Ernest Renan – Hans Küng –Sr Marie-Aimée de Jésus - Johannes XXIV?

När Hans Küng nu avlidit i en ålder av 93 år kommer hans författarskap att granskas och debatteras som ett viktigt arvegods från ett århundrade som sett Kyrkans samhällsinflytande minskas politiskt och kulturellt men som också sett Kyrkan möta tidens förändringar genom relativismen som gett upphov till den förhärskande sekulariseringen.

Mot dessa teologiska positioner har Kyrkan emellertid försvarat sig och till och med förkastat Küngs ansatser till reform. För de flesta kristna är Küng ett tungt och imponerande namn men för kyrkoledare med teologisk utbildning är han en källa till ett möjligt nytänkande ungefär som den tidigare befrielseteologin (Leonardo Boff) eller en utvecklingsteologi som hos Pierre Teilhard de Chardin (Le Milieu Divin, 1957).

Küng har i hela sitt liv varit inspiration för många genom sina böcker och föredrag, inte minst bland de evangeliska, men kontroversiell i förhållande till Kyrkans tradition och lära. Han var prästvigd och undervisade som katolsk teolog under en lång tid till dess Vatikanen 1979 drog in hans tillstånd att undervisa på katolska lärosätten och benämna sig katolsk teolog.

Han var ”schweizare till nationaliteten och tysk till teologin” har någon sagt om honom. Han har haft många teologiska samtal med Joseph Ratzinger – senare påven Benedikt XVI – som prefekt för Troskongregationen. Küng har stått för sina åsikter och inte ändrat sin teologi fastän det visat sig att han på flera punkter avvikit från katolsk tro och katolsk morallära. Många, också katoliker, har då sett honom som ledare för en mer tidsanpassad Kyrka och för en mindre dogmatisk Kyrka.

I en intervju har kardinal Walter Kasper sagt om honom att ”han var stridslysten som person,” och en man som ”hade sitt sätt att vara kritisk och ibland både hårt och orättvist,” men som å andra sidan ”talade på ett sätt som folk kunde förstå,” särskilt de som ”var långt borta eller hade glidit bort från tron och Kyrkan.”

I en annan intervju efter Küngs död har professor Stefano Fontana påpekat ”att fader Küng inte bara var för barnbegränsning med preventivmedel och kvinnlig prästvigning utan också för ”eukaristisk gästfrihet” och att fader Küng ”ansett det ohållbart för Katolska kyrkan att bara ha en legitim religion.”

En sådan inställning från Küngs sida var medvetet provocerande. Den var egentligen splittrande på samma sätt som en annan historisk och gigantisk teolog, dock inte katolsk, Martin Luther, med känt resultat: splittring bland de troende.

Luthers gräl med Erasmus av Rotterdam är inte olikt Küngs relation till Troskongregationen. Då gällde det frågan om den fria viljans existens. Küng och Kyrkan har däremot diskuterat ett mycket mer omfattande teologiskt program.

Kyrkan ”var tvungen att acceptera andra religioners utmaningar och anspråk på sanningen,” trodde Küng, enligt professor Fontana. Frågan är bara vad som är kompetens när det gäller Kyrkans lära och vad Kyrkan egentligen är. Som katoliker tror vi att Kyrkans magisterium, hennes läroämbete, har den yttersta kompetensen för att förklara Kyrkans tro och moral i varje tid. Enskilda katoliker, även ansedda, kan inte ha tolkningskompetensen eller tolkningsföreträde.

Bland Küngs publicerade, utgivna och översatta verk lägger man särskilt märke till Unfehlbar? (1970), Varför vara kristen (sv övers 1974), Existiert Gott? (1978), Ewiges Leben? (1982), Theologie im Aufbruch (1987). Själva titlarna säger redan de att innehållet är kontroversiellt.

Det blir med sådana stora och kända författare till böcker om alla viktiga kristna aspekter viktigt för oss katoliker att veta var vi själva står som katoliker och förstår våra val.

Det blir ju klart med utgångspunkt från vetskapen om vad Hans Küng ville åstadkomma inom Kyrkan. Vissa saker sägs öppet, andra, lika viktiga, lämnas åt sidan och förtigs. Det blir rimligt att anta att dogmer som de om Maria Guds moder (Moder och ständig jungfru, Upptagen till himlen med kropp och själ) förpassas till ett slags dogmatiskt museum liksom, antagligen, läran om transsubstantiationen som är grunden för vårt eukaristifirande. Målet är en ”modernare” Kyrka – trots fördömandet av ”modernismen” 1907

När Luther omformulerade tron på Kristi kropp och dyrbara blod i mässan, skapade han, utanför Kyrkan, en ny trosgemenskap. Därför har vi fått en ekumenisk rörelse som gåva av den Helige Ande som har den förlorade enheten mellan alla de döpta som yttersta mål.

Många menar då att läran om den påvliga ofelbarheten (1870) är problemet. Denna lära hamnar lätt i bakgrunden när Küng diskuterar ekumeniken och interreligiösa strävanden. Man kan förstå de goda förhoppningarna – men ingen har rätt att kompromissa med sanningen och dess konsekvenser för Kyrkan och hennes ansträngningar att på nytt evangelisera de icke troende med sanningens budskap.

Om sanningen skulle gå förlorad i den kyrkliga gemenskapen skulle evangeliseringen vara meningslös, särskilt om Kyrkan skulle organiseras som en demokrati.

Både Renan och nu Küng har haft större tilltro till demokratiska principer än till de katolska dogmerna och den apostoliska successionen. För Küng skulle alltså inte kvinnlig prästvigning vara ett problem. Här som i allt annat kan man bara döma efter frukterna. Det katolska vittnesbördet måste då alltid kunna var ett martyrium, blodigt eller icke blodigt, men martyrium. Kristi lidande på korset är sanningens tecken framför alla andra!

För Kyrkans del är trons utgångspunkt alltid att Jesus från Nasaret är Gud och människa i en enda person och att Jesus är Faderns Son, frälsaren. Den tron är orubblig och oföränderlig i Kyrkan och den försvarades av bland andra Sr Marie-Aimée de Jésus (Dorothée Quoniam) efter läsningen av den skandaliserande boken Vie de Jésus (1863, Life of Jesus, engelska 2018) av Ernest Renan. Skandalen bestod i att Renan avvisade Bibeln som Guds inspirerade ord och avvisade tron på Jesus som Gud och människa.

Han började anse, alldeles som Hans Küng, att metafysiken och trons dogmer var oförenliga. Historiska och naturvetenskapliga studier skulle betyda mycket i Renans liv som kristen och filosof. Bibeln måste, menade han, förstås ur sitt eget tidsperspektiv. Man kunde inte längre läsa Nya testamentet bokstavligt, menande han, utan måste tolka det utifrån litterära metoder underbyggda av studier av Jesu tid med hjälp av arkeologin och hans tids språk.

Han behöll sin beundran för Jesus som människa och förberedde sig i den tron till präst i Katolska kyrkan. Han blev dock aldrig prästvigd, som Küng blev, men genomgick hela prästutbildningen.

Renans böcker och socialpolitiska inflytande var betydande och han kom också att bli invald i den Franska Akademien (grundad av kardinalen Richelieu, 1635).

Renan blev tidigt en del av den modernistiska rörelsen inom Katolska kyrkan, en teologisk teori som fördömdes som heretisk av påven S:t Pius X i encyklikan 1907 Pascendi dominici gregis.  Efter 1910 skulle präster som undervisade i teologi avlägga en trohetsed till Kyrkans officiella lära. Det var på den grundvalen Hans Küngs rätt att undervisa som katolsk teolog drogs tillbaka av Troskongregationen.

Viktor Rydberg var samtida med Ernest Renan och var liksom sin franske kollega också både berömd och avskydd för en bok, Bibelns lära om Kristus (1862). I sin bok förnekade Rydberg  Treenighetsläran och tron på Kristi gudom, precis som Renan, och som Hans Küng i modern tid.

Rydberg, som var född i Jönköping, pläderade för religionsfrihet i Sverige och för att den lutherska statskyrkan skulle varar ett fritt samfund och tillsätta sina egna biskopar och präster utan statlig lön. Han var en älskad diktare, journalist och författare och blev också invald i Svenska Akademien. Han fick Nordstjärneorden 1879. Han hade dock ingen formell teologisk utbildning som Renan och Küng.

Uppenbarligen var han liksom Renan sin tids barn på många sätt. Som Renan var han också politiker.  Han hade under några år plats i Andra kammaren i Riksdagen.

Hans Küng kunde formulera sig på ett sätt som gjorde intryck och påverkade många. Också in en intervjuartikel har Ärkebiskop Bruno Forte sagt, apropå relativismen, ”att fader Küng inte såg sanningen som ”något man äger och därför förfogar över efter behag” utan snarare som ”någon som kommer till oss och förändrar oss. I den meningen har den en dynamisk aspekt vilket var vad Küng insisterade på.” Sådana tankar känns igen från en tidigare ärkebiskop i den lutherska kyrkan i Sverige som uppfattades som kontroversiell i kyrkliga kretsar när han yttrade ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Det känns igen i den gamla statskyrkan som i sin moderna form säger att ”man inte är ett samfund med en och samma tro”.

Bruno Forte drar i faller Küng slutsatsen att ”det internt skulle kunna betyda att lokala kyrkor gjordes självständiga att hedra ”variationsrikedomen”, att gå emot ”den dogmatiska arrogansen”, ”den dogmatiska stelheten” och ”det moraliska censurerandet.”

De orden skulle kunna vara kännetecknande för den Synodala vägen som den tyska biskopskonferensen påbörjat – och som kritiserats av Rom.  Det finns en allvarlig kris i Kyrkan och den hör ihop med tron, inte med valet av teologiska rådgivare.

Sr Marie-Aimée de Jésus har med sitt exceptionellt mogna verk Jésus-Christ est le Fils de Dieu velat motbevisa Ernest Renans bok Vie de Jésus. Verket består av sex delar och skrevs under åren 1863 till 1865 med stöd av en jesuitpater, Pierre Gamard (1803-1889) som var hennes andliga rådgivare och biktfader. Hon var djupt sårad och skakad av vad som sagts och skrivits om Renans Vie de Jésus och kände sig tvungen att reagera.

Under tiden hon skrev sitt stora verk i ett kontemplativt kloster i Karmelitorden utanför Paris hade hon flera mystiska erfarenheter med också starkt tvivel på att kunna försvara tron på Jesus gudom för andra till tröst och uppbyggelse på trovärdigt och katolskt sätt. Det fanns tider då hon ville bränna allt hon skrivit, men pater Gamard menade att det var del av hennes kallelse som nunna att fullfölja sin första andliga ingivelse att skriva. Hennes verk godkändes med kyrklig tillåtelse för publikation och boken har givits ut i flera senare upplagor. I förordet till fjärde upplagan 1936 skrev dåvarande ärkebiskopen av Cambrai (i norra Frankrike på gränsen till Flandern) , msgr Chollet att Sr Marie-Aimée i sin kärlek till Kristus upprörts av innehållet i Renans avskyvärda bok som hon aktade sig för att läsa. Hon avsåg aldrig att i högmod vederlägga Renan utan vände sig till de heliga evangelierna och granskade dem och fördjupade sig i en inre förståelse av de heliga skrifterna”.

Många inom Katolska kyrkan i dag konkurrerar om den rätta förståelsen av Andra Vatikankonciliet (1962-1965). Det har lett till en olycklig polarisering där många är oroade och missnöjda. Man tycker inte att man uppfyllt förhoppningarna och förväntningarna. Romkorrespondenten för National Catholic Register, Edward Pentin, säger i sin långa artikel (Trots fader Hans Küngs uppenbara meningsskiljaktigheter med Kyrkan upphöjer flera kyrkoledare honom till skyarna) som kommenterar Hans Küngs död att ett nytt koncilium av många förväntas. Har det kommit? Pentin skriver avslutningsvis med citat av professor Stefano Fontana:

”Många tror att vi redan är inne i Tredje Vatikankonciliet och att Johannes XXIV redan anlänt, att Luther och Calvin välkomnats tillbaka i fållan och att den eukaristiska gästfriheten är normen, och att kvinnorna närmar sig altaret.” skrev Fontana.  ”Medan media publicerade hans utbrott var Küng i färd med att så fröna.”

                                                                                                                  diakon Göran Fäldt