maj 2020

Stunden har kommit. Det finns stunder i en människas liv som avgör och uttrycker hela hennes liv. Insikter, väg­val, mö­ten, händelser. Om en sådan stund talar Jesus i dagens evan­gelium. Han säger: ”Stunden har kom­mit.” Uttrycket återkommer flera gång­er i Johannesevan­geliet. Redan vid bröllopet i Kana, när Maria gjorde honom upp­märksam på att vinet höll på att ta slut, säger han: ”Min stund har inte kommit än”. En gång när de förgäves försö­ker gripa ho­nom säger evangelisten: ”Hans stund var ännu inte inne”. Men nu säger han själv: ”Stun­den har kommit”.

Apollos var en bildad man från Alexandria, som kommit till de kris­t­na i Efesos. Han var ”väl insatt i skrifter­na”, men ”kände bara Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till grupper som förblivit Dö­pa­rens lärjungar. Han tas om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn”, säger Jesus. De har ännu bara anat hans storhet. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Uppgiften i första läsningen om ståthållaren Gallio i Achaia ger oss historisk kunskap om när Paulus uppehöll sig i Ko­rinth, år 51/52. Evangeliet är ingen saga. Det har gått in i tiden, in i vår historia. I evangeliet förvarnar Jesus lärjungarna om sin död. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.” Han jämför det med när en kvinna föder sitt barn. Under de nio dagarna efter Himmelsfärden fram till Pingst ber Kyr­kan om Anden. Så att Kristi död och uppståndelse sker i hans Kyrka och i de troende. Så att Kyrkan och vi föds till det nya livet.