februari 2021

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon för­står vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Psy­kologi, genetik och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. Människan lå­ter sig luras av en illvillig och lis­tig makt, som frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

”Det är inte gott att mannen är ensam.” Ordet för ”man”, ”adám”, betyder här snarast ”män­niska” och är för­knippat med den jord, ”ada­má”, ur vilken människan skapats. Först senare skall ordet bli ett könsbestämt namn, Adam. Människans ensamhet beskrivs som en brist, trots att det första kapitlet sade att ”allt var gott”.

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om den heliga Scholastica, den helige Benedic­tus syster, när hon med sin bön drar ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror att fortsätta deras andliga samtal hela natten. Brodern blir först förskräckt men sväljer förtreten och bejakar hennes djärva initiativ.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”.