Bloggar

Kvinnor är i vår tid mer framträdande än män. Media väljer hellre kvinnor än män i nyhetsförmedling och i samhällskommentarer. På alla områden gör kvinnor insatser som betyder något. De tycker också om att synas och höras. Det gäller också det som händer i Kyrkan. Men det måste finnas en balans mellan det kvinnliga och det manliga. Vad ska man i så fall göra i Kyrkan för att det inte ska slå över för mycket åt ena eller andra hållet? Vad händer i samhället om kvinnor inte längre vill vara framträdande som hustrur, mödrar och barnens första uppfostrare? Vad sker med Kyrkans missionerande genom evangeliseringen om det inte finns levande familjer?  Varje god mor är en framstående teolog.

Protestanter är ibland oförsiktiga i den ekumeniska strävan att återvinna förlorad kristen enhet. De sätter upp spärrar och delar oss. Vi tror att Maria medverkar i frälsningsmysteriet genom sin jungfrulighet och sitt unika moderskap med Jesus. Det är inte vårt sätt att hålla protestanter utanför. Det är inte spärrar i ekumeniken. Vi tror att ingen synd kommit vid Marias odödliga själ. Vi tror att hon medverkar i Kristi universella frälsningsverk med sin moderliga förbön för alla som dras till Kristus vår ende Frälsare genom den Helige Andes nåd.

Den äkta samhörigheten mellan man och hustru är alltid exklusiv och ömsesidig. De som är gifta men förälskar sig och blir otrogna har också en samhörighet men den är oäkta och leder till fördärvet. De otrognas samhörighet är inte kärlek utan begär. Den relation de väljer förslavar dem och driver dem till gärningar de skäms för. De otrognas samhörighet blir ibland beundrad och empatiskt applåderad men den gräver en djup grav för den äkta kärleken och förgiftar vänskaper. Falska vänner säger alltid att den oäkta samhörigheten är gränsöverskridande och värd att delas med andra. Äkta vänner säger inte mycket men gratulerar inte den oäkta samhörigheten. De lider tyst med de otrogna.

Det finns bara ett hopp för framtiden och det är sammanhållna familjer med föräldrar som goda föredömen. Barn som får lära sig att goda dygder är som praktiska fungerande verktyg att bygga livet med utvecklas som personer. De ser sig själva som något att vara stolt över. Problemet i dagens samhälle är ofta den dåliga självbilden, den de unga skäms för.

När vi talar om sekularisering av hela samhället finns risken att vi betraktar det som en process utanför Kyrkan som vi inte behöver motsätta oss. Men är det rätt inställning? Vi har ju sett att äktenskapet till exempel i stora drag har gått från sakrament till civilt kontrakt. Ska vi bara säga att det är samhällets problem inte vårt? Eller ska vi fortsätta att säga att äktenskapet – och i dess mest meningsfulla konsekvens med familj – är hela samhällets grund? Jag tror att vi måste visa det utåt, även om nutidsandan går åt ett annat håll. Det finns en djupare historisk grund än nutidsandan.

Religionsfriheten ger oss katoliker rätten till en sexualmoral som reserverar den sexuella akten till äktenskapet och skyddar akten och dess frukt i barn genom äktenskapets sakrament. De ungas liv och utveckling till fria och ansvarsfulla människor går genom ett kyskhetslöfte som liknar de löften som män och kvinnor frivilligt avlägger inför ett katolskt ordensliv eller ett liv som katolsk präst. Den som bryter mot sina löften vet genom samvetet att ånger och omvändelse är helt nödvändigt. Efter rannsakan söker man bikta sig och ber om förlåtelse. Den troende får av prästen avlösningen om ångern är uppriktig och viljan till bot finns.

Det liturgiska firandet av högtider och helgon vittnar om det godas seger över det onda, enligt vårt synsätt. Vi får alltid fira något. Vårt hjärta slår inte ensamt utan tillsammans med mångas. Trons välsignelser ger vårt liv fullkomlig mening och hopp. Vi lär oss att tro och åsikt är väsensskilda ting. Sekularisering är åsikt, tro är vetskap. Den lär oss att alla ting, även jordiska, har Gud som källa och ursprung. Den lär oss att Gud är den ende och slutgiltiga domaren i allt som sker, övernaturligt eller naturligt.  Gud dömer ensam rätt i allt, stort som smått.

Varför ska unga kvinnor förneka sig lycka och stolthet över familjebildning? Varför ska de under trycket av fri sex galenskapen utsätta sig för större risk för bröstcancer med p-pillret? Varför ska de utsätta sig för risken av ensamstående moderskap i ständig beroendeställning? Praktisk fattigdom! Varför ska de unga männen inte vara kvinnornas försvarare och beskyddare?

Frågan har två sidor: den personliga, svåra frågan om föräldraskapet och den rättsliga. Återblickar till tiden för den fria abortlagen 1974 visar att frågan om det ofödda barnets rättsskydd fortfarande var en central och för samhällets skull central fråga. Läkarkåren och barnmorskor var förfärade över lagförslaget och protesterade. När samma lag föreslogs och genomfördes i Frankrike (Simone Weils lag) protesterade tusentals jurister och sjukhusen vägrade att utföra aborter.