Non committere – jag förbinder mig inte!

Non committere – jag förbinder mig inte!

Non committere – jag förbinder mig inte! Så här snart 55 år efter Andra Vatikankonciliets avslutande klarnar bilden av motståndet bland många biskopar, präster, teologer och lekmän till Kyrkans syn på äktenskapets teologi och dess normerande undervisning om regleringen av barnafödslarna i det oupplösliga, kristna äktenskapliga förbundet.   

Just i dessa dagar före Pingst 2020 har jag sänt ut andra upplagan av mitt debattinlägg till encyklikan Humanae vitaes 50-årsjubileum (”Varför måste man som katolik ’försvara’ Humanae Vitae av Paulus VI i dag?”, Katolska utskottet för äktenskap och familj, imprimatur 2018-01-14) till alla församlingarna i stiftet och till klostren. Det finns utan tvekan anledning att se tillbaka på den gångna tidens häftiga ifrågasättande av den katolska läran i denna för alla viktiga fråga.  Med hjälp av såväl påven emeritus Benedikt XVI som kardinal Walter Brandmüller kan vi spåra de influenser som kommit att spela en kanske avgörande roll i den lokala svenska katolska kyrkan. Hur kom det sig att undervisningen i Humanae vitae vinklades till förmån för liberalt och progressivt tänkande katolska präster och lekmän i Stockholms katolska stift som på ett eller annat sätt påverkat generationer unga katoliker?  

Det står klart att präster varit kritiska mot Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968) och att vissa präster sedan varit mer älskade än andra – på grund av deras pastorala, subjektiva, inställning - Non committere – jag förbinder mig inte!

Hur kom det sig att dessa mer älskade präster bildade skola för framtiden och förmedlade en inställning i moralteologin som aktade sig för att öppet förkasta påvens undervisning men som tillät sig hävda att påvens undervisning inte var framlagd som uttryck för magisterium i dess tydligaste form, och alltså kunde uppfattas som ett ideal eller en påvlig rekommendation till de troende.

De katolska media och stiftsorganen, både utomlands och i Sverige, lärde sig snart att lämna de moraliska frågorna öppna för individuell bedömning genom samvetet. För moralundervisningens del hamnade de katolska stiften i ett slags limbo, ett område för oklarhet och försiktighet att uttala sig auktoritativt.

Under tiden efter konciliet kunde präster, med stöd av lekmännen, hänvisa de troende i biktstolarna till det egna samvetets avgörande när det gällde frågor om sexualiteten i äktenskapet och dess bindning till avlandet av barn i äktenskapet. Denna inställning spred sig i hela biskopskonferenser, också i den nordiska biskopskonferensen, och bildade ”skola” i en förmodad väntan på att Kyrkan till slut ändå skulle tvingas ändra sig undervisning.

Vissa kardinaler gjorde sig gärna till förespråkare för denna limboliknande undervisning och blev mer älskade kardinaler än andra som inte kompromissade eller vägrade vägledning i biktstolarna. Det har inneburit en splittring bland de troende som tagit ställning för den ena eller andra förespråkaren av en fungerande katolsk moralteologi i praktiken.  

Varifrån kom i huvudsak denna avvisande inställning till vårt eget stift under de omskakande åren efter konciliets avslutande? Det finns naturligtvis många olika källor i den Katolska kyrkan att inventera och analysera men några exempel förefaller ändå möjliga att påvisa som upphov till inställningen, ”Non committere”.

Påven emeritus Benedikt XVI pekade på situationen i Sydtyskland i sin essä avsänd till den extraordinära konferensen i Rom i februari 2019 med anledning av de omfattande skandalerna inom vissa prästerliga grupperingar i olika delar av världen och som handlade om sexuellt utnyttjande av unga personer. Upprördheten har varit mycket stark och har inte bedarrat. Kyrkan har intagit en nolltoleranspolicy men historien kan inte förklaras bort. Unga människor i viss beroendeställning till präster som var deras ledare, och som de ofta såg upp till, har svikits allvarligt.

Omsvängningen i synen på sexualiteten var närmast revolutionerande i vissa delar av Kyrkan från och med 1960-talet och framåt. Det var plötsligt respektabelt och pedagogiskt att ”tala öppet om sex”. Ingen skulle behöva skämmas över den sexuella attraktionen eller över lusten att ”ha sex” utanför äktenskapet, särskilt som alla sorters preventivmedel kunde anses berättigade för att ha ”säkert sex”.

Att skolor valde den ”säkra” men fria sexualitetens väg i sin undervisning var inte förvånande men att det inom Kyrkan fanns tongångar av samma slag var minst sagt förvånande och ifrågasatt. Påven emeritus Benedikt XVI skriver i sin tillbakablickande essä 2019 bland annat:  

”Det hela inleddes med en statligt påbjuden och understödd introduktion för barn och ungdom om sexualitetens natur. I Tyskland hade den dåvarande hälsoministern Fru Käte Strobel låtit göra en film, där allt som tidigare inte fått visas publikt, inklusive sexuellt samlag, nu visades i undervisningssyfte. Det som till en början bara var avsett som sexualundervisning för unga blev följaktligen brett accepterat som ett möjligt alternativ.

Liknande effekter uppstod när “Sexväskan” (en kontroversiell resväska med sexualundervisningsmaterial, som användes i österrikiska skolor i slutet av 1980-talet) introducerades av Österrikes regering. Sexuella och pornografiska filmer blev sedan vanligt förekommande. Det gick så långt att de visades på vanliga, offentliga nyhetsskärmar (Bahnhofskinos). Jag minns fortfarande hur jag en dag, när jag gick genom Regensburg, såg en folkmassa stå framför en stor filmduk, något vi inte sett sedan kriget, när man hoppades på särskild tilldelning av något. Jag kommer också ihåg när jag kom till stan på Långfredagen och såg alla anslagstavlor med stora affischer med två helt nakna människor i en tät omfamning.

Till den mentala kollapsen hörde också en benägenhet för våld. Det är därför som sexfilmer inte längre tillåts på flyget eftersom det kan utbryta våld bland passagerarna. Eftersom klädseln vid den tiden kunde ge upphov till aggression, gjorde skolledare försök att införa skoluniformer för att skapa ett gynnsammare inlärningsklimat”.  

Bland de friheter som revolten 1968 i Paris ville kämpa för hörde denna fullständiga sexuella frihet, en frihet som inte längre erkänner några normer, annat än försiktigheten att undvika veneriska sjukdomar och HIV Aids. 

När nu den svenska grundskolan och gymnasieskolan skulle informera elever om vad säkert sex var och använde sig av liknande material som den österrikiska ”Sexväskan”, kunde man inom Kyrkan se liknande tendenser till så kallad ”sex och samlevnadsundervisning” till stor skada för katolska familjers barn i den känsliga tonårsåldern. Den svenska grundskolan satte närmast en ära i att vara så direkt upplysande som möjligt. Parallellt till denna avskräckande undervisning förklarades också aborter på ett sätt som aldrig talade om det ofödda barnets rätt till liv och värdighet.

En av källorna till en ny ”modern och progressiv” undervisning om mänsklig sexualitet är sannolikt den öppna och alltför frispråkiga undervisningen i Tyskland och i Kyrkan i Tyskland. Kan vi i efterhand hitta källorna och inflytandet inom Kyrkan i Sverige har vi större möjlighet att förstå det allvarliga i vår moraliska situation i dag och att förebygga en allmän moralisk dekadens.  

Många präster i Stockholms stift var utbildade i Tyskland och hade sina kontakter i Kyrkan där. Många var framgångsrika och uppskattade präster i Sverige. Till detta förhållande hör också att ledande tyska katolska teologer varit mycket aktiva under konciliet och där förespråkat en moralteologi som stod friare i förhållande till Kyrkans läroämbete – ’magisterium’ – med den doktrin detta läroämbete alltid förklarat bindande som en del av Uppenbarelsen i Kristus.

Kardinal Walter Brandmüller pekar också han i en nu aktuell artikel på hur omvälvande inställningen i frågan varit i det katolska Tyskland. Han säger i sin artikel (LifeSiteNews, 13 maj 2020, i översättning från tyska Die Tagespost) bland annat: ”När det här kommer på tal dyker det upp en hel del besvärliga frågor att besvara i vår egen generation. Låt oss bara ställa den avgörande frågan, ’Vad anser ni om Rom?’

Några utropstecken kan räcka: Minns vi ursinnet och rabaldret när proteststormen bröt ut på 1968 års ’Katholikentag’ i Essen som svar på Paul VI: s ’pillerencyklika’, som sedan länge erkänts som profetisk? En ’Katholikentag’ är ett återkommande stort möte för katolikerna.

Den gången var det bara två tyska moralteologer - Gustav Ermecke och Bernhard Schöpf – som stod på påvens sida. För det blev de riktigt kölhalade som straff. 

Minns man möjligen än i dag att tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Döpfner helt enkelt förlade brevet från Berlins kardinal Bengsch till biskopskonferensen, ett brev i vilket biskoparna i Östtyskland i allt förband sig till påvens encyklika?

’Königsteindeklarationen’ hade aldrig blivit av om inte detta hänt. Det innebar att tyska biskopskonferensens överlät frågan om preventivmedelsanvändningen till det individuella samvetet att bedöma”.

Jag tror tyvärr att vi här har en förklaring till att situationen blev som den blev i vårt eget stift. Vi har fått en moralisk ”tystnadskultur” alldeles i onödan som dessvärre kan gå i arv och etablerar sig som en kompromisslösning. För många präster som kommit till stiftet under senare år för att arbeta i en växande lokalkyrka, är det ett bekymmer. Det är svårt att finna en enhet bland prästerna! Hur och vad ska man undervisa om?

Ett tydligt tecken på inflytandet från den tyska kyrkan var det mångåriga ointresset för att översätta Johannes Paulus II: s Veritatis Splendor (1993) till svenska. Den klarlägger bland annat att det finns absoluta normer. Just därför fanns det i stiftet ett ”tyst motstånd” mot denna mycket viktiga encyklika.  Sanningen kan dock bara vara en. Katoliker vet det och de vet vem de skall gå till för att finna den. ”Till vem skall vi gå om inte till Petrus och hans efterträdare som har plikten och makten att binda och lösa?” är vad trogna katoliker tänker.

Då är satsen Non committere – jag förbinder mig inte” en icke trovärdig sats som inte kan ligga till grund för en katolsk pastoralsyn.

                                                                                                                       diakon Göran Fäldt

Not. För essän av påven emeritus Benedikt XVI, se "Påve emeritus Benedikt XVI skriver om kyrkans kris"

För Veritatis Splendor på svenska, se Veritas förlag, Stockholm, 2011.

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.