Tankar om #metoo

”Vi föds alla i en fallen värld. […] Därtill är vi, på grund av att vi är skilda från Gud, så oändligt sårbara, utsatta på ett sätt som inte var Skaparens ursprungliga avsikt.” skriver Syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade han dem.

Vem kan inte hålla med om att vi alla föds i en ”fallen värld”? Bara vänd dig om så kan du se all ondska med dina egna ögon. Krig, diskriminering, fattigdom, föroreningar, hat, och nu #metoo.

Mina första reaktioner till #metoo kampanjen på sociala medier var väldigt positiva. Jag kunde knappt föreställa mig vad så många kvinnor hade fått gå igenom och att omvärlden lyckats få dem att hålla tyst. Jag skrämdes av de historierna jag fick höra och äcklades av tanken att högt uppsatta människor utnyttjat sina titlar för att psykiskt eller fysiskt utnyttja en annan människa. Tänk att människan ibland kan vara så vidrig.

Jag har personligen aldrig blivit sexuellt ofredad. Jag har aldrig behövt slå bort händer från min rumpa, dra upp min lilla urringning på grund av stirrande blickar eller trycka in hörlurarna så hårt jag kunnat för att få kränkande ord att försvinna. Som klassens oövervinnliga katolik med obefintliga kurvor var det kanske inte heller så konstigt. Jag var ingen i jämförelse med andra tjejer i klassen, som inte hade något emot att spendera hela deras veckopeng på smink och låta deras spektakulära kurvor få se dagens ljus. Jag vet inte om jag borde kalla mig själv för lyckligt lottad som än så länge sluppit undan de trakasserier, det går ju inte riktigt att glädjas när man vet att andra får lida, men jag gillar att leka med tanken att Gud skyddat mig med en okrossbar bubbla av nåd och kärlek som hållit ondskan ute.

Jag förstår om vissa anser mig som blåögd och naiv för att skriva ett inlägg om att jag är trött på hashtag:en #metoo. Jag förstår om du undrar vem jag är för att prata om sådant som jag inte själv upplevt. Jo, jag är människa, precis som du. Om påvar, präster och systrar kan prata om kyskhet och äktenskap, då kan väl jag lika gärna få prata om det här. Jag behöver inte ha befunnit mig i någon utsatt position överhuvudtaget för att visa avsmak mot människans synder.

Visst, i början tänkte jag inte så. När jag läste om våldtäkterna som aldrig fått se dagens ljus blev jag arg. När jag läste om hur de som utsatts för sexuella övergrepp idag mådde dåligt så blev jag ilsken. Ilsken över människans beteende och över det rättsliga systemet som tog bovens sida. Men dagen då allt vände var dagen då jag läste om att Harvey Weinstein, Hollywoodproducenten som anklagats för sexuella övergrepp, var deprimerad och självmordsbenägen, att hans egna företag hade kickat honom, att hans fru hade lämnat honom och att hans barn hatade honom. Medan mina feministiska kompisar satt bakåtlutade på deras stolar och flinade åt andra människors lidande, så kändes plötsligt inte lika bra längre. Är det rätt att besvara lidande med lidande, hat med hat? Harvey Weinstein behövde uppenbarligen hjälp. Kärlek. Någon som lyssnade på honom. Någon som förlät. Men istället fick han hat. Glåpord. Han blev utfryst från hela mediebranschen och spottad på av alla världens kvinnor.

Jag sitter inte och försvarar Harvey Weinstein, för hans beteende går inte att försvara. Men det går att förlåta. Jag är bara 20 år och vet inte mycket om livet, men jag vet att Gud har skapat oss för att vi ska kunna älska som Han älskar oss och för att förlåta som Han förlåter oss.

Är det verkligen bara jag som blir så frustrerad över att kvinnor får kalla män för svin när de själva tror sig ha rätten att ta livet av ofödda barn, och det utan att någon reagerar? Bara jag som tycker bara lite synd om männen som blir hatade och utfrysta från samhället när Gud har gett oss uppdraget att älska och förlåta? Syster Sophie skriver i Till man och kvinna skapade Han dem att ”Kärlek och nåd strömmade genom Guds genomborrade kropp till alla dem som är sårade. Det vill säga till var och en av oss. Tack vare denna nåd kan vi också, i Guds tid, finna kraft att förlåta dem som gjort oss illa, medvetet och omedvetet. Förlåtelsen är själva nyckeln till helandet. Den gör oss fria så att vi inte för all evighet måste leva under det förflutnas tyranni.” Inte mår man bättre av att gå runt med hat i sitt hjärta?

En dag la en tjejkompis till mig upp en bild på Instagram. Man kunde klart och tydligt skåda den stora tatueringen föreställandes den astronomiska symbolen för planeten Venus, som vi idag mer känner igen som symbolen för honor. Hon skrev argt om ”männens jävla ansvar” och jag blev genast upprörd. Visst, männen har ett jävla ansvar för hur de beter sig, men det handlar inte bara om det. Människan har ett jävla ansvar. 

Människokroppen har ett okränkbart värde. Hur kan kvinnor och män förvänta sig att andra ska respektera deras kroppar när de själv inte kan göra det? Tänk om alla bara kunde läsa Syster Sofies bok om kroppens teologi, Till man och kvinna skapade Han dem. Tänk om alla kunde förstå att vi är skapade i Guds avbild, så lika varandra men ändå så olika, och att vi är kallade att förverkliga oss själva genom att just ge oss själva. Tänk om alla i tidig ålder kunde lära sig att bejaka sig själv, sin egen kropp och sina allra mes intima och dyrbara funktioner. Tänk om alla kunde förstå att sex inte handlar om lust och njutning utan om kärlek. Tänk om alla kunde förstå att kärlek inte handlar om ett kretsande kring det egna jaget utan om ett djupt möte med ett annat jag. Jag tillåter mig själv ibland att dagdrömma om att den bortgångne påven Johannes Paulus II skulle återuppstå för att avbryta varenda lektion om sexualkunskap i skolan för att inflika att ”människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i evighet, och bli dess synliga tecken” och att sexualiteten är en del av vår väg till helighet. Kanske människan skulle ha en annan respekt för sin egna och den andras kropp då? Då skulle det här problemet kanske inte finnas från hela början.

”Ingen med ett gott självförtroende klär sig medvetet utmanande.” skriver syster Sophie i sin bok. ”Människan har en tragisk förmåga att söka bekräftelse på att hon är just så värdelös som hon inne innerst tror.” Jag tycker syster Sophie har alldeles rätt. En kvinna som endast klär sig för att söka bekräftelse hos det motsatta könet, hon har fått allt om bakfoten. Ser hon värdet i sin kropp, känner hon helt enkelt inte behovet att klä sig utmanande, utan klär sig för att hon tycker att hon är vacker. Det handlar inte om hur naket klädd man är, utan om inställning man har när man drar på sig plaggen. Klär du dig för att göra dig vacker? Eller gör du det för att killarna ska vilja ha dig? Vill du pryda den helige andes tempel, ära kroppen och dess djupaste sanning, eller hoppas du på att kunna få ligga ikväll? Jag påstår inte att alla kvinnor klär sig fel och utmanade, men jag vill betona vikten av att tänka efter en gång innan man klär sig, det är ju efter allt det första en annan människa ser. Inget snack om att det är de människor som begår sexuella övergrepp som är de sanna bovarna, och även om det aldrig kan vara den ofredades fel att något gått snett, så har hon också ett ansvar i hur hon framställer sig själv. Vad förväntade du dig när du klädde dig- och dansade utmanade på krogen? Om du inte respekterar och värdesätter dig själv och din egen kropp, hur kan du då förvänta dig att andra ska göra det? 

Hur kan alla fortfarande vara så förvånade över att detta händer om människan själv inte ser sin kropp som värdefull? Om inget av könen förstår meningen med kärlek, äktenskap och kyskhet, hur konstigt är det då att människan går efter lust och begär? Hur himla konstigt är det egentligen att sådant här händer när dagens samhälle lär oss att du är det viktigaste som finns, att din vilja och dina begär går före den andres?

Jag säger inte att man som katolik inte får gå ut på krogen. Om du bejakar dig själv och din kropp och din fantastiska energi så har jag inget annat än respekt för dig. Men vad jag vill förmedla är att oavsett dina intentioner med att gå ut och ha kul, så är människan en syndare, och kommer alltid att begå synder. Du kanske inte alls hade tänkt dig att haffa, men det kanske den där killen hade. Därför menar jag att vi menar har ett ansvar, för hur goda vi än är, så är synden alltid närmare än vad vi tror.

Du äger inte dig själv eller din kropp. Det är Gud som har skapat dig av kärlek, du är en gåva från Gud, menad för att handla i enlighet med Hans plan. Nej, du var inte menad till att göra ”allt som du önskar och behagar, utan restriktioner och regler”, det är själva roten till synden. Visst, allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Bibeln säger det själv: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga Anden, som ni har inom er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalat. Ära då Gud med er kropp.” (1 Kor 6:19–20) Alla dina handlingar, ord och tankar ska vara menade för Gud, för att ära Honom. Om du klär upp dig för att ära din kropp, Hans skapelse, finns det ingen som kan klandra dig för det, men om du gör det för uppmärksamhet och bekräftelse kanske du ska tänka om lite på vad Gud hade för plan för dig och din kropp.

Genom att älska Gud, älska den kropp som Han har skapat åt oss och älska vår nästa, kan du och jag finna frid. Men det är upp till dig att bestämma om du vill göra det. ”Anpassa er inte efter denna värld, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: Det som är gott behagar hon och är fullkomligt.” (Rom 12:2) Gud har gett oss en fri vilja, och därför får du själv välja om du vill ära Gud med din kropp eller förstöra den.

Missförstå mig inte nu, jag dömer inte någon, för endast Gud kan göra det. Jag visar ett visst förakt mot vissa mänskliga beteenden, men deras hjärtan och deras person kan jag aldrig döma. Jag dömer inte heller de kvinnor som har blivit utsatta för sexuellt ofredande eller utnyttjande, utan jag lider med dem! Jag är så glad över att dessa berättelser fått komma upp, för alla människor som fått upprättelse och för alla som tagit ställning och agerat för att bekämpa detta beteende. Jag lider med de människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för ondskan som finns i vår värld, men jag lider också med Gud över det onda som människan har skapat med de kroppar som Gud gett oss som gåva för att återspegla honom och Hans kärlek. Vi kan bättre än så här.

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan https://nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här