En, helig, katolsk och apostolisk – om det fulla medlemskapet i Kristi kyrka och vår roll i ekumeniken
Den internationella böneveckan för kristen enhet bär med sig både förhoppningar och frustrationer. Tack vare Sveriges Kristna Råd har böneveckan fått ett allt rikare innehåll i jämförelse med tidigare evangeliska böneveckan som var kortare och mer lokalt inriktad. De katolska biskoparna och påven undervisade alla katoliker om enheten med andra kristna i det stora ekumeniska mötet i Rom som kallas Andra Vatikankonciliet. De skrev Dekretet om ekumeniken, Rom, 21 november 1964, som hjälp för de troende att förstå den katolska läran som inte är vilken lära som helst och att det är nödvändig att ansluta sig till den för att ha verklig del i Kyrkans gemenskap. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna” (Joh 15:5), säger Jesus. Han är också ”en sådan överstepräst som vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna, som det sägs i Hebreerbrevet (Heb 7:26).
Den katolska hierarkien tjänar det glada budskapet i Faderns Son Jesus Kristus och inte sig själv, som struktur av makt.
Kristus är Kyrkans huvud, inte påven. Kristus är världens Frälsare, inte påven eller biskopen eller någon annan. Men alla måste vara levande grenar på en samma vinstock som är Kristus själv. Den tron och det sättet att leva evangeliet måste vara vårt katolska bidrag till den ekumeniska rörelsen vars mål är att återupprätta den fulla kristna enheten i tron och moralen bland alla de döpta.
Alla raser och alla kulturer sin grund och mening i den katolska kyrkan.
Första Korinthierbrevet säger: ”Med en och samma ande har vi döpts att höra till en och samma kropp vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria och alla har vi fått samma ande att dricka” (12:13). Dessa ord stämmer med sanningen så länge vi lever och tror i en och samma katolska och apostoliska kyrka. Då förblir vi upptagna i Kristi kyrkas fulla gemenskap. Vi får dricka ur samma livgivande källa.
I katekes, liturgi eller moral, intet lägga till och intet föra bort, är katolsk lag.
Ohörsamhet är början till öppen olydnad. På grund av avfall från sanningen hamnar många i djup olycka. Det finns i alla tider Judasgestalter. Vi har som enskilda individer i liturgisk tjänst, inte rätt, inte ens ”de pietate” (av djup religiös respekt), att lägga till något, i ord eller i handling, eller ta bort något, genom ord eller handling, från tron, som ”individualistiska” kristna. Gör vi det, har vi inte det fulla medlemskapet i Kristi kyrka.
Konciliefäderna har varnat för sådant missbruk (Sacrosanctum Concilium, 22 §3). De har varnat för en farlig relativism inom Kyrkan själv. Om Kyrkan tillåter en viss relativism i sin lära, kommer inte bara Kyrkan utan hela världen att ligga i ruiner, har kardinal Robert Sarah sagt (boken The Day is Now Far Spent). Många trogna inom Kyrkan har i vår tid förskjutits eller omplacerats på grund av sina frågor – som varit kritiska – vilket tyder på att tvetydigheter splittrar snarare än förklarar. Andra, med i vissa frågor åsikter som strider mot katolsk lära, har getts viktiga positioner inom Vatikanen.
S:ta Teresa av Avila misstänktes av Inkvisitionen för samröre med demonerna på sin tid men är nu kyrkolärare. S:t Johannes av Korset frihetsberövades av sina egna ordensbröder på grund av olydnad mot regeln men är nu erkänd som medgrundare till den reformerade oskodda karmelitorden och kyrkolärare. Jesus själv anklagades av de skriftlärda för att driva ut onda andra med demonernas hjälp.
Kritik inom Kyrkan är tillåten men måste framföras i ödmjukhet och trohet mot sanningen. Den salige prästen Antonio Rosmini (+1855) grundade ett Kärlekens institut och skrev boken ”Den heliga Kyrkans fem sår” som fördömdes av den Heliga Stolen. Han återupprättades senare liksom hans allvarliga påpekanden. De godtogs och förklarades giltiga. Vi har mycket att lära varje år när den ekumeniska rörelsen kommer till uttryck mellan kyrkorna. Jag tror det är så att man i alla kyrkor och samfund under den här tiden upptäcker frågor som gäller det inre livet i gemenskapen men också de som gäller relationerna med andra gemenskaper. Det gäller att inte tröttna på grund av alla labyrintiska upplevelser, utan fortsätta. Den ekumeniska rörelsen är – får vi tro – en gåva av den Helige Ande.
diakon Göran Fäldt
