Predikningar

Vad var det egentligen för fel med Saulus, förföljaren? Många skulle hänvisa till hans fanatism och hänsynslöshet. Men iver i sig är inget fel. Själv säger han: ”Jag handlade i okunnighet, i min otro.” Han ville väl, men såg fel. Ljuset övervann honom på Damaskusvägen. Gud tog honom i sin tjänst.

”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”. Paulus drar konsekvenserna av det han sagt i början av sitt brev till kolosserna. Genom tron och dopet har de gått in i ett nytt sätt att leva. Men det gamla levnadssättet försvinner inte av sig själv.

”Det gick ut kraft från honom.” Paulus förklarar hur det är möjligt. Han gör det i en enda mening: ”I honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” Johannes: ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss”. Psalmisten: ”En gång har Gud talat”.

Gud utvalde sin mor för att själv bli människa och rädda oss. Den svenska almanackan har för denna dag bevarat ett av hennes namn, Alma (den milda). Redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar den ”frälsningens gryning”, den dag då ”räddningen för hela världen dagades”.

Den kärva vägen till glädje. De flesta partier och organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor möda på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara tämligen ointresserad av sådant. I dagens evangelium verkar han snarast skrämma bort de ”stora skaror” som följde honom. En förklaring behövs. När han talar om att ”hata” sin familj och sina närmaste, betyder det inte att tycka illa om dem, utan att de inte får ha den första platsen. En annan evangelist uttrycker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig”. Trots det är hans ord svåra att höra. Den gamle Symeon med Jesus i sina armar har redan förutsagt det: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse”. Hur kan Jesus med ett sådant program få någon enda lärjunge?

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt”. Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktarna/spanarna hos profeten Hesekiel, som skulle upptäcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe”, så att de kunde se.

Paulus talar i Thessalonikerbreven om Herrens återkomst, om ”Herrens dag”. Den skall komma som en tjuv om natten. För Benedictus och de monastiska fäderna handlar det inte bara om en kosmisk framtid. Frågan byter tempus. Futurum blir presens. Kristus kommer redan här och nu. Kristus kommer i dem jag möter, i den överordnade, i gästerna, i de sjuka, i mina bröder och systrar.