrkan.
För att bevara detta, för att förena sig i, och för att bevara en tro i Kyrkan behöver vi hjälp av Jungfru Maria, vi behöver bli styrkta i vår tro, vi behöver veta och förstå vad vi tror, vi behöver bön, förnuft och helighet.
Lojalitet till Kyrkans Lära och Tradition
En förvrängd syn på samvetet gör att många tror sig kunna synda med gott samvete och ändå förbli i Guds nåd…
Amores Laetitia lär att ”Kyrkan måste ge plats för människors egna samvete, då de är kapabla att själva urskilja deras komplexa situationer”….
Människan är svag, oförmögna att komma ut ur syndens, lockelsernas och den fallna naturens labyrinter utan Kyrkan, utan Hennes alltid sanna lära!
Om Kyrkan inte lär den finns det absolut ingen annan som lär den.
Tills nyligen, såg man till den Katolska Kyrkan som ett rättesnöre, många icke- katoliker brukade säga att det fanns en trygghet i den Katolska Kyrkan dit man kunde se för att få veta vad som är rätt i frågor om tro och moral, dit kunde man se för att försäkra sig om att det fortfarande fanns en plats där en sann och sund lära hade överhanden.
Under de sista sextio åren har tro och moral uttunnats - om inte direkt förvandlats - detta har eskalerat och låtit sig etablerats med en dundrande beslutsamhet de sista åren.
Tradition är väl ändå inte vad en tillfällig påve säger, men vad en tillfällig påve säger som är förenligt med vad tidigare tillfälliga påvar har sagt, det som Kyrkan vilar på, har sina rötter i, lyser av och har fött och gött andra med.
Det som varit sant alltid och överallt gäller fortfarande som sant alltid och överallt. (jfr. Vincent of Lerins)
Påven Benediktus sade i en predikan 2005;
”Kraften som Kristus tilldelade Petrus och hans efterträdare är i absolut mening ett mandat att tjäna. Kraften i undervisningen i Kyrkan innebär ett åtagande att tjäna lydnad till tron. Påven är inte en absolut monark vars tankar och önskemål är lag. Tvärtom; påvens ministerium är en garanti för lydnad till Kristus och Hans ord.
Han får inte förkunna sina egna idéer utan snarare binda sig själv och kyrkan till lydnad av Guds ord, inför varje försök att anpassa det eller spä ut det och inför varje form av opportunism. ...
Påven vet att han i sina viktiga beslut är bunden till de tolkningar som har utvecklats genom hela kyrkans pilgrimsfärd. Därför är hans kraft inte över Guds ord, utan i tjänst av det. Det åligger honom att se till att detta ord fortsätter att vara närvarande i dess storhet och att klinga i dess renhet, så att det inte rivs i stycken av ständiga användningsändringar”.
Amazonas synod och lojalitet
Påven vart upprörd över att någon kastade ut trägudarna från Kyrkan och påven meddelar att han tänker sätta tillbaka dem på synodens avslutningsMässa….
Vi får veta att Kyrkan behöver ett nytt ansikte, det ”Amazoniska” ansiktet; ett urfolks ansikte.
Så kanske det viktigaste budskapet i synoden inte var öppenhet till gifta präster och vigda kvinnor, men än mer framträder befrielse teologin och en ny eko-teologi som bär med sig en panteistisk kosmos -vision.
Har inte påven ofta upprepat ” allt är förknippat”?
Arbetsdokumentet för Amazon synoden (Instrumentum Laboris ) säger att ”Amazon är en verklighet fylld av liv och vishet som kallar oss till en pastoral, ekologisk och koncilliär (synodal) omvändelse” (nr.5), och, säger man vidare, ”för att kunna förverkliga dess (kyrkans) roll måste kyrkan uppmärksamma Amazon folket” (nr.7).
Va? Behöver Kyrkan Amazonas för att förverkligas?
Vi läser vidare att dessa människor ”är kapabla att leva i förening med hela kosmos” (nr.12), ”men multinationella intressen hotar…detta har skurit Moder Jords vener” (nr.17).
“Integrerad ekologi inkluderar överföring av förfäders kosmologier, av andlighet och teologi från ursprungsbefolkningar i ett vårdande av vårt gemensamma hem (nr.50).
Den amazoniska kulturen,
som integrerar människor med naturen, blir en referenspunkt för konstruktionen av ett nytt mönster för integrerad ekologi ” (n.56).
Så Kyrkan måste avyttra sig sin identitet och anta ”ett Amazon ansikte”?
Hednisk tro ska lära den Katolska Kyrkan?
Jesus har sagt:” Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”
(Matt. 28:19-20).
Vad gör Kyrkan till Jesus?
Att byta ut Hans Anlete mot ett Amazoniskt ansikte - må det vara vilket ansikte som helst - vi har alltid vetat att det är Kristi Ansikte som Kyrkan och Hennes barn är menade att återspegla!
Herre Gud, det är väl ändå våra ansikten, vare sig de är Aztekers, Inkas, Samers, Norska, Ungerska, Amazoniska, Svenska, Spanska..
som är menade att bli till Kristi ansikte.
Inte tvärtom!
”…därför måste vi förstå vad Herrens Ande har lärt dessa folk under århundradena: tro på Gud, Fader-Moder-Skapare; känslan av gemenskap och harmoni med jorden..”(nr 121).
…alla dessa ord, och precis denna terminologi, påminner mycket om sjuttio-talets ungdomar som sökte de-visste-inte -vad: gurus, Machupicchu, Moder jord,…
Vatikanen ledde dansen in till denna nya panteistiska synkretistiska religion, till vilken vi, i lojalitet, ska offra rökelse och böja våra pannor till jorden inför.
Med sång, dans och musik har Pachamama blivit presenterad i den Katolska Kyrkan av påven och hans biskopar och kardinaler.
Kunde man verkligen tro att en sån naken staty kunde vara Jungfru Maria?
Men så sa man i början. Snart rättades detta till och då sa man att det inte är den heliga jungfrun men en fertilitet och moders symbol.
Vem kan undgå att se att de är avgudabilder?
De första århundradena var martyrernas århundraden, de dödades därför att de vägrade falla ner inför en avguda bild.
I Vatican trädgårdarna föll ett flertal människor ner inför avgudabilden i dans och musik, med pannan ner till jorden under det att rökelse gick upp till himlen; under ledning av en kvinnlig schaman; allt detta medan påven såg på...
han välsignade också statyn och lät ringar sättas på hans fingrar av schamanen!
Hur mycket människor än må vara emot Katolikers vördnad till Jungfru Maria, så kan ingen säga att katoliker ber till henne som man bad till den hedniska statyn i Vatikanen, med pannan mot jorden.
Utifrån sett, var det ingenting annat än Tillbedjan.
I själva St. Peters Basilikan gjorde man bl.a. processioner med pachamama. Hade man ingen tanke på att gå i procession med en Fatima staty eller med vilken annan Maria staty som helst, för att be Maria om förbön för Amazonas människor och för att de ska få trons gåva.
Prefekten för Vatikanens kommunikation kongregation var mycket lojal till påven när han övertygade oss att det som hände - aldrig hänt!
- Det var aldrig någon som kastade sig på marken inför avgudastatyn, det var ingen som böjde sig inför statyn i Vatican trädgården, det var aldrig någon andakt..vi måste fortsätta, sa han, att med styrka poängtera detta!
Man försökte således att förneka det fast allt hände inför kameror för alla att se, och bild efter bild av de händelserna har publicerats..
När en ung man tog avgudabilderna från kyrkans altare och kastade ner dem i Tibern, beklagade sig påven och bad om ursäkt till alla dem som blivit förolämpade av detta!
Men till alla de katoliker som blivit bedrövade och skandaliserade av vad som försiggick i St. Peters basilikan...
Synd att vår påve inte gav den unge mannen en faderlig klapp på axeln i stolt uppmuntran!
Men synkretism rullar på utan uppehåll. En bön som publicerats av den Italienska biskops konferensens missionsavdelning läser:
” Pachamama av dessa platser,
drick och ät så mycket du vill av dessa offergåvor
så att detta land må bli fruktsamt.
Pachamama, goda Moder, var oss gynnsamma”.
Lojalitet?
Biskopar har uttryckt att de vill att dessa ritualer och avgudabilder skulle bli introducerade till den Katolska liturgin;
- vi behöver en Katolsk Kyrka med infödings ( indigenous ) ansikte.
- det inte handlar om att döpa infödingar, inte heller handlar det om att de blir katoliker för ”då tappar de sin naturlighet, sin inföddhet“.
- den Katolska Kyrkans skulle inkulturera sig i Amazonas på ett bättre vis
då den Katolska liturgin inte är tillräckligt adapterad för den Amazoniska eller Indiska kulturen…
Lojalitet?
En vidrig bild på en kvinna som ammar en vessla i en katolsk kyrka nära St.Peters kyrkan får hänga kvar utan någon som helst kommentar från kyrkans ledare i Rom…
Varför?
- Allt är förknippat…
Kyrkan förblir helig
Men Kyrkan är helig, ofelbart helig därför att den inre stammen och grunden av Kyrkan är Jesus Kristus som är Helig, Han lämnar aldrig sin Brud och Han har sagt till S:t Petrus att helvetets portar aldrig ska få makt över Henne.
Eftersom Kyrkan samtidigt är en mänsklig institution är hon inte ofelbar i sina medlemmar, inte heller i sina ledare. Men Kyrkan är beskyddad från att formellt lära ut villfarelser eller att universellt främja ogiltiga Sakrament.
Det betyder ändå inte att alla råd och bedömningar som påven eller de som är i ledarpositioner gör, är felfria…eller syndfria.
Den lojala tystnaden -eller om det är en räddhågad tystnad, eller en neutral eller likgiltig tystnad -är oroande och smärtsam.
Kyrkan kan aldrig välja att gå någon annan väg en Kristi Väg, Korsets Väg, den smala Vägen. Ju mer Kyrkan förenar sig med det världsliga behöver hon göra kompromisser, ju mer hon ger sig hän till den ekumeniska och interreligiösa dialogen kommer hon att försvagas i sin egen identitet och tro.
”Kyrkan är Kristi Brud, kastat in i fängelset, svulten, kastad till vilda djur, nertrampad, hackad och malen, torterad, korsfäst och bränd.
Men denna vackra Brud
framträder ur allt detta i blommande frisk ungdom,
seren, lugn och odödlig”.
Marias Lamm
