årgång B

Predikan på påskdagens morgon 2018

Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja! Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!

Predikan på Långfredagen 2018 i Marie Födelses församling, Värnamo

I dag får vi komma ihåg vår Herres Jesu Kristi död ”som skänkte liv åt världen”. I hela vårt liv får vi tacka Herren för det vi här fått höra och för att det vi hört har hänt, eftersom varje ord i evangelierna om Jesus är sanning. ”Kristus led”, säger Petrus i ett av breven, ”för er skull och för att ge er ett exempel att följa” (1 Pet 2:21). I Honom finns också förlåtelse för all synd – ”våra synder bar Han i sin egen kropp upp på träpålen”, fortsätter Petrus, och ”genom Hans sår har vi blivit botade”, vittnar Petrus.

Predikan fredag 4 fasteveckan 2018. Diakonreträtt i hos Birgittasystrarna i Vadstena

Jesus befinner sig ganska långt bort från platsen för sitt lidande och sin död. Han vandrar omkring i Galileen med de närmaste av lärjungarna. Han hade sett tecken på oenighet mellan lärjungarna – de som avföll, de som var fasta i sin tro. Allt detta accepterar han och ingriper inte för att så att säga ”rädda” de närmaste och behålla dem kvar i gemenskapen. Vi kan ana att Jesus djupt i sitt inre söker ett ljus och en mening i det bara han vet ska hända. Sådana han kunde räkna med till sin hjälp, föll bort från honom. De som var kvar? Hur många av dem kunde han räkna med ända till slutet? En vek aldrig bort, en enda var beredd att själv överlåta sig totalt, en enda visste att denna vandring till uppståndelsen började tidigt, Maria. Hon som kvinna och moder hade vishetens alla nådegåvor för att kunna vara kvar, att stå till hans förfogande som andligt stöd i fullkomligt självutgivande.