Predikningar

Det apokryfa Jakobsevangeliet har gett oss namnen på Marias föräldrar, Joakim och Anna. De hörde till dem som, likt den gamle Symeon, ”väntade på Israels tröst”. På Sinai berg får Mose de tio budorden. Han förkunnar dem för folket och folket svarar: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” Därmed ingås förbundet mellan Gud och hans folk.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De känner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden. Det inre motståndet tror många är borta när de tar sina första steg på efterföljelsens väg, kanske när de avlade sina löften. Som när Jakob och Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”.

Herren steg ner på Sinai berg. Och Mose förde folket ut ur lägret Gud till mötes. ”När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp.” Men det ofattbara är att folket, enligt Jesajas profetia, inte ser med sina ögon och inte hör med sina öron.

Eftersom den heliga Birgitta i Sverige huvudsakligen firas den 7 oktober firar vi idag ett annat av dagens helgon, den helige Johannes Cassianus (d. ca 430). Genom sina skrifter har han spelat en vägledande roll för hela det andliga och asketiska livet i både öst och väst, också indirekt genom Benedictus regel, där han ofta citeras eller finns ”mellan raderna”.

”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.” Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vore bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”. Mose svarar: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”

Profeten säger om ”Herrens tjänare”, den profetiska förebilden till vår Herre: ”Ingen skall höra hans röst på gatorna”. Han skall inte ”träta och ropa”. Ändå skall ”han en dag föra rätten till seger och hans namn skall ge folken hopp”. Att han förkunnar ”rätten för folken” kan vi läsa om i kyrkans sociallära. Vad skulle inte hända om folkens ledare började lyssna till den?

I den första läsningen kommer vi rakt in i Herrens påsk. Herren håller dom över Egyptens alla gudar, vilket betyder en dom över alla onda makter. Därför instiftas påskalammsmåltiden. De vars dörrposter är bestrukna med påskalammets blod skyddas och förs ut i friheten. Det sanna påskalammet är Kristus, vars blod är starkare än all ondska, synd och död. ”Detta är Herrens påsk”.

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob. Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är alltings Skapare och Herre. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.

”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.” Mose har sett eldslågan slå upp ur busken, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är den nödvändiga beredelsen.

Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare föra folket ge­nom detta vatten ut ur slaveriet. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men när han dräper egyptiern handlar han utan klokhet. Han måste prövas i öknen. Jesus förebrår de städer där han utfört en rad underverk. De såg utan att se. De har större ansvar än det ökända Sodom.