Pågår det en kamp mellan olika synsätt på den mänskliga sexualiteten och på dödandet av levande foster?
Om barns liv och första upplevelser av vad mänskliga relationer är lyfts ut ur deras första och naturliga sammanhang, hemmet och familjen, kommer de sannolikt men undantagslöst formas, inte av föräldrar och syskon, utan av olika bärare av majoritetsövertygelser. Ekonomisk byråkrati ersätter familjelivet.
Denna ”utanförhemmetochfamiljenupplevelsen” kan förefalla fungera som identitetsskapande men kommer att sakna den naturliga sammanhållningen. Verkligheten utanför det naturliga hemmet är inte kroppsligt och andligt närvarande i barns och vuxnas vardagliga liv. Utanför det naturliga hemmet, mannen och kvinnan, barnen i olika åldrar, finns generella samhällsbyggande målsättningar som inte kan förverkligas som mänskliga erfarenheter av barn och vuxna tillsammans. Det är utopi och ideologi. Kristendomen är varken utopi eller ideologi.
I den naturliga familjen, hemmet och närheten mellan föräldrarna och deras barn, finns en naturlig glädje, nyfikenhet, lekar och små produktiva försök till byggande. Lekarna både lyckas och misslyckas, små olyckor händer men avhjälps direkt och med omtanke. Allt som sker i det lilla får betydelse i det stora senare.
Om gapet mellan upplevelserna i det lilla och det yttre stora blir för stort utbreder sig en zon för liv som är främmande och där ingen känner sig hemma och inte heller utvecklas genom de små dagliga upplevelserna mellan dem som fått livets gåva och glädjen att få den att växa.
I frånvaron av detta närliggande levnadsprogram är sexualiteten visserligen en biologisk verklighet men den saknar meningsfullheten i kärlekens språk. Sexualiteten berövas sin målsättning och mening i nytt mänskligt liv. I en sådan reducerad uppväxtmiljö läggs grunden till ett samliv som kan vara av olika längd i tiden och stå på olika värderingar av människan som människa. Den kontraceptiva sexualitetssynen, och den planerade barnbegränsningen som välfärdsidé, är i grunden antisocial.
Ideologierna är i sig själva flyktiga och saknar sammanhållande kraft. Ett hem som är byggt på kärlekens principer och erfarenheter som vishet, håller ihop och skingrar inte därför att människan har en plan för sig själv som bygger upp, bevarar och skriver historia. Det mänskliga livet är rotat i sin egen natur och är beroende av den. Alltså måste människorna leva med den och lära sig av den, inte bara överlåta ”det besvärliga” åt samhället som personal. Prioriteringen av sex utan barn kan förefalla kortsiktigt fördelaktigt men till sina konsekvenser är den långsiktigt katastrofal.
River man sönder familjelivets finmaskighet och dess naturliga sätt att reparera skador som uppstår, fortsätter livet men utan känslan att vara hemma någonstans. Barn vill älska sina familjer, inte det anonyma ”samhället”. För dem är den sexuella ordningen en tillgång inte ett problem och livet något man vill ha och inte slippa ifrån. Det pågår kanske nu en dödlig kamp mellan de två synsätten på människans sexualitet. Stora delar av världen avvisar alla former av homosexualitet som social norm medan andra välkomnar dem. Den Katolska kyrkan kämpar bland kyrkorna ensam för att bevara familjen och sexualiteten som naturlig och värd att bevara för alla samhällen och kulturer. Hennes argument är inte legalistiska eller trångsynta, inte frihetsbegränsande utan befriande. Att upprätthålla kristendomens verklighetsgrundade principer ger hopp och är i grunden ett arbete för fred bland människor och folk. Det är värt allt att kämpa för. De flesta andra kyrkor har för länge sedan givit upp kampen.
Nya gemenskapsformer kan tyckas fungera och generera inkomster och försörjning men utan naturens lag kan samhället inte bestå. I en slags universell uppgivenhet och förtvivlan är det förödande kriget vad man kan vänta sig. I det finns inget mänskligt kvar att kämpa för. Vi kristna måste därför gå emot krigens fasor och arbeta för fredens sak genom att bevara hemmet och familjen som samhällets hjärtslag och blodomlopp. Krig är alltid allas förlust. Fred allas vinst och seger.
diakon Göran Fäldt
