Predikningar

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Her­ren genom att få honom dömd till lidande och död. Planen gick om intet och vändes till seger genom uppståndelsen. Herren förintar Sauls mordlust och tar honom i sin tjänst. Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade hans liv. I fortsättningen skall han i stället bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur myc­ket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till dem som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grims­resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesa­jas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå om inte någon vägleder honom? Filippos, en av de första diakonerna och därmed en representant för Kyrkan, leds av Anden till etiopiern. Han inbjuds att sätta sig bredvid honom i vagnen och öppnar dennes ögon för att Jesaja 53 är en profetia om Jesus.

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. Redan från början är martyrernas blod kyrkans bästa ut­säde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är involverad.

Ständigt ung på nytt – det osvikliga hoppet. Lukas berättar hur svårt lärjungarna hade att förstå att den korsfäste hade upp­stått – också när han stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Jesus visar på si­­na händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han mås­te steg för steg öppna deras sin­nen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hände den påsken i Jerusalem är upp­fyllelsen av alla profetior under mer än tusen års historia med det utvalda folket.

”Med ens var de fram­me vid stranden.” Evange­listen Johannes ger denna information när lär­jungarna vill få Je­sus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten hän­der något. ”Med ens” är de framme vid resans mål. Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga nå­got mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. Den som är för­enad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid må­let.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han, och hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­­maliels fötter, höra detta råd, men ha­de då knap­past för­stå­else för sin lä­ra­res maningar. Stora rådet, särskilt saddukeerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgöras redan här, i mötet med evangeliet.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.