Upp till kamp – men vilken? Martyriets?
Kritik mot public servicemedia i granskningen av FHM:s corona strategi avvisas av samma media utan annat argument än att kritiken har fel. Så blir det när man ligger nära den politiska makten. Det har blivit oetiskt att utmana makten.
Den som har makten låter andra ta smällarna men har den i sitt grepp. Den som står under makten värderar sin privilegierade situation – så länge det går – och håller tyst.
Historien ser likadan ut i hela världen, i det lilla och i det större perspektivet. Hur går det för granskande journalister i olika länder? Mördade på maktens uppdrag om de avslöjar maktens korrumperade anlete! Kritikerna har fel och måste tystas – på det ena eller andra sättet. Punkt slut!
Hur många sanningens förkämpar – inte bara kristna – har inte dött på slagfältet? Ensamma, utlämnade, chanslösa, grymt avrättade av ”lydiga agenter”.
Makten presenterar sin sanning. Sedan ”locket på”. Nu har vi i år följt avvecklingen av Palmemordskommissionen. Hur slutade den? Någon utpekas utan bevis som ”ansvarig” för mordet! Någon får i graven med sig en identitet som sannolik mördare. Dömd på ohållbara indicier i maktens ögon, men friad av folket som inte låter sig luras.
Upp till kamp! För vad? För rättvisan, ja visst! Men alltid försent!
Det för tankarna till ett viktigt fenomen i samtidens åsiktsbildning och tillämpning. Det hänvisas alltid till den grundlagsskyddade åsikts- och tryckfrihetsprincipen i svensk lagstiftning. Frågan är om den fungerar? Finns det något som styr över dessa grundprinciper?
Svaren går säkert i olika riktningar. Olika inom statsförvaltningen och politiken, olika i de kriminella parallellsamhällena, olika i alla organisationer, Kyrkan inte undantagen. När Kyrkan säger sanningen om något, som kardinal Pell i Australien, aktar sig andra biskopar och präster att misshaga media som ”granskar” och ”dömer”. Upp till kamp! Ja visst, men vilken kamp och hur?
Om Vatikanen tror sig kunna ha dialog för religionsfriheten med Kinas enpartistat, vem får betala för det ökade förtrycket? Om någon säger sanningen om religionsfriheten i Kina, som kardinal Joseph Zen, emeritusbiskop av Hong Kong, vem tar ställning med och för honom? Hur många värnar om sina egna positioner och tiger?
Upp till kamp, ja visst! Men hur och när och var? Alltid för sent!
Många har erfarenhet från sina arbetsplatser att chefer får samarbetet att flyta till gagn för alla. Nyckelorden efterlevs: transparens, delaktighet, flexibilitet, respekt och arbetstillfredsställelse. Det finns underbart ledarskap i alla kulturer. Men uppmärksammas de? Jo visst, men för sent! De pressades att avgå eller tog livet av sig. De fick stöd postumt, ja visst!
Motsatsen finns: chefer hävdar att det är, och ska vara, ”högt i tak” på hans eller hennes område. Men i praktiken är det lågt, tvärtom. Ingen vågar säga något av rädsla för repressalier. Följden är oro, ångest, trötthet och utmattningssymptom.
Som kristen kan man bära det för sig själv, men som medbroder eller medsyster med andra har man ett allmänt ansvar att säga till och säga ifrån! Upp till kamp, alltså! Men hur och när och med vilka medel?
I ett samhälle som vårt, i åtminstone vad vi kallar den västerländska kulturen och de demokratiska samhällena, spelar lagstiftningen en mycket stark roll, på gott och ont!
Vad en befolkning än tycker om innehållet i en viss lag, ta som exempel abortlagen, lagen om samkönade äktenskap, lagen om förutsättningarna för kirurgiskt könsbyte, så är det skarpa lagar när de fastställts och skall tillämpas. Det betyder att det som beskrivs i lagen skall kunna genomföras, även om det strider mot samvetet.
När abortlagen infördes 1974 var den ”absolut” i den meningen att undantag inte kunde beviljas. Läkare och barnmorskor hade plikt! Kända barnmorskor har i vår tid förlorat mot lagen. Trots att ”staten inte samvetet skall tvinga låta”, så tvingar den skarpa lagen till verkställighet. Den har blivit en skarp lag. Den tvingar samvetet.
Låt oss anta att inställningen till läkarassisterat självmord – eutanasi på beställning på samma grund som aborterna – blir så uppluckrad att ett lagförslag arbetas fram. Låt oss anta att lagförslaget – av humanitära skäl – går igenom riksdagen. De flesta människor har svårt att ta ställning och vill inte tänka sig in i den akuta situationen förrän de tvingas till det av omständigheterna. När det blivit lag har det blivit skarp lag.
Låt oss anta att en utredning inleds för att undersöka om kvinnor med avlidna män kan ha rätt, att genom spermiedonation ”post mortem”, få medicinsk hjälp genom IVF och bli gravida ”post matrimonium”? Blir det till slut lag blir också de ”skarp” lag och innehållet i lagen skall kunna genomföras legitimt!
Tekniken ger oanade möjligheter. Tillvaron kommer att anpassas till tekniken även om det mänskliga samvetet säger tydligt nej. Det är emot naturens lag och det är ett giltigt argument! Vi tror det och vi måste stå för det.
Men naturen kommer att förlora mot tekniken och viljan. Upp till kamp! Men hur och när och var?
Det hindrar inte att landet kan få lagar som skall tillämpas. Det är skarpa lagar och de skall gälla och inte ifrågasättas. Det kommer att stå skolorna läroböcker att livet kan avslutas lagligt genom ett genomfört dödande under bedövning. TV serier och radioprogram i public service kommer att behandla ämnet på ett ”fingertoppskänsligt” sätt så att ingen ska behöva ana oråd. Det skulle kunna stå i skolböckerna att en kvinnas ”rätt” till graviditet efter sin mans död i möjligaste mån skall tillfredsställas.
Upp till kamp, alltså! Men hur ska det gå? Förre inrikesministern i Finland, Päivi Ränänen, också känd partiledare i finska Riksdagen talade i en radiointervju om tron på Bibelns utsagor, med stöd av religionens tradition, om homosexuella handlingar och ställde sig som aktiv lutheran bakom Bibelns ord. Det ledde till polisförhör i 5 timmar därför att det finns en skarp lag som godkänner alla homosexuella handlingar och samkönade ”äktenskap”! (Mina citationstecken!). Åtal kan vänta! Se Yttrandefriheten i Finland – hotad ställning?
Det betyder att den grundlagsskyddade religionsfriheten, och den lika grundlagsskyddade åsikts- och yttrandefriheten blir ett tomt skal under trycket av skarp lag.
Upp till kamp! Ja, men vilken? Helgonen som offrat sina liv har fört den kampen: Johannes Döparen, John Fischer, Thomas More och hundratals andra kristna martyrer, Det är den enda vägen! Se S:t John Fisher, kardinal martyr av England, S:t John Fisher och S:t Thomas More, be för oss!
Vår kamp är Kristi kamp för rättvisa och barmhärtighet. Vi är bara hans verktyg om vi låter oss bli använda. Vi kan bara vilja säga med S:t Paulus, ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det”. (Rom 9:1).
Vad som sedan sker måste vi acceptera. Vi måste alltid acceptera vår Mästares villkor och Hans liv i oss.
diakon Göran Fäldt
