Makten över befolkningsökningen – vem har den?
Ett gammalt talesätt om vad som är sann auktoritet menade att ingen auktoritet kan utövas utan ordning och kunskap. Den som styr med kunskap men saknar ordning misslyckas, liksom den som styr med ordning men saknar kunskap också misslyckas.
Om man nu vill ansluta sig till de åtta författarna till debattartikeln ”FN bör ha som mål att bromsa folkökningen”, bör man först kräva att förslaget att uppmana den svenska regeringen till åtgärder inom FN:s 12 globala delmål vilar på en redan existerande, beslutad och gällande, princip för medlemsländerna. Frågan är då om en aktiv, internationell bromsning av världsbefolkningen har stöd i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Jag kan inte se att så är fallet.
Deklarationen säger i den del, artikel 3, som ligger närmast frågan om världsbefolkningen att ”alla har rätt till liv, frihet och personlig trygghet”. Det är alltså en universell, godtagbar ordning som krävs för auktoritet. På den basen kan FN agera enligt överenskommen lag. Om man då som författarna menar, att aktivt, genom utveckling, få den kvinnliga fertiliteten att falla till 0,5 barn per kvinna, så kan det inte ske utan att Artikel 3 kränks. Kunskapen om befolkningsutvecklingen som redovisas är statistik från arbetsgrupper inom FN. Låt oss anta att den har validitet. Med siffrorna vill man naturligtvis påverka opinionen, annars skulle man inte skriva om det. Frågan är bara hur relevanta siffrorna är för syftet att minska världsbefolkningen genom att förhindra dess tillväxt.
Det andra FN organet som har sin givna plats i alla ansträngningar att förbättra människors hälsa är Världshälsoorganisationen, WHO. Organisationen har 194 medlemsländer som skulle kunna bli operativa om FN fattade beslut i den riktning lobbygruppen önskar. Debattartikelns författare framhåller att det tänkta utfallet av målsättningen 0,5 barn per fertil kvinna skulle göra det möjligt för ”miljontals kvinnor att föda färre barn och få större chans till utbildning och yrkesarbete och att miljontals färre oönskade graviditeter skulle äga rum”.
Om den svenska regeringen skulle följa uppmaningen och söka en ordning i fastställda principer för WHO skulle de inte med lätthet finna en sådan ordning. WHO talar i sin portalparagraf om ”principen att alla människor måste få åtnjuta högsta möjliga standard för mänsklig hälsa, oavsett ras, religion, politisk uppfattning eller ekonomiska eller sociala förutsättningar”.
På den basen kan WHO agera legitimt. Den är universellt godtagbar och en ordning som auktoritet kan byggas på. Kunskapen om hälsa och sjukdomar i världsbefolkningen finns naturligtvis överallt bland världens länder men dokumenteras särskilt för de gemensamma insatserna inom WHO. Någon principiell ordning som skulle ge auktoritet åt författarnas uppmaning till regeringen att ”ha som mål att bromsa folkökningen” står dock svårligen att finna. WHO säger i sin deklaration att ”den goda hälsan är dyrbar och att vi kan utbilda oss, arbeta och försörja oss och våra familjer om vi får åtnjuta god hälsa”. Deklarationen påpekar också ”att våra familjer och sociala gemenskaper går bakåt när vi är sjuka och har det svårt i livet.” På den grunden kan alltså WHO som FN organ också agera legitimt.
Men när vi talar om kvinnors fertilitet och familjers naturliga utveckling med barn så talar vi inte om sjukdom eller bristande hälsa. Vi talar om friska människor med naturliga livsmål. Någon har sagt om p-pillret, som godkändes av de flesta länders läkemedelsmyndigheter på 1960-talet, trots invändningar, och framåt i tiden, att det var ”det första läkemedlet i historien som skulle intas regelbundet av människor som inte var sjuka”.
Om finansierade familjeplaneringscentraler runt om i världen nu skulle få ett FN uppdrag att minska fertiliteten i stor skala (vilket högst osannolikt kan lyckas) kan det inte ske utan att familjernas frihet att bestämma över sin storlek och försörjning kränks.
De åtta artikelförfattarna ser enligt artikeln ut att vara överens om att preventivmedel till alla kvinnor och män är den effektivaste metoden att begränsa världsbefolkningens fortsatta tillväxt. Det stämmer delvis men inte som man föreställer sig. Preventivmedlen gör också stor skada. Nobelpristagaren George Akerlof (född 1940; svenskättad på pappans sida) har som ekonom förklarat att ökningen av ensamstående mödrar, och ökningen av aborterna, beror på preventivmedlen. De har alltså, enlig Akerlof, bidragit till ökad fattigdom i delar av världen. En ny satsning på preventivmedel för hela mänskligheten verkar mot den bakgrunden vetenskapligt omodern och, tyvärr, vilseledande, kontraproduktiv och ohälsosam.
Vad världen behöver är familjer med fungerande föräldraansvar för sina barn. Det är en djupt mänsklig hållning i hela världen, respekterad men full av brister och svagheter. Naturlig, ”ekologisk”, familjeplanering (NFP) är en sådan ansvarsfull och dessutom kostnadsfri och ur hälsosynpunkt sund reglering av födslarna. Den farmaceutiska industrin är av förklarliga skäl ganska sval i sin inställning till NFP som ”alternativ” till de många olika produkter som finns på marknaden, akutpillret inbegripet. Man behöver i en sådan situation kunskap om fördelar och svårigheter i livslånga förhållanden mellan man och kvinna för barnens och samhällets skull. Utbildning, fostran och samhälleligt stöd är metoder för relevant kunskap.
Preventivmedlen har sin plats i det senare 1900-talets mantra ”fritt sex”, ”säkert sex”. De som vill propagera för preventivmedlen hör i huvudsak till de rätt så välmående medelklassfamiljerna som satsar på sina inkomster och karriärer. Om det är en befolkningsminskning man vill uppnå (med en historiskt dramatisk snedvridning av befolkningspyramiden) då är det kvinnornas höga utbildning och prioritering av yrkeslivet som bevisligen är effektivast. De samhällen och kulturer där denna utveckling nått längst, som vårt eget Sverige, är paradoxalt nog också de som kommer att få störst, och kanske oåterkalleliga, problem i framtiden på grund av preventivmedelsmentaliteten i de starkare samhällsklasserna. Det är min personliga övertygelse och slutsats. Den blir varken bättre eller sämre därför att den är min. Men den finns och kan bidra.
Global överbefolkning, men lokal underbefolkning, är inte en ljusnande horisont. Det är svårt nog som det är men en politisk byråkratisk styrning av befolkningsutvecklingen är en oerhörd riskfaktor. Se bara hur det går till i diktaturerna. Jag vill inte ens nämna smärtsamma inslag i vår och Europas historia. Familjepolitik är i diktaturen alltid lika med statlig fertilitetskontroll. I vår tid lagstiftar ett land, Island, att ofödda barn med konstaterat Downs Syndrom, skall aborteras.
Växtkraften på jorden är tämligen konstant. Väljer man fred och omdömesgill samhällsutveckling så kan också en växande världsbefolkning försörja sig. Många väljer ändå att frammana hotbilden från Malthus’ (Thomas Robert Malthus, död 1834) teori. Den säger på sitt enkla och matematiskt logiska sätt att ”ju fler vi blir på jorden ju mindre får var och en att äta”. Hans teori från Upplysningstiden ekar märkligt nog än i dag hos många befolkningsexperter.
Skulle nu regeringen omsätta de åttas rekommendation (SvD 22 juli 2018) i handlande får man hoppas att den också tar hänsyn till rapporter som finns om kvinnors ohälsa, både fysiskt och mentalt, på grund av preventivmedlen och att man uppdaterar sig på de aktuella indikationer som säger att skilsmässor är utomordentligt få bland de par som använder sig av ”ekologisk”, naturlig familjeplanering (NFP). Samhället bör stödja en sådan utveckling i stället för att acceptera ett skadligt självuppfyllande sexuellt beteende vars resultat höjt många röda varningsflaggor i ett halvt sekel. Hur är det med den sexuella hälsan? Varför ökar den ofrivilliga infertiliteten i västvärlden?
Samhället bör stödja förutsättningarna för trohet mellan paren i ett livslångt perspektiv i stället för att sympatisera med frekventa partnerbyten i sexuallivet. Kunskap och ordning samverkar här. Det är en bättre väg än att skriva ut allt större mängder antidepressiva läkemedel, också bland de unga som undrar över meningen med livet. Vad förslagsställarna vill se genomfört är en riktig ”hästkur”, för att använda ett gammalt svenskt uttryck. Om vi inte har fred utan krig och konflikter i kombination med en global påtvingad befolkningsbegränsning över människors huvuden, då blir det värre än en ”hästkur” – det blir en dödlig cocktail!
diakon Göran Fäldt
