Tankar om att söka Gud

Under det gångna året frågade jag två av mina icke-troende kompisar vad som skulle krävas för att de skulle börja tro på Gud. Förväntansfullt hoppades jag på att de skulle begära bevis som jag skulle kunna ge dem och få dela med mig av det ljus som Herren givit mig. Men till min inte-så-stora förvåning svarade båda två exakt samma sak, nämligen att det skulle krävas något “extremt”, någon typ av uppenbarelse eller mirakel i deras liv för att de skulle börja tro på Gud - vilket är ett absolut rationellt resonemang för någon som inte tror på Gud och som jag antar att jag själv hade haft om jag befann mig i deras situation.

Men av personlig erfarenhet så vet jag att det inte är riktigt så Gud funkar. När du tappar bort dina nycklar eller din mobil så lägger du dig inte ner i din säng och väntar på att de magiskt ska uppenbara sig för dig eller falla ner från himlen. Varför skulle då vara annorlunda med Gud? Du kan ju efter allt inte finna någonting borttappat om du inte först söker det.

Vi lever i en teknikens och naturvetenskapens tidsålder, där man ska vara saklig, nykter och precis. Vi får lätt uppfattningen att endast det som kan bevis på naturvetenskaplig väg är riktigt, att allt annat bara är opålitliga känslor och fantasier.

Jag själv har alltid varit en väldigt vetenskaplig person. Redan innan jag valde natur som inriktning på gymnasiet var jag väldigt fascinerad av livet, människan, jorden och universum och sökte svaren, som jag trodde att skolan skulle kunna ge mig, på frågor som ännu inte riktigt var formulerade. Som ung katolik ledde detta ganska snabbt till att skolan och kyrkan krockade, och at jag inte längre visste vilken version av livet som jag skulle tro på. Den med Adam och Eva eller den med Homo Sapiens? En sak var säker: Biologin och naturvetenskapen hade många fler bevis än min tro. Men ändå kunde jag inte släppa min tro så lätt bara för att jag inte hade de rätta bevisen i den rätta stunden.

I somras läste jag ut Lee Strobels världskända The Case For Christ, bok i vilken den unga amerikanska journalisten berättar om sin resa från ateism till kristendom genom undersökande journalistik och intervjuer med forskare och experter inom kristendomen för att motbevisa sina egna fördomar och invändningar. Det var boken som jag inte visste att jag hade letat efter så länge. Mina lektioner i biologi hade nämligen aldrig vunnit över- eller knäckt min tro, även om de hade väckt stora frågor. Och en sak visste jag: Strobels jakt efter den sanna bilden av Jesus från Nasaret hade gjort att han själv hade lämnat ateismen. Därför hade jag själv hoppats på att genom bokens överväldigande bevis kunna stärka min tro.

Boken var helt fantastisk och därför tänkte jag dela med mig av de intervjuer som Strobel utförde i jakten på sanningen och de argument som jag anser vara starkast.

(1) I en första intervju med Craig Blomberg framför Strobel mättande fakta för Bibelns pålitlighet: För det första vittnar Bibeln om apostolisk auktoritet eftersom av fyra evangelierna (som skrevs av Markus, Matteus, Lukas och Johannes) var både Matteus och Johannes två av Jesus tolv apostlar, Markus inom Simon Petrus (apostel) närmsta krets och Lukas inom Paulus.

För det andra får vi inte glömma att evangelierna skrev otroligt tidigt. Man brukar datera Markus evangelium till år 70, Matteus och Lukas till år 80 och Johannes till år 90, vilket var under många ögonvittnens livstid. Det finns ytterligare information för att bevisa att evangelierna skrevs ännu tidigare, men dessa sistnämnda årtal är de mest erkända. Och om nu Jesus dog någonstans mellan år 30-33 så handlar det alltså om max 40 år innan det första evangeliet skrev ner, vilket i jämförelse med andra skrifter från Antiken (som till exempel det litterära verket om Alexander den stores erövring av perserriket, Anabasis Alexandri, som skrevs av den grekiska historikern Arrianos (även Lucius Flavius Arrianus) cirka 500 år efter hans död), är vad vi idag skulle kalla för en nyhetsflash.

För det tredje är det värt att belysa hur det senaste århundradets upptäckter inom arkeologi bekräftar specifika referenser som nämns i bibeln, geografiska som historiska. Evangelisten Lukas placerar till exempel alla händelser i både tid och rum genom användandet av romerska kejsares regeringstider och namngivandet av länder och städer. Sir William M. Ramsay var en skeptisk arkeolog som tvivlade på Bibelns sanningshalt och som bestämde sig för att undersöka Apostlagärningarna, eller snarare Lukas referenser till 32 länder, 54 städer och 9 öar utan att finna ett endaste fel. I en av sina böcker skriver Ramsay: "I set out to look for truth on the borderland where Greece and Asia meet, and found it there [in Acts]. You may press the words of Luke in a degree beyond any other historian's and they stand the keenest scrutiny and the hardest treatment". I jämförelse med the Book of Mormon har städer som nämns i boken aldrig lokaliserats. I en intervju med John McRay berättar denne att arkeologi ännu inte gjort någon upptäckt som varit en motsägelse till någonting som nämns i Bibeln, vilket ökar förtroendet och tilliten till Bibeln.

(2) In en andra intervju med Bruce M. Metzger berättar denna sistnämnda att, även om inga original av nya testamentet överlevt så finns det över 5.800 välbehållna, både kompletta och fragmenterade grekiska manuskript, 10.000 latinska manuskript och över 9.300 manuskript skrivna i övriga språk som till exempel syriska, gotiska, ge’ez, koptiska och armeniska. Och varje år upptäcker man nya manuskript! Det går därför knappt att jämföra mängden manuskript med andra litterära verk från antiken: I jämförelse med Julius Caesars Commentarii de Bello Gallico, skriven runt 55 f.kr, existerar det bara 9-10 manuskript varav den tidigaste kopian dateras till 800-talet. P52 beräknas vara det tidigaste manuskriptet från Nya Testamentet: Det innehåller fragment från Johannes evangelium och dateras till år 125. De tidigaste manuskripten från Markus och Matteus-evangelierna daterar man till år 150-250 och Lukasevangeliet till år 175-250. Tidsintervallen mellan det ursprungliga manuskriptet och den tidigaste kopian (P25) är extremt liten i jämförelse med andra antika litterära verk. För att jämföra så har de klassiska antika skrifterna överlag åtminstone ett 500-årigt mellanrum mellan skrivandet av originalet och den tidigaste kopian. I Johannes fall pratar vi alltså om 35 år mellan Johannes original-evangelium och den tidigaste funna kopian.

(3) In en tredje intervju med Edwin M. Yamauchi, vill Strobel veta om det finns skrifter bortsett från Bibeln som kan bekräfta eller styrka det som skrivs i Bibeln om Jesus. Det enkla svaret från Yamauchi är Ja. De källor som Yamauchi tar fram i boken är Josefus och Tacitus. Josefus var en judisk och romersk historiker, född år 37, vars mest kända verk, Judiska fornminnen innehåller en passage vid namn Testimonium Flavianum och som betraktas av många som kanske den viktigaste utombibliska källan om Jesu liv och verksamhet på 30-talet.

“Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, [just som] de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” (Flavius Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64, i översättning av prof. Bengt Holmberg)

Tacitus, romersk senator och historiker, skriver även om Jesus, uppkomsten av en enorm rörelse efter Jesus korsfästelse och de första kristna i Rom.

“Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberii regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus. För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta avskyvärda svärmeri, icke blott över Judeen, dess vagga, utan spred sig även till huvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströmmar och vinner anhang.” (Tacitus, Annales, 15:44, svensk översättning av Olof Kolmodin, med moderniserad stavning)

Plinius d.y har också skrivit om den snabba spridningen av kristendomen. Både grekiska historikern Thallus och grekiska författaren Phlegon skriver om mörkret som lade sig över himlavalvet vid den tiden då Jesus dog "i det fjärde året av den 202a olympiaden" (år 33).

“There was “the greatest eclipse of the sun" and "it became night in the sixth hour of the day [i. e., noon] so that stars even appeared in the heavens. There was a great earthquake in Bithynia, and many things were overturned in Nicaea."

Yamauchi sammanfattar med vad vi skulle veta om Jesus baserat på enbart dessa icke-bibliska skrifter: Vi skulle veta att Jesus var en judisk ledare, att många människor trodde att han utförde helanden och exorcism, att många trodde att han var Messias, att han inte var omtyckt av övriga judiska ledare, att han blev korsfästs under Pontius Pilatus under Tiberius regeringstid, att hans anhängare sedan trodde på att Jesus hade återuppstått, att kristendomen spred sig utanför Palestina till Rom på bara några år, och att alla typer av människor oavsett kön och klass tillbad och vördade honom som Gud.

(5) I en sjätte intervju med Ben Witherington III analyserar Strobel huruvida Jesus själv verkligen ansåg sig vara Guds son. Witherington börjar med en liknelse från Bibeln: Jesus hade tolv lärjungar men var själv inte en av dem. De tolv representerar det nya israel och Jesus var den som formade gruppen, precis som Gud formade Israel i gamla testamentet. Witherington menar att det säger någonting om vad Jesus trodde om sig själv. Dessutom kallar Jesus Gud för “Abba”, ord som tyder på en intimitet mellan en far och dess barn. Guds namn på den tiden (även idag, men extra mycket då) var det mest heliga namnet som fanns och man var rädd för att uttala det fel. Men Jesus säger i Joh 10:30: “Jag och Fadern är ett”.

I en sjunde intervju med Gary R. Collins bevisar denna sistnämnda att Jesus inte var galen rent psykologiskt. Han nämner bland annat att Jesus var en känslomässigt frisk individ (t.ex.: han grät när hans vän Lazarus dog, blev arg när köpmännen gjorde affärer i Guds tempel, var rädd kvällen innan han tillfångatogs), han var medveten om verkligheten, hade ett rationellt och logiskt tänkande (t.ex.: Han talade tydligt, habilt och välformulerat) och han hade inga olämpliga beteenden. Han hade inget stort ego även om han konstant var omringad av stora folkmassor, han visste alltid vad han gjorde och vart han var påväg, och han brydde sig mycket om alla människor oavsett ålder, kön och klass. I alla typer av skrifter finns inga tecken på demens, vanföreställningar eller paranoia. Jesus hävdade aldrig att han var Gud utan utförde helanden i Guds namn, han visade en makt över naturen, vittnade om att han hade gudomliga insikter på människan, utförde “förunderliga gärningar”, och visade på djup vishet och stor kärlek.

Collins motbevisar även de människor som menar att Jesus hypnotiserade människor till att tro att han utförde mirakel. För det första förklarar Collins att många människor i en stor grupp är resistenta till hypnos och att det är en individuell upplevelse (Hur förklaras då förvandlingen av 2 fiskar och 5 bröd till mat åt fem tusen människor?). För det andra förklarar Collins att hypnos generellt sätt inte funkar på skeptiker och tvivlande (som till exempel Paulus som till följd av en uppenbarelse omvände sig). För det tredje pekar Collins på att Jesus utförde fysiska förvandlingar som till exempel vinet i kana eller helandet av spetälska.

(6) I en åttonde intervju med Donald A. Carson bevisar denne sistnämnda att Jesus uppfyllde Guds attribut (utan att glömma att Jesus var både fullt Gud och fullt människa). Jesus vittnar om allvetande (Joh 16:30), allestädesnärvaro (Matt 28:20), allmakt (Matt 28:18), evigvarande (Joh 1:1) och oföränderlighet (Heb 13:8). Jesus säger själv i Joh 14:7: “Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom”.

I en nionde intervju med Louis S. Lapides berättar denne sistnämnda att i de judiska skrifterna som vi kallar för Gamla Testamentet finns en mängd profetior om den kommande Messias, och Jesus uppfyllde de alla. Varenda en. Här är 10 exempel:

• Profeten Jesaja talade om hur Messias skulle födas (Jes 7:14),
• Profeten Daniel talade om när han skulle födas (Dan 9:24-26)
• Profeten Mika talade om vart han skulle födas (Mik 5:2)
• Profeterna Jeremiah, Mika och Samuel uppgav Messias härkomst (Abrahams ätt: Jer 33:14-15, Juda stam: Mik 5:2, Davids ätt: 2 Sam 7:12-16)
• Profeten Sakarias talade om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna (Sak 9:9)
• Profeten Daniel uppgav tidpunkten för Messias inridande i Jerusalem och död (Dan 9:24-27)
• Profeten Sakarias talade om att Messias skulle förrådas för 30 silvermynt (Sak 11:12-13)
• Psaltaren talade om att Messias skulle korsfästas (Psalm 22, “mina händer och fötter har de genomborrat”, även om korsfästelsen ännu inte var uppfunnen)
• Profeten Jesaja talade om att Messias skulle dö för våra synder (Jes 53:1-12)
• Profeten Hosea talade om att Messias ska uppstå på den tredje dagen (Hosea 6:1-3)

Lapides berättar sedan om Peter Stoner, professorn i matematik som räknade ut att oddsen att uppfylla alla profetior var astronomisk liten, och att den uträknade chansen att uppfylla endast 8 av de profetiorna var 1 på 10'17 (1 på 100,000,000,000,000,000), det vill säga hundra biljarder. Jesus uppfyllde över 350 profetior!

(8) I en tionde intervju med Alexander Metherell vill Strobel ta reda på om det fanns någon chans att Jesus överlevde korsfästelsen och som följd aldrig återuppstod. Metherell förklarar bland annat hur Jesus antagligen led av hematidrosis för att förklara versen i bibeln som beskriver hur Jesus svettades blod kvällen innan han tillfångatogs. Metherell förklarar även hur Jesus beskrivna tillstånd inte på något sätt är onormalt, konstigt eller bisarrt. Efter att ha blivit piskad och slagen hamnade Jesus troligen i hypovolemisk chock på grund av den stora blodförlusten, tillstånd som leder till ökade hjärtslag, risken att förlora medvetandet och stor törst. (Jesus ramlade av utmattning när han bar korset och bad om att få dricka när han väl hade korsfästs). När handlederna och fotlederna spikades fast på korset gick nålen igenom mediannerverna vilket orsakade obeskrivlig smärta (Man vet detta genom studier på andra personer som korsfästs) och när kroppen väl hängdes upp på korset drogs armarna ur led (som profetian i psalm 22 talade om). Metherell förklarar att en korsfästelse innebar sedan en långsam död via kvävning. Jesus tros ha hamnat i respiratorisk acidos och dött av hjärtstillestånd, utan någon som helst chans att överleva. Om han ändå mirakulöst hade gjort det, så skulle genomborrningen av hans hjärta med det romerska spjutet ordnat det.

Hjärtstilleståndet ska ha orsakat att Jesus fått en perikardiell effusion och pleural effusion, tillstånd som omöjligen kan fejka, vilket innebär att vätska samlas runt hjärtat och lungorna, vilket förklarar varför en vattenliknande vätska kom ut när Jesus hjärta och högra lunga genomborrades. Metherell försäkrar Strobel att det inte fanns någon som helst chans att Jesus skulle ha överlevt den brutala romerska korsfästningen. Han understryker även att de romerska soldaternas liv stod på spel om de misstagit sig om en fånges död eller om denna lyckats fly, som om några, behövde dessa soldater vara övertygade om att Jesus var död.

JAMA, the Journal of the American Medical Association, är en "peer-reviewed" (referentgranskad för att upprätthålla vetenskaplig objektivitet) medicinsk tidskrift som utges 48 gånger per år av the American Medical Association (den amerikanska medicinska föreningen). Den publicerar primärforskningar, artiklar, recensioner och övriga redaktionella arbeten som täcker alla aspekter av biomedicinsk vetenskap. I maj 1986 publicerade JAMA en artikel vid namn On the physical death of Jesus (JAMA 1986; 255:1455-1463) där de drar slutsatsen att Jesus verkligen dog på korset.

(9) I en elfte intervju med William Lane Craig undersöker Strobel huruvida Jesus grav verkligen var tom på den tredje dagen. Viktigt att veta är att det idag är accepterat att begravningen är en historisk händelse, och att Jesus begravdes av en man vid namn Josef från Arimataia, en judisk ledare och medlem i det styrande råd som kallades för Sanhedrin (det judiska folkets högsta politiska och religiösa organ under grekisk-romersk tid). Craig och Strobel börjar med att närmare studera 1 cor 15:3-7 (passage ut Paulus första brev till korintierna), som är skrivet av Paulus endast några år efter Jesus korsfästelse och som berättar om hur Jesus korsfästes, dog och begravdes och sedan uppstod på den tredje dagen. Denna berättelse finner stöd i evangelierna där korsfästelsen, Jesus död, begravning och uppståndelse nämns. Craig förklarar hur denna trosbekännelse förutsätter en tom grav eftersom judarna på den tiden trodde att när Gud skulle uppväcka de döda vid tidens slut, skulle Gud klä de begravda benen med kött och låta de komma till liv igen. Teologiprofessorn E. E. Ellis har kommenterat på detta: “It is very unlikely that the earliest Palestinian Christians could conceive of any distinction between resurrection and physical, ‘grave emptying’ resurrection. To them anastasis (resurrection) without an empty grave would have been about as meaningful as a square circle.”

Det är ganska viktigt också att understryka att kvinnors vittnesbörd på den tiden ansågs som värdelösa och opålitliga, så pass att kvinnor inte ens var tillåtna att vittna i en juridisk domstol. Det är därför nära omöjligt att de fyra evangelisterna skulle ha hittat på olika berättelser där de manliga lärjungarna gömde sig av feghet medan det var kvinnorna som var närvarande på korsfästelsen och begravningen, och sedan bestämde sig för att gå och besöka graven. Bara en legendarisk berättelse hade skrivit om berättelsen så att män var de som först upptäckte den tomma graven och först fick möta den uppståndne Kristus. Och även om många sekundära skillnader skiljer på evangelierna (som till exempel namnen på kvinnorna), så är själva innehållet, den väsentliga kärnan i berättelserna densamma: Jesus dör på korset, Josef från Arimataia begraver Jesus kropp på långfredagen, på söndagen finner några kvinnor graven tom och änglar berättar att han återuppstått.

Graven beskrivs även som säkrad och en stor sten var inrullad framför ingången, som en ensam man aldrig hade kunnat rulla bort ensam. Det råder en viss osäkerhet och oenighet kring existensen av vakter, endast Matteus nämner dem i sitt evangelium. Intressant tycker jag dock att det är att Judarna alltid hävdade att det var lärjungarna som hade stulit kroppen när vakterna hade somnat, inte att det inte fanns några vakter överhuvudtaget. Men lärjungarna och apostlarna skulle ju inte ha några skäl till att tro att Jesus var uppstånden och senare dö som martyrer för deras tro om de själva visste att graven inte var tom, att de själva hade stulit kroppen eller att den hade flyttats. Och om det var romerska soldater eller andra fiender som stulit kroppen hade de nog varit mer än glada att erkänna deras stöld och frambära kroppen för att motbevisa att Jesus hade återuppstått. Faktumet att kristendomen blomstrade rakt framför näsan på Jesus fiender tyder på att Jesus kropp inte kunde finnas någonstans.

(10) I en tolfte intervju med Gary Habermas föreslår denna sistnämnda följande resonemang: För det första, dog Jesus på korset? Sedan, visade han sig sedan för människor? Om man lyckas bevisa båda kommer man fram till en viss slutsats, nämligen den att Jesus uppstått från de döda. Habermas börjar med att studera 1 kor 5-8 där skriver Paulus: "Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig [...]”

Både i denna trosbekännelse och i evangelierna finns namn på folk som vid den tiden fortfarande levde och som man kunde dubbelkolla med om bekännelsen stämde. Varken Paulus eller evangelisterna hade väl nämnt de vid namn om de själva visste att hela historien inte var sann och inte trodde att de nämnda skulle kunna backa upp dem. (Vittnen till den uppståndne Kristus i Nya Testamentet: Joh 20:11-18: Maria från Magdala, Matt 28:1-10: Maria från Magdala och andra kvinnor (troligen Maria som var Jakobs moder, Salome och Johanna), Luk 24:13-32: Kleopas och en annan lärjunge på väg till Emmaus, Luk 24:36-49: De elva lärjungarna, Joh 20:19-23: Lärjungarna men inte Tomas, Joh 20:24-30: Lärjungarna och Tomas, Joh 21:1-14: Lärjungarna (Simon Petrus, Tomas, Natanael, Sebedaios söner och två andra lärjungar), Matt 28:16-20: De elva lärjungarna, osv...)

(11) I en trettonde intervju med J. P. Moreland lyfter denna sistnämnda de indirekta bevisen (“circumstantial evidence”), så kallade indicier som stödjer tron på den uppståndne Kristus. Moreland nämner först att alla apostlar, förutom Johannes (den enda som inte dog martyrdöden), dog för deras tro på Jesus och hans uppståndelse, som martyrer. Simon Petrus blev korsfäst upp-och-ner, Jakob (Alfeus son) blev stenad, Jakob (Sebedaios son) blev halshuggen, Bartolomaios (även kallad för Natanael) blev flådd till döds, Matteus (även kallad för Levi) sägs ha blivit knivhuggen, Andreas blev korsfäst, Tomas blev dödad av ett spjut, Filippos korsfästes på ett liggande kors, Paulus blev halshuggen osv..

För det andra nämner Moreland hur skeptiker som Paulus som länge hade förföljt och dödat kristna, omvändes och konverterade till kristendomen.

För det tredje förändrades stora judiska sociala strukturer i samhället, strukturer som judarna trodde att Gud hade anförtrott till dem och som de fört ner i generationer i århundraden. De slutade med att årligen offra djur för förlåtelsen av deras synder; de ansåg inte längre att buden som blivit anförtrodda till dem av Moses räckte för att bli en del av deras kommunitet; de första kristna började tillbe och vörda Gud på första dagen efter sabbaten (dagen då Jesus uppstod, som vi idag kallar för söndag) fastän judarna under flera hundra år hade ägnat lördagen, sabbaten, åt tillbedjan; de började tro på treenigheten och tillbe Jesus som Gud fastän de var en monoteistisk religion, och slutligen trodde judarna på att Messias var någon som hade lidit och dött för deras och världens synder fastän de hade blivit lärda att Messias skulle vara en stor politisk ledare som skulle förgöra de romerska styrkorna. På några få år valde alltså judarna att ge upp dessa sociala strukturer som de hade bevarat och fruktat i flera århundranden, och trodde innebar helvetet om de inte följdes.

För det fjärde skedde uppkomsten av sakrament som dopet och kommunionen, sakrament som de firade för att minnas Jesus död, eftersom de var övertygade om att Jesus hade återuppstått från de döda. Genom att till exempel sänkas ner i vattnet firade man Jesus död, och Jesus uppståndelse genom att lyftas upp ur vattnet. Man döptes inte heller längre i Israels Guds auktoritet, utan i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn. För de första kristna hade Jesus samma status som Gud.

Slutligen skedde uppkomsten av kyrkan, och kristendomen spred sig som en löpeld: På bara några år hade den nått Cesars palats i Rom.

Moreland avslutar med att säga: Om någon ser på dessa indicier och ändå drar slutsatsen att Jesus inte återuppstod från de döda, låt gå. Men då måste dem kunna ge en alternativ explikation för att förklara dessa fem faktum.

Ett överväldigande bevismaterial övertygade en till en början väldigt skeptisk Strobel, och han har öppet sagt i en intervju: "I spent two years looking at the evidence, and in light of what I consider to be an avalanche of evidence that points so powerfully toward the truth of Christianity, I came to the conclusion that it would take more faith to maintain my atheism than to become a Christian."

Jag hade kollat igenom alla mina anteckningar och understrykningar. Här, mitt fram mig, hade jag bevis på att Jesus var en historisk person, bevis på att Jesus uppfyllde alla profetior om den kommande Messias nedskrivna i gamla testamentet flera hundra år före Jesus födelse, bevis på hur sanningsenlig och pålitlig Bibeln är rent historisk och arkeologiskt, bevis på hur det inte fanns någon chans att Jesus skulle ha överlevt korsfästelsen, bevis på att graven var tom på söndagsmorgonen för 2000 år sedan och bevis på att Jesus hade setts av över 500 personer efter hans död. Bevis som jag sedan min första biologilektion på högstadiet hade längtat efter att få upptäcka. Men nu när jag väl satt med det som jag hade trott skulle övertyga mig som de hade övertygat Strobel, hade jag förstått att det inte skulle räcka.

Det tog mig inte lång tid innan jag insåg att hur mycket vetenskapliga bevis på Jesus existens, verksamhet och mirakel jag än hade, så kunde jag inte finna Gud helt om jag inte sökte honom med mitt hjärta. Detsamma gällde för mina icke-troende kompisar: Inte kunde de gå runt och vänta på en uppenbarelse och ett möte med Gud om de innerst inne inte trodde att Gud fanns, om de inte var öppna för möjligheten att Han skulle kunna finnas och inte gjorde något försök att ta reda på det.

“När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig.” (Jer 29:13)

Kan man egentligen bevisa Gud? Nja, kanske inte med strikt logiska eller naturvetenskapliga bevis, den sortens bevis hör ju efter allt hemma i tingens värld, och Gud är inte ett ting. Men jag tror absolut att naturvetenskapliga bevis som de som jag precis delat med mig av kan vara till enorm hjälp för att stärka sin tro. För min del har de naturvetenskapliga bevisen i alla fall bara styrkt och kompletterat min tro på Jesus Kristus. Jag tror att det är viktigt att förstå att förmodandet att Gud existerar inte står i något motsatsförhållande till logiskt tänkande.

Det är inget fel med att vara en vetenskaplig person eller känna behovet av bevis för att övertygas av någonting, det är ju snarare rationellt i vårt moderna samhälle att göra så! Men när det kommer till Gud så tror jag att det behövs något mer. Lee Strobel kallar det för “a leap of faith”. Visst kan man bevisa mycket om Jesus och hans liv, och bevisen kan hjälpa på oss på traven till att tro eller komplettera och bekräfta den tro man redan har, men de bevisen kommer aldrig att räcka hela vägen eller svara på alla frågor. Vilket vetenskapligt svar vi än stannar inför, så återstår alltid ett “om” eller ett “men”.

“Om du vill lära känna Gud sådan han verkligen är, om du vill erfara något av den eviga och absolut trofasta kärlek han har till dig, skall du inte söka honom i det synliga och märkbara tecken. Det är i ditt hjärtas djupa tystnad som han kan uppenbara sig, när du inte begär något som är påtagligt för dina sinnen. När du litar på Honom och tillåter Honom att vara fördold kommer du att finna tecken på Hans närvaro där du minst kunnat ana det.” skriver Wilfrid Stinissen i “Idag är Guds dag”.

Så länge man redan är inställd på vad man tycker, blir det nog svårt att få något svar. Så länge man går runt och väntar på en uppenbarelse och inte själv tar något aktivt initiativ (som Lee Strobel till exempel gjorde), kommer man troligen att behöva gå runt och vänta ett bra tag. Gud knackar varje dag på varenda människas dörr, men om vi inte öppnar den, kommer vi inte att kunna möta Honom. Jag tror absolut att varje människa kan erfara Gud i världen och i sitt eget liv, men att människan som vill nå dit, måste satsa helhjärtat. Hon måste vilja söka Gud och våga möta Honom. Hon måste vara öppen för att Gud kanske faktiskt finns, hon måste vara öppen för en sanning som kanske vänder hela hennes värld upp-och-ner.

“Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” (Matt 7:7-8, Luk 11:9-10)

"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)

Kram,

Bénédicte

Källhänvisning:

Strobel, Lee. The Case for Christ: A journalist's personal investigation of the evidence for Jesus. Grand Rapids, United States: Zondervan, 2016

Glaubensinformationen. Ein Briefkurs über den katholischen Glauben: Auf der Suche nach Gott [Att söka Gud]. Andra upplagan. Malmö: Team Offset, 1994

D. Edwards, MD, William; J. Gabel, MDiv, Wesley; och E. Hosmer, MS, AMI, Floyd. On the Physical Death of Jesus Christ. JAMA. 1986-05-21. https://www.godandscience.org/apologetics/deathjesus.pdf (hämtad den 27-08-2018)

JAMA. https://jamanetwork.com/journals/jama/article-abstract/403315 (hämtad den 27-08-2018)

L. Harris, Stephen. Understanding the Bible. 6:e upplagan. United States: Mc-Graw Hill, 2003

Fornberg, Tord. Det trovärdiga vittnet: En bok om Nya testamentet. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 204

Cline Hanbury, Aaron, contributing editor för RELEVANT. Intervju, den 07-04-2017.

Stinissen, Wilfrid. I dag är Guds dag. Örebro: Bokförlaget Libris, 1994

Inlägget kommer från sidan https://nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här