Tankar om fastan

”Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.” (2 Kor 1:21–22)

Upp till tonåren så trodde jag att fastan handlade om ett strängt godis- och chipsförbud. Jag trodde att fastan var den tid under året då jag skulle skärpa mig, bli hälsosam och skapa nya rutiner. När jag började förstå att fastan varken handlade om godis eller chips utan om min relation till Gud blev allt så mycket mer komplicerat. Jag uppmanades till att fasta från saker som jag inte såg någon koppling till Gud med. Hur kunde ett mobilförbud göra mig till en bättre människa? Hur skulle mitt avstånd från smink få mig att bli en bättre katolik? Hur kunde jag bli ett helgon genom att avstå från mina favoritchips?

I år är året då jag tror att jag äntligen har greppat taget om vad fastan egentligen innebär. Tror jag. Därför vill jag vara noga med att säga att det här är hur jag tolkar och har förstått fastans innebörd, att det kanske blir lite fel där och då, men jag är tacksam för alla rättelser! Vad jag har kommit fram till och förstått är att fastan inte handlar om mig. Den handlar inte att bli en bättre människa eller göra sig själv en tjänst. Det handlar om så mycket mer än så.

Vi fastar inte för oss själva, eller för våra medmänniskors uppmärksamhet. Jesus säger själv i Bibeln: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen […] Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.” (Matt 6:1–6,16–18). Jesus varnar de som missbrukar sin fromhet och fastar för sina medmänniskors uppmärksamhet, och jag tolkar det som att de inte kommer att ”belönas” på den yttersta domen.

Vi fastar inte för att få Guds uppmärksamhet eller kärlek. För det har vi redan. Fastan är en tid för att stärka vår relation till Gud. Fastan handlar om att rena oss från de saker som skymmer Gud i våra liv. Vad finns i mitt liv, men som inte kan finnas för att jag helhjärtat ska kunna följa Jesus? Vilka steg behöver jag ta för att komma närmare Gud och ge mig själv helt till honom? Hur kan jag låta Gud använda denna fastetid, inom mig, för att göra av mig den människan som han vill att jag ska vara? Hur kan jag använda på bästa sätt denna fastetid för att bli den människa som Gud tror och vill att jag ska vara?

Vi fastar för att öva oss i självbehärskning. Någon som inte har rätten eller makten att säga nej kallar vi för en slav, och därmed, om vi inte kan säga nej, blir vi per definition en slav. Men Gud gav oss sin enda son Jesus Kristus för att befria oss. Vi är skapade för frihet! Och för att kunna utöva den friheten, så måste vi lära oss att kunna säga nej, inte bara till ondskan utan även till legitima och berättigade nöjen. Fastan är därför en bra påminnelse för: Jag kan ge upp detta, jag gör det för Gud, och det kommer att gå bra.

Vi avstår från saker för att visa att det är vår själ som har kontroll över kroppen, vi vill inte vara slavar för våra begär. Vare sig det är choklad, smink, internet eller musik, så kan vi offra våra begär till Gud för att komma närmare Honom. Genom att säga nej till (exempelvis) materialistiska saker som håller oss bort från Gud, blir vi fria.

"En sann fasta är en sådan som ställs mot ondska, det är självkontroll över tungan. Det är kontroll över ilskan, avståndstagande från saker som lust, tala ont, lögner och falska löften. Självförnekelse från dessa saker är en riktig fasta. Så fasta från dessa saker är gott." sa kyrkofadern Sankt Basileios den store och menar att det inte bara är materialistiska saker som vi kan uppoffra. Skvaller, klagomål, svordomar, högmodighet eller själviskhet är bara några exempel på ord och beteenden som vi kan anstränga oss för att avstå ifrån och uppoffra. Genom fastan kan vi förvandla oss själva, vi kan förändra våra hjärtan.

Vi fastar även för lydnad och urskiljning. Kyrkan ber oss att fasta bara två dagar om året: På askonsdagen och långfredagen. Detta göra vi av lydnad. Vi låter Kyrkan säga till oss vad vi ska göra och vi lyder henne. Och det är precis vad vi är kallade till att göra under fastan: Lyssna, lyda och låta Gud leda oss på den rätta vägen.

Vi fastar även för att tillbedja Herren och offra. Jesus offrade sig själv, Gud gav oss sin enda son, och vi kallade till att göra detsamma under fastan: Uppoffra för himmelrikets skull.

Jag såg på en Youtubevideo för inte så länge sedan där en präst berättade att också att vi fastar för att vi är kallade till att vara förlossare ("co-redeemer") tillsammans med Jesus. Genom att fasta så kan vi delta i Guds återlösande av världen. Vi kan lida, ge, uppoffra och be tillsammans för världens frälsning!

För Jesus var fastan en tid då han sattes på prov av djävulen, och lyckades avfärda alla frestelser som denna sistnämnde framförde. Precis som Jesus är vi kallade under fastetiden till ta avstånd från det onda och från frestelser, och förtrösta oss på Gud.

Själva fastan behöver inte handla om mat eller sötsaker som jag själv trodde under många år. Det kan handla om precis allt du vill, fasta från Netflix, Spotify, Facebook eller Internet överhuvudtaget, saker som får oss att vara fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande, frånvarande från Gud. Din vilja stå att emot alla dessa frestelser blir symboliska för dina vilja och strävan att komma närmare Gud. Genom att lägga mitt serietittande på is, logga ut från Instagram eller stänga av musiken i mobilen så ger jag all min tid åt Gud, jag lägger den i Guds händer och inte i skärmen framför mig.

Det handlar inte heller om spendera vår dötid med Gud. Vi är kallade till att vara katoliker, inte till att vara katoliker när vi har lite tid över i vår vardag. Vi är kallade att ge all vår tid, hela våra liv, oss som människor till Gud, inte bara det som blir över av våra långa dagar.

Att säga att vi ber för att komma närmare Gud, att vi fastar för att rena oss från de saker som är i väg för vår relation med Gud och att vi ger allmosor eller gåvor till de behövande kan låta stort. Men små saker kan vittna om den starkaste viljan.

"Conquer yourself each day from the very first moment, getting up on the dot, at a fixed time, without yielding a single minute to laziness. If, with God’s help, you conquer yourself, you will be well ahead for the rest of the day" skrev Opus Deis grundare Josemaria Escrivá för att beskriva det som han kallade den heroiska minuten ("el minuto heroico"). Att låta bli att trycka på snooze-knappen är ett exempel på en uppoffring som stärker din vilja utan att försvaga din natur.

Att fasta är att säga nej till allt det andra i världen, och att säga ja till Gud. Genom att säga ja så ger vi Honom vårt hjärta, vår vilja och vår lydnad, ett tecken på vår kärlek. Att strunta i fastan eller undvika att avstå från någonting speciellt som man är väl medveten om står i vägen för en helhjärtad relation med Gud är som att öppet säga jag gör vad jag vill. Att strunta i fastan är att inte ge oss helt till Gud då vi inte ger våra hjärtan.

Genom syndafallet har vi människor förlorat vårt ursprungliga tillstånd av fullkomlig oskuld och lycksalighet. Vad som händer på askonsdagen är att vi erkänner att det finns någonting vackert och gott i världen som Jesus en gång dog för, men som inte är hedrat och ärat idag. Vi erkänner för Gud och för oss själva att Vi inte är som vi borde vara. Vi lever inte det liv som vi var menade till att leva. Vi har inte tagit de besluten i livet som vi borde ha tagit. Askan har i bibeln alltid funnits som tecken för inre ånger och omvändelse, bedrövelse och sorg. Genom att ta emot askan på våra pannor så påminns vi inte bara om vår dödlighet och uppmaning till att göra våra hjärtan ödmjuka, utan vi erkänner också att vi är syndare som söker Guds barmhärtighet och nåd. (ps. passa på att bikta dig under fastan!)

När prästen ritar ett kors av askan påminner Gud oss om att vi tillhör honom. Vi låter Gud ta våra synder, våra synder blir Hans. Askan betyder att vi är syndare, korset att vi har en frälsare. Med askan erkänner vi att vi inte är de som vi var skapade till att bli, men med korset överlämnar vi oss i Guds händer och låter Honom göra oss till de personer som Han sannerligen vill och tror att vi kan bli.

"Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den." - Heliga Birigtta

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan https://nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här