Predikningar

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för sanningen. Hon blev syster Teresia Benedicta av Korset. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktinklostret Beuron, därav namnet ”Benedicta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Korset”. Hon arresterades i Gestapos hämndaktion mot judiskfödda katoliker och fördes till gaskammaren i Auschwitz 1942.

Femte Moseboken är en sammanfattning av Guds unika handlande med sitt folk. Inget annat folks gud har handlat så, talat ur elden, befriat dem ur ett annat folk, besegrat andra och större folk och gett det ett eget land. Det utvalda folket är tecknet på att ”Herren är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan.”

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de fick vatten att strömma fram ur klippan. De får ett kännbart ”straff”. Herren säger: ”Eftersom ni inte trodde på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har gett dem.” Det betyder inte att Mose går förlorad. Vi mötte honom igår på Förklaringsberget.

På Förklaringsberget ser vi hela vår tros mysterium. Jesus ber och hans utseende förvandlas. Han återspeglar sin Faders ansikte. Ur molnet, symbol för den helige Ande, hör vi Faderns röst. Treenigheten skymtar fram. Mose och Elia samtalar med Jesus. De två förbunden bejakar och bekräftar varandra. Lagen och profeterna bereder väg för Sonen. De tre talar om Jesu ”uttåg ur världen”, den påsk som skall försona, förnya och fullborda allt.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grönsaker. Deras knotande smittar ner också Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att tvingas bära folket som ett spädbarn. ”Jag förmår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig när det gäller knotande, men denna gång får Mose hjälp.

Den verkliga rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan handla om alla slags ägodelar. Det kan till och med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsaker, som betraktas som privata och som bevakas med stor noggrannhet.

Detta år 2025 firar Katolska Kyrkan ett så kallat jubelår. I första läsningen hör vi om jubelårets bakgrund i det gamla Förbundet. Det handlar om den sjunde dagens sabbatsvila. Den når en kulmen när sju gånger sju år, fyrtionio år, följs av det femtionde året, vilket firas som ett jubelår. Israels barn är då fria från mödosamt arbete. De hämtar näring direkt från markens frukter. Därmed får också marken vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Herren.

Under en konvalescens lärde sig Ignatius skilja mellan andarna. Han fick först riddarromaner att läsa och sedan böcker om helgonens liv. Han upptäckte hur riddarromanerna påverkade honom på ett sätt, jämfört med böckerna om helgonens liv. Riddarromanerna kunde vara spännande för stunden, men lämnade tomhet som eftersmak. Det första behaget övergick i ledsnad, missmod och leda.

Påträngande bön. I dagens evangelium ger oss Herren en enkel böneskola, i två delar. Först lär han sina lärjungar Fader vår och sedan berättar han en historia. Först lägger han en formulerad bön i lärjungarnas mun. Sedan lär han dem att be uthålligt och påträngande. Till en början är människan som ett litet barn. Hon lär sig tala genom att säga efter mamma, som lägger ord i barnets mun. Nu är det kyrkan, vår andliga moder, som lär oss vårt egentliga modersmål, bönen. Människan får ord lagda i sin mun, även om hon inte omedelbart förstår deras innebörd. Hon behöver inte varje gång fundera ut hur hon skall formulera sig.