årgång C

Prövning och tröst. När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud. Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.” Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mel­lan två jäm­lika par­ter. Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och tro­het mot förbundet tycks inte ha några grän­ser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.” En människas synder tynger ner hennes liv. Denna tyngande historia kan ”skrivas om”. Det sker när hon ge­nom om­vän­del­se och förlåtelse får del av Guds hälsosamma och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är en läkare som vill bota och hela människan. Människan måste samverka med Guds helande kraft.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna.” En intensiv uppmaning till bön. Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner.” Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs-fara.

Både de ledande och folket i Nineve ”vände om från sin onda väg” av Jonas för­kunnelse. Det var högst oväntat. När Jesus säger att folket inte skall ”få något annat än Jonatecknet” syftar det på att nineviterna omvände sig. När Jesus själv förkunnar, tvingas han tala om ”ett ont släkte” som inte omvänder sig. De välvilliga i vår tid vill inte tro att det kan vara så illa ställt med oss män­ni­skor.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­ren säger: ”Ordet skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha ver­kat vad jag vill”. Människan blir som jorden inte minst när hon tar ordet i sin mun och gör det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord, inte minst Fader vår. De som i tro och lydnad säger ”Fader” upp­höjs från slavens och tjänarens till barnets tillstånd. De blir Faderns barn.