Tankar om min yttrandefrihet som katolik

"Var och en har rätt till [...] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, motta och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser" står det i FN:s deklaration samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Jag stödjer denna mänskliga rättighet helhjärtat men ändå så är det för mig bara fina ord på papper. Och jag har mina skäl till att tycka så: När jag gick i skolan och fick i uppgift att skriva ett argumenterande tal om ett valfritt ämne, förbjöd mig min lärare att hålla ett tal mot abort.

Fem år senare, den 12 januari 2015, stormar två beväpnade islamister in på den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdos redaktion och mördar tolv personer. Tidningen hade publicerat provokativt innehåll riktat mot Islam och tidigare karikerat profeten Mohammed.

Min skola kände sig särskilt berörd av händelserna. På tredje våningen på den internationella franska skolan Lycée Français Saint Louis i Stockholm fylldes hela korridoren med elevernas teckningar. Je suis Charlie. ”Jag är Charlie”. La plume est plus forte que l’épée. ”Pennan är starkare än svärdet”. Liberté d’espression. ”Yttrandefrihet”. Visst var det fint, men jag kände mig djupt kränkt. Nu plötsligt hade man minsann rätten att få säga vad man ville?

Det kan beröra vissa. Det är ett känsligt ämne. Kan kränka, hade jag fått höra efter att jag hade bestämt mig om mitt ämnesval. Och vart var yttrandefriheten då när jag behövde den?

Jag visste och förstod redan då att någon som skulle vara berörd av ämnet (frågan är bara varför man skulle vara berörd av abort vid 13-års åldern) kanske skulle vara obekväm i samtalsämnet, men precis som för alla andra i klassen handlade inte uppgiften om att peka ut, kritisera eller kränka någon, utan bara om att få träna på att argumentera. Och jag ville argumentera och förklara mitt perspektiv på de ofödda barnens rätt till liv och livets- och människovärdets okränkbarhet (vilket var en utmaning i sig eftersom den franska skolan var- och är sekulär, och lagen kallar religionen för en privat angelägenhet). Dessutom, även om någon av någon anledning skulle ha varit bekant med abort, inte heller angick det min yttrandefrihet?

Mitt i all min frustation fick jag höra att en klasskompis beviljats sitt tal till fördel för eutanasi (jag upprepar, för eutanasi), även känt dödshjälp. Jag förstod mig inte på min lärare. Om hon verkligen stod för det hon hade sagt till mig, så hade hon ju behövt förbjuda min kompis tal. Att behöva sitta i femton smärtsamma minuter och lyssna på någon kränka min syn på det mänskliga livet var minst lika obekvämt som min lärare påstod att någon berörd av abort skulle vara om jag hade fått hålla mitt tal. Tänk om min cancersjuka faster hade fått eutanasi och jag därmed hade varit särskilt berörd av ämnet, hade min klasskompis då fått hålla det där talet? Lika lite som läraren visste om någon i klassen var träffad av abortfrågan kunde hon ha vetat om någon kände sig berörd av eutanasifrågan, men ändå tillät hon talet att hållas. Men borde hon inte ha klassificerat eutanasi som ett känsligt och potentiellt kränkande ämne för 13-åringar att lyssna på? I båda våra fall handlade ju frågan om människor som bestämde över andra människors liv och död.

Ingen i klassen verkade förstå min frustation och känsla av att blivit orättvist behandlad. Selektiv yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet? Och visst är det skillnad på min lärares åsikter och min mänskliga rättighet att få yttra mig? I slutändan spelade det ändå ingen roll om någon hade gjort abort eller om någons släkting hade fått eutanasi. Läraren var den som bestämde och jag förbjöds tycka annorlunda än henne.

Tänk att jag idag, 7 år senare, sitter i ett klassrum på Stockholms universitet och dagligen får höra av stora medieprofiler och välkända journalister att ”Yttrandefrihet varken har gräns eller ålder” och att "Yttrandefrihet anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick". Jag tänker tillbaka på högstadiet och fnyser.

I mina ögon har yttrandefriheten tydliga osynliga gränser. Vissa saker får tydligen sägas högt och andra inte, beroende på omständigheter, ålder och allmän opinion. Varför anses de så kallade kränkande karikatyrerna och de provocerande publikationerna på en av världens största religioner i Charlie Hebdo som ett självklart uttryck för deras rätt att yttra sig, medan jag blev förbjuden att yttra mig om min synpunkt på de ofödda barnens rätt till liv? 

Missförstå mig inte nu. Jag är inte en av dem som säger att Hebdo fick vad de förtjänade. Jag fördömer terrorismen precis som du och vem som helst, men jag tycker att samhällets reaktion på attacken var väldigt motsägelsefull. Jag kan tycka att, om det nu inte fanns några moraliska gränser för Hebdos yttrandefrihet, så borde det väl inte ha funnits några för mig? Likaså, fanns det gränser för mig borde det väl ha funnits liknande för Hebdos yttranden. Lite konsekvent får man ändå vara. Och om det handlar om att man bara får säga det som är politiskt korrekt känns det svårt att använda ordet yttrandefrihet.

Det är "the ugly truth": Dagens yttrandefrihet stödjer bara den allmänna opinionen. Därmed, har vi som katoliker, tyvärr nästan inget stöd FN:s deklaration och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Kyrkans röster som försvar människans okränkbara värde och livets dyrbara mening tystas ner av samhällets behov av att vara politiskt korrekt för att inte kränka någon. Att skriva #jesuiscatholique på sociala medier skulle antagligen aldrig få någon större spridning och inte hjälpa i vårt fall.

Vad jag tycker är roligast med det hela är att jag än idag, med mina journalistiska kompetenser och kunskaper om yttrandefriheten, ännu möter motstånd för mina åsikter. Till och med i min klass på journalistprogrammet har jag fått min vilja att argumentera mot abort blivit jämförd med att förespråka nazism och rasism. Jag har blivit anklagad för att bedriva hatbrottet hets mot folkgrupp eftersom jag ger mig på alla kvinnor (som oftast genomför abort på grund av en oönskad graviditet till följd av önskat samlag). Hur kan jag anklagas för hets mot folkgrupp när jag bokstavligt talat försvarar en folkgrupp och dess rätt till liv? Är jag plötsligt kriminell för att jag anser att det ofödda barnet har den universella mänskliga rätten att leva? Blivande journalister har suttit och kollat mig rakt in i ögonen och sagt att, vissa saker helt är enkelt för odemokratiska och omänskliga för att få prata om öppet. Kan ni höra ironin i det hela?

Samhället är så otroligt motsägelsefullt. Har man skapat något som heter yttrandefrihet så ska vem som helst, med vilka åsikter som helst (med undantag för olaga hot, hets mot folkgrupp, förtal m.m.) ha rätten att yttra sig. Vare sig jag är abortförespråkare eller abortmotståndare så jag har lika stor rätt att uttrycka mina åsikter. "Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle." Hur demokratiskt är det då att vissa utvalda gruppers yttrandefrihet begränsas? Var inte själva meningen med yttrandefrihet att ALLA skulle ha rätten att "yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning"?

Den selektiva yttrandefriheten vittnar bara om att yttrandefriheten är en ständigt pågående kamp, vars frihet kanske är mer begränsad än vad vi tror. Att begränsa yttrandefriheten innebär ett hot mot demokratin, jag av alla, som blivande journalist, vet det. Och om det nu finns gränser, är det ens någon frihet då?

Gud har gett mig många gåvor. Att kunna skriva är bara en av dem. Och i väntan på att få möta vår Herre så tänker jag använda Hans gåva, min kärlek för skrivandet, tills Hans och Kyrkans ära. Jag tvekar inte längre med att berätta om att- och varför jag tycker det är fel med abort och preventivmedel, varför jag anser att det är fel att följa sina homosexuella och transsexuella begär, hur jag respekterar men inte accepterar allt som samhället har lyckats normalisera och godkänt men som aldrig var Guds ursprungliga plan. Att jag i högstadiet fick min yttrandefrihet begränsad har bara gjort mig fast i tron att jag aldrig någonsin ska låta någon tysta ner mig igen.

Mina vapen är pennan och tron. Och till skillnad från pennan och det tal som stals ifrån mig när jag gick i högstadiet, så finns det ingen i hela världen som har makten att ta min tro ifrån mig.

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan https://nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här