En nyårsbetraktelse 2019

All den samhällsforskning och undersökande journalistik som blottar brister eller svagheter i vissa sociala sammanhang, och som sägs hota till och med demokratin, gör kanske en tjänst på det viset att det ökar medvetenheten om vad som kan vara skadligt inflytande. Bland orsakerna till den ganska negativa samtidsbild vi upplever i dessa tider framstår ofta miljöfaktorerna, brist på relevant yrkeskompetens och de olika utanförskapen som exempel på förklaringar. Mer sällan talas det om människors egna laster och dygder som förklaring. Det kanske beror på att det är religionens område, inte de sociala mediernas. Och religionen anses inte vara av egentlig betydelse i ett så kallat sekulariserat samhälle!

Personlighetsstörningar i varierande grad och omfattning kanske inte nödvändigtvis behöver beskrivas som patologiska eller psykopatiska därför att de är allmänmänskliga humörsvängningar som människor själva kan hantera och balansera. Det är ju också religionens område. Mängden negativ mediaexponering skapar bilden av ett samhälle som är sjukare än verkligheten. Det är ju också det sekulariserade samhällets område. Har man inte religionen får man alltså hitta på andra terapier, bland andra de sociala medierna i vid bemärkelse. Vi nås nu i nyårstider av nyheten om ångesten i Kina. Det sägs att den är så påtaglig och vanligt förekommande att det har vuxit upp en marknad för psykoterapier. Både unga och äldre behöver hjälp. Det påminner om vår egen store författare och diktare, Pär Lagerkvist. Hans diktsamling ”Ångest” (1916) får förnyad, men inte oväntad, aktualitet: ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”, inleder diktsamlingen. Något hade fått honom att överge den kristna tro han vuxit upp med i sin barndoms Småland. Han blev en ensam pilgrim utan mål.

Det är klart att människor efter 2018 frågar sig varför så många tycks behöva freda sig och sin personliga integritet genom metoo rörelsen, bland både män och kvinnor. Det är klart att man frågar sig varför det ska vara nödvändigt, som i Tyskland, att lagstifta om ett tredje kön. Det är klart att människor frågar sig om genusideologin måste normalisera samkönade ”äktenskap” och att samhället bör ge sitt bidragsstöd till barnlösa ogifta och barnlösa samkönade med IVF. Det är klart att folk undrar om Riksdagen en dag ska införa en fullt öppen könsneutral äktenskapsbalk, inte bara den kompromisslösning som den nuvarande förändringen i 1987 års äktenskapsbalk innebär, sedan en förändrad portalparagraf i balken infördes 2009 för att ge homosexuella rätt att ingå äktenskap.

Det är klart att folk undrar varför det skulle vara kontroversiellt med privata sjukhus, förskolor och skolor om de fick skatta på vinst i rörelsen medan fertilitetskliniker gärna får gå med vinst och plastikkirurgikliniker också får gå med vinst utan politiska invändningar. Det är klart att folk undrar vilka politiska styrmedel landet behöver och vilka som inte behövs. Varför skulle samhället ekonomiskt stödja forskning på mänskliga embryons stamceller när sådana embryon blivit över i IVF processen? Det är klart att folk frågar sig varför, varför, varför?

Frågan om vi står inför epidemier av personlighetsstörningar och större hemlöshet i samhället måste ju kunna ställas, även om enkla svar inte kan ges. Konciliefäderna 1962 - 1965 noterade ju att Kyrkan blivit vittne till epidemier av skilsmässor. Vad kunde ligga bakom som förklaringar? Det är klart att folk frågar sig om det verkligen är sant att sexuella övergrepp mot unga förekommit inom Kyrkans väggar. Det är klart att folk undrar över orsakerna till en så kallad homosexkultur på prästseminarier på en del håll.

Varför, varför, varför?

Frågan om orsaker till människors växande förmåga att manipulera andra och utnyttja sina medmänniskor utan empatisk förståelse måste också kunna ställas. Är vi själva upphov till en helt ny människosyn som ifrågasätter eller förkastar äktenskap mellan man och kvinna som norm? Skulle det kunna vara en förklaringsgrund?

Vad har vi i så fall sagt och gjort tidigare för att bana vägen för i framtiden kännbara paradigmskiften i familjesynen? Är vi medskyldiga genom vår uppfostran av våra barn? Har vi blivit blinda slavar under teknikerna?

Vilken harmonisk självbild kan man egentligen vänta sig hos personer som kommit till genom ägg- eller spermadonation? Vad händer med människan om hennes biologiska ursprung ligger oåtkomlig i en databas reserverad för forskning? Det är en fråga som också måste ställas – nu – innan det är för sent. Det kan inte handla enbart om den tekniska möjligheten och den politiska agendan. Det är en samhällsfråga av avgörande vikt.

Myten och verkligheten

Kanske många tror att människan just i vår tid står inför unika utmaningar. Är vår tid särskilt svår och komplicerad? Det är lätt hänt att en farlig pessimism om människan själv får spridning om vi grips av någon slags framtidspanik. Det är fullt möjligt att vågor av hotbilder griper omkring sig och till och med legitimerar totalitära samhällssystem.

Inte ens Sverige klarade sig undan rashygienstänkandet under mellankrigstiden på 1900-talet, med ett smygande, inofficiellt närmande till nazismen på köpet. I dag har vi i Europa populistiska partier som kan få mer politisk makt och bli farliga för alla länder som bekänner sig till de mänskliga rättigheternas etik men förlorar sitt majoritetsinflytande. Agendan i dessa partier är inte tillräckligt transparent därför att det anses ofint att överhuvudtaget tala med dem. Alltså ställer man aldrig de viktigaste frågorna till de populistiska partierna. De slipper undan ansvar.

Narcissus och Janus

Det är inte så säkert att problemen många ser i vår samtid är unika. Problemen kan vara allmänmänskliga och närvarande på olika sätt i alla våra historiska kulturer. De mytologiska gudarna Narcissus, greken, och Janus, romaren, kan vara bevis för att samma problem för människan alltid funnits och att ingenting ”är nytt under solen”. Den ene, Narcissus, avvisar kärleken till en annan, och därmed till självförståelse och en allmän tillit till världen och gemenskapen.

Narcissus älskar sig själv och isolerar sig gradvis till en tragisk ensamhet. I vår kristna tro blir livet och världen begriplig och meningsfull genom den Andre, någon som bryter ensamheten. Gud har inte velat skapa oss att vara ensamma utan att utvecklas genom kärlekens gemenskap. Narcissus vill inte lyssna till en sådan annan Röst, Skaparens röst.

Den andre, Janus, är den opålitlige som saknar personsubstans och vänder sig med två lika ansikten både framåt och bakåt i strävan efter kontroll. Janus har gett oss månaden Januari, årets slut och årets början.

Kanske kan man se de mytologiska gudsbilderna som samtidsanalyser av samma slag som vår sociologiska forskning och vår undersökande journalistik? Har i alla tider människans problem funnits med och inverkat på historiens gång?

Den vuxne

Psykologerna talar i vår tid om allvarliga personlighetsstörningar hos allt fler. Psykisk ohälsa bland unga har blivit ett begrepp. Vad än orsakerna kan vara och hurdana människors uppväxtförhållanden kan vara som förklarar vissa personligheters bestående problem, kan det leda till tragiska och djupt olyckliga mänskliga liv som ropar på hjälp och tålmodigt och respektfullt medlidande. I vår egen tid har vi nog läst eller hört talas om sådana olyckliga fall. Massmördaren Breivik känner alla till. Idag har han fått nytt namn och säger sig inte ångra sina onda gärningar. Han kostar det norska samhället mer än pengar. Det är ett nationellt trauma. Hos honom blev de inre spänningarna och den personliga isoleringen för starka för att kunna bäras och övervinnas. Han handlade mot sitt samvetes varningar. Vi minns den högt uppskattade och ansedde svenske polischefen Lindberg som föreläste i hela landet om vikten att kontrollera den sexuella driften och respektera kvinnorna men som sedan avslöjades och dömdes som våldtäktsman. Personlighetsstörning eller dubbelpersonlighet? I det sekulära sammanhanget kan det diskuteras. Inom religionen är det fråga om synd, skuld, ånger, avlösning, förlåtelse och bot.

Dessa kända händelser och personliga tragedier ställer oss alla inför en allvarlig utmaning. Vågar vi tro på Guds barmhärtighet och förlåtelse av syndaren som omvänder sig och bekänner sin skuld? Det måste vi tro. Vi kan aldrig vara varandras slutliga domare. Guds rättvisa och barmhärtighet kommer alltid att vara det slutgiltiga svaret och den enda möjliga domen.

Det finns exempel. Läs till exempel om den unga martyren Maria Goretti och hennes mördare som omvände sig och gjorde bot. Som diakonen Stefanos i Apostlagärningarna bad hon för sin mördare i försvaret av sin kyska renhet. Det handlar om helighet genom Guds nåd – inte personlighetsstörning eller extrem religiositet.

Barnet

Det lilla barnet som föds in i vår värld är beroende av sin relation till en mor som älskar sitt barn och delar det med sin man, barnets far. Utsätts barnet för vuxnas fysiska kränkningar skadas barnet men kan inte själv förklara varför det mår dåligt och tvivlar på sig själv. Ett övergivet barn är drabbat, kanske inte i första hand av fattigdom och undernäring, utan därför att barnet inte kan finna en identitet i trygghet. Avsaknaden av kärlek och omsorg, gemenskap i frihet men med ansvar på den egna mognadsnivån kan skapa mänskliga problem för hela livet.

Man kan spekulera i om den gamla romerska guden Janus var symbol för personlighetsklyvning eller andra personlighetsstörningar. Bilden av honom ser ut att förena det oförenliga, förfluten tid och kommande tid, dualism utan enhet, en övergångspersonlighet som måste ha uppmärksamhet och stå i centrum. Janus blickar åt alla håll för att fånga andras uppmärksamhet.

Han är ensam med sig själv. Romarna placerade denne gud i tillvarons avlägsnaste hörn, i utkanterna.

Behovet av uppmärksamhet är universellt

Transpersoner säger om sig själva (t.ex. Abby Stein i tidningsintervju; jfr hennes böcker, bl.a. Cupid’s Knife, 2016) att de har stort behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet. Men de kan också vittna om omänskligt och ovärdigt förtryck i nära relationer. Transpersoner är inte annorlunda än andra i längtan efter lycka och kärlek. Det finns ingen skillnad mellan människor i behovet av respekt för den mänskliga värdigheten.  Det som förefaller speciellt med transpersoner, eller personer som säger sig vara homosexuella, är lyckoaspektens samband med uppmärksamhet och beundran från andra. Dessa personer har ju egentligen visat stort mod och varit konsekventa. De har öppet uppträtt med sin identitet i en kritisk omgivning och de vill stå för den i en ärlighet som andra kanske aldrig visar upp. De har bidragit med kunskap om en verklighet många inte vill veta något om. Men för Gud är inga mänskliga situationer okända och ingen, ingen, kan sakna hans barmhärtighet och kärlek. Men det är svårt att föreställa sig, som utomstående, att lyckoaspekten skulle vara sexuellt betingat.

Om nu en man ”som blivit den kvinna han alltid känt sig vara” (se t.ex. Abby Stein, känd författare till flera böcker om sitt liv som transperson och som journalist och föredragshållare, Svenska Dagbladet, 2018-12-30) inträder, eller vill inträda, i en sexuell relation måste det ju vara med en man eftersom kvinnor har sexuella relationer med män. Om det blir förverkligat blir det ändå en homosexuell relation eftersom transpersonen i sin biologiska fortplantingsnatur förblir en man. Det är, biologiskt, två män som har relationen, även om den ena, eller möjligtvis båda, känner sig helt och hållet som kvinna i sin identitet. Är den romerska mytologins Janus en symbol för sådana i grunden oförenliga relationer? Just detta faktum är ett uteslutande av den mänskliga kärlekens frukt i nytt mänskligt liv. Det är den dubbla meningen med äktenskapets sakrament. De två av olika kön samverkar med Skaparen som ensam är den som kan ge Livets gåva, eftersom Han själv är Livet. ”Jag är livet, sanningen och vägen”, säger Herren Jesus Kristus.

För utomstående kan det vara omöjligt att fatta eller följa transpersoners väg till identitet. Så länge man inte har svaret kan man bara böja sig i ödmjukhet och erkänna sin oförståelse med uppmärksamhet och äkta sympati.

Vi har alla våra ”personlighetsstörningar” att arbeta med. Inser vi det kan Gud hjälpa oss till helighet. Hans inkarnation är ju en inbjudan att bli delaktiga i hans gudomlighet. ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet det dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom som han är.” (1 Joh 3:2).

Här slutar vår nyårsbetraktelse 2019. Kristi utsträckta armar på korset omfamnar oss alla i en kärlek större än vår tro och vårt förnuft kan uttrycka med ord. Ett enda ord inför det nya året måste räcka: ”Tack, gode Gud!”

                                                                                                                      diakon Göran Fäldt