Syndens envishet och helighetens vacklande - varför blev Savonarola inte helgonförklarad?

Hade inte denne dominikanpräst under den italienska renässansen alla förutsättningar för en påvlig helgonförklaring: lärdom, omvändelse, nitälskan, förkunnelseförmåga, fromhet och mot ”tidens ogudaktigaste frestelser” svidande anklagelser, konsten, poesin, det sociala högmodet? När hans samtid ägnade sig åt studier i antikens kultur och diskuterade konstens estetik, valde han Gamla testamentets stränghet. Hans lära om det kristna korset tilltalade inte de mer sofistikerade själarna i kulturens Italien. Har han inte själv predikat just korsets lära och själv lidit samma förföljelse som Kristus?

Helighetens vittnesbörd

Är han inte en förföljd för himmelrikets skull och skulle inte hans avrättning 23 maj 1498 genom hängning räknas honom som martyrium? Borde han inte tillägnas samma segerkrans i efterhand som till exempel pastorn och teologen Dietrich Bonhoeffer, som hängdes i Flossenbürg 9 april 1945 för sitt stöd till tyska judar och för sitt motstånd mot Hitler och nazismen.

Är Girolamo Savonarola ett missförstått helgon eller en fanatiker som förblindade sina trognaste anhängare? Han började sina predikningar i San Marco klostret i Florens och kritiserade häftigt missförhållandena i Kyrkan i Rom. Han trotsade sin ålagda exkommunicering och firade olovligt (men giltigt) mässan på juldagen 1496 och delade i olydnad mot Kyrkans lag ut kommunionen.

En dominikan ska predika

Han var född i Ferrara, studerade i Bologna och började predika som dominikan i Florens. Hans stil och retorik gillades inte i Florens och han tvangs snart sluta sin mission. Senare kunde han med stor framgång återvända och predika i San Marco. Han höll en serie predikningar över Johannes Uppenbarelsebok som snart kom att fylla kyrkan med stora skaror hänförda åhörare. Framgången var total och ledde till att Savonarola reformerade dominikanorden och blev ansvarig för en ny provins. Antalet ordensaspiranter ökade och orden kunde blomstra en tid.

Kritiken av de världsliga inslagen i Kyrkans liv under den italienska renässansen mottogs emellertid mycket illa i Rom och Savonarola fick mäktiga fiender i Lorenzo de Medici i Florens och i påven Alexander VI i Rom. Jesus har sagt om de skriftlärda och fariséerna:  ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem” (Matt 23: 4). Savonarola avslöjade dekadensen och maktmissbruket i Kyrkan. För detta fick han lida mycket ont. Kunde han finna tröst och styrka i Jesu ord i Bergspredikan: ”Saliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:10)? Han har säkert tänkt på dessa ord i svåra stunder.

Skam då och nu

När man tänker på det skamlösa liv som till och med Kyrkans män bedrev i Rom och i kurian under den här tiden ser man att samma syndfullhet drabbat Kyrkan i vår tid. Somliga kyrkliga representanter har uppträtt maktfullkomligt och despotiskt och gjort stor skada. Vi måste bara känna till det och försöka gottgöra för Kyrkans synder. Fakta om nutidens allvarliga misstag i Kyrkan finns till exempel i böckerna ”Lost Shepherd – How Pope Francis Is Misleading His Flock” av Philip F. Lawler (2018) och ”Wounded Shepherd – Pope Francis and His Struggle to Convert the Catholic Church”, av Austen Ivereigh (2019).

Konflikten på Savonarolas tid kom att påverka alla i Kyrkan under den här tiden. Det ledde till slut till hans egen undergång då han dömdes för uppvigling i Kyrkan, och till offentlig död på stora torget i Florens.

Kyrkan utsätts alltid för kritik i sin maktutövning. Det är en ren nödvändighet! Vår tid visar samma fenomen.

Är det en den moderna tidens paradox? Syndens envishet och helighetens vacklande? Om det är något som karaktäriserar synden så är det envisheten. Tanken, gärningen eller underlåtelsen släpper bara inte sitt grepp. Syndaren håller fast vid sin synd och kan egentligen inte rå för det, därför att synden håller syndaren fången ”intill sista andetaget”. Savonarola predikade sig till döds med de bästa avsikter. Var gick han över gränsen? När blev nitälskan dess motsats, hatet och hämnden? När blev Florens och Rom hans fiender?

Heligheten mot syndens bakgrund

Historien är full av mänskligt vanvett. Synden är alltid stark. Den heter våld, den har ett ID Grym (inte Gym), den är orättvis och helt självisk. Den är alltid misstänkt för något. Den svarar sturskt och fräckt: ”Jag har inte begått något brott!”  Sturskheten och stingsligheten är symptom i vår tid på svårigheterna med en eftertänksam dialog som behövs i år tid. Psyket och identiteten har låga toleranströsklar i vår tid. Man är ju alltid normkritisk, alltså slår man hårt tillbaka på all kritik – även välvillig kritik.

Hela mänskligheten är fast i syndens envishet. Heligheten däremot blinkar till och bleknar. Heligheten är mänsklighetens största bristvara. Men den finns och den ger det yttersta hoppet genom sin svaghet i all sin bräcklighet. Den vacklar men går vidare.

Den faller men reser sig upp. Så är det inte med synden. Den visar inte upp några svagheter. Den har alltid rätt. Den rättfärdigar alltid sig själv. Den föraktar motstånd. 

Domens dag kommer – när vi minst anar det. Kommer det att finnas jordiskt fördömda kristna i Paradiset? Kommer det att finns jordiskt upphöjda heliga i Helvetet? Det kan vi aldrig veta. Jag fruktar mer att det skall visa sig vara sant, än jag hoppas att det inte ska vara sant!

Jesus manar till vaksamhet inför Hans andra ankomst: ”Så blir det vid Människosonens ankomst: Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar”; (Matt 24: 39-41).

En bild säger mer än 1000 ord

I vissa delar av världen är stormvindar regelbundna. De är oförutsebart förutsebara. Tornados bildar luftpelare som cirkulerar i allt högre hastigheter och som rör sig utmed marken i oemotståndlig styrka. Ibland ser man ljusa blinkningar inne i den svarta luftströmmen som kastas upp och ner och försvinner för att titta fram igen.

Det är billyktorna på de bilar som sugits upp i tornadon från vägar och garage. Sådan är heligheten. Den lyser i stormvinden. Hur kan människor räddas på jorden? Hur kan de frälsas till det eviga livet hos Gud? Inte ens Dantes ”Inferno” kan vara mer skrämmande än tanken på att vi kristna kan dömas till eviga straff.

Tornadon är som synden, den ger sig inte förrän den har nått sitt mål att förstöra allt som kommer i dess väg. Syndens karaktär är just envisheten. Därför säger ordspråket, ”Envis som synden”. en hel del om samtidens olösta konflikter. Det används ofta när ett problem inte ger sig.

Bibeln avslöjar den verkliga upptagningen i himlen, från jorden till Guds andliga universum. Elias himmelsfärd förebådar Kristi himmelsfärd. Elisha bad Elia om den dubbla arvslotten av Elias profetiska ande. Elia svarade: ”Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte. Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen” (2 Kung 2:10-11).

Någon klok och vis människa har någon gång yttrat det och gett historien denna ”klassiker” – ”envis som synden”. Pilatus frågade ju ”Vad är sanning” i sin tvist med de skriftlärda över Vår Herre. ”Vad är synd?” frågar många i dag utan att få precisa svar. Kanske det bästa svaret är just ”Envisheten”. Jagets självkröning. Den som alltid har rätt. Envisheten skyller alltid sina fel på andra.  

 Varför finns det inte ett ordspråk som säger ”Envis som heligheten”? Kanske finns inte den visa människan som skulle kunna ge oss än bättre ”klassiker”?

Ber vi om hans förbön?

 Vem var egentligen Girolamo Savonarola (1452-1498)? Heretiker eller rättfärdighetens profet i maktens korridorer? Vad man kan säga om honom är ändå att han hade modet att utsätta sig för kritik och att han stod för sin uppfattning. Men det räcker ju aldrig för en helgonförklaring. Ett evangeliskt liv med heroiska dygder och två objektiva underverk efter döden är kriterierna. Även om Savonarola var föredömlig i sin nitälskan för Kristus och det andliga livet var han kontroversiell och kanske inte helt katolsk som präst och teolog. Han var ju också uppenbarligen ”olydig mot Kyrkans lag”. Kan det vara avgörande?

Framför allt har vi inga kända underverk genom hans förbön. Men om de kommer, vad gör Kyrkan då?

Envisheten på Domens dag

Var han envis och svag som synden, eller bräcklig men stark som heligheten? Kunde han bli den svarta nitälskans helgon?

På Domens dag, hur många kommer de inte att vara, nitälskande män och kvinnor, som Gud känner igen som sina barn och tar till sig? Här förödmjukades de, där upphöjs de! På Domens dag har envisheten tappat greppet om sina offer. Vad har de då kvar? Tron, hoppet och kärleken är det enda kravet att höra till Jesu Kristi levande och eviga kropp! Han och ingen annan är Frälsaren!

                                                                                                                                   diakon Göran Fäldt