Tankar om abort

I Sverige utförs årligen mellan 35.000 och 38.00 aborter. Enligt den nuvarande lagstiftningen från 1974 kan man göra abort fram till slutet på den 18:e veckan av graviditeten, och av vilken anledning som helst. Efter den 18:e till den 22:a veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som ofta ges på grund av att fostret eller modern lider av svåra sjukdomstillstånd.

Jag tänkte i detta inlägg ta upp 10 argument/frågar som jag dagligen får möta som katolsk abortmotståndare. Jag kommer att använda mig främst av moraliska argument och inte lika mycket vetenskapliga. (Hojta till om ni vill ha mer utförliga källor på något jag skrivit!) Jag har även länkat till en del Youtube-videor som jag tycker är klockrena och som jag rekommenderar alla att titta på oavsett vart ni står i frågan!

1. Min kropp, mitt val!

Självklart tycker jag att kvinnan ska ha rätt till sin kropp. Problemet är bara, vid samma sekund som befruktningen sker skapas en ny individ, ett separat och självständigt människoliv med unika anlag. Det ofödda barnets celler kan klart urskiljas från mammans, barnet har sitt eget blodomlopp, sitt eget immunförsvar och ofta en helt annan blodgrupp än mammans. Det ofödda barnet är inte att betrakta som en del av mammans kropp utan snarare som en gäst, som är helt och hållet beroende av näringen, syre och de förhållanden som finns i kvinnan.

Vad jag undrar är, om nu kvinnan har “rätt till att bestämma över sin egna kropp”, varför får hon inte göra abort upp till 9:e månaden? Om nu en kvinna anser att barnet är en del av hennes kropp och att hon därför har rätt att bestämma över det, inskränker inte den svenska abortlagstiftningen kvinnornas frihet och rättigheter eftersom den har bestämt att abortgränsen är vecka 22? Enligt den svenska abortlagstiftning har därmed kvinnan bara rätt till sin kropp fram till vecka 22. Varför anklagas då Sverigedemokraterna för att utgöra ett hot för kvinnans rättigheter när alla andra partier i riksdagen inte vill höja abortgränsen till 9:e månaden, vilket skulle ge fullmakt till kvinnorna över deras kroppar?

Missförstå mig inte nu, jag försöker inte antyda att Sverigedemokraterna skulle vara bättre än något annat parti, men jag vill poängtera hur ologisk och motsägelsefullt det är tycka att abort är en kvinnlig rättighet och samtidigt antyda att alla övriga partier i riksdagen på något sätt skulle vara “för” kvinnans rätt till hennes egen kropp och att de enda som är kvinnofientliga är Sverigedemokraterna. Som sagt, jag försvarar inte Sverigedemokraterna, men tycker att hatet de får utstå och anklagelserna de får möta om att de skulle vara kvinnofientliga är helt absurda, för om man verkligen tycker att abort är en kvinnlig rättighet och tycker att kvinnan ska ha rätt till sin egen kropp (vilket innefattar rätten till sin egen kropp i nionde graviditetsveckan) kan jag tycka att alla andra partier i riksdagen borde få möta samma hat.

Tips på skojig video som illustrerar absurditeten kring min-kropp-mitt-val-argumentet: Klicka här!

2. Är det inte kvinnofientligt att vara mot abort?

Okej, låt mig börja med att förtydliga att jag är en kvinna men att jag också är 101% mot abort. Skulle det på något sätt antyda att jag är kvinnofientlig? I USA finns det dessutom feminister som aktivt är emot abort, till exempel Feminists for Life. Hur motsägelsefullt är det inte då att antyda att feminister är kvinnofientliga?

I Sverige behövs inte mannens samtycke för att genomföra en abort. Med andra ord har mannen ingen officiell juridisk rätt att uttala sig om sitt egna barns rätt till liv. Självklart är det ingen i jämställda Sverige som tycker att detta på något sätt skulle vara ojämlikt eller orättvist. Så här skriver RFSU på sin hemsida: “Den andra personen då? Det är alltid den gravida som bestämmer oavsett vad den andra personen tycker. Den gravidas rätt att ensam besluta om abort motsäger inte att partnern deltar i beslutet. Enligt lagen har partnern inget att säga till om.” Är det inte snarare mansfientligt och kränkande för mannen att vara abortförespråkare?

Genom fri abort visar dessutom samhället att det ofödda barnet helt är kvinnans problem, som hon ensam ansvarar för. Mannen, familjen och det övriga samhället slipper ta ansvar för något som angår dem lika mycket. Låter det jämställt?

3. Abort är en kvinnofråga, män har ingenting att säga i den.

Att säga att män inte har någon rätt alls att uttrycka sig i abortfrågan, och ännu bättre, säga att män inte har någon rätt att tycka att abort är fel, är lika absurt som att säga att människor som varken var judar, handikappade eller homosexuella inte hade någon rätt att uttala sig om nazismen och koncentrationslägren eftersom de inte berördes personligen av dessa ting. Så om män inte har rätten att uttala sig i abortfrågan för att de inte är kvinnor som kan föda barn, då borde väl jag per definition inte ha rätt att uttala mig om nazismen och tycka att det var fel eftersom jag varken är jude, handikappad eller homosexuell?

Man skulle kunna säga detsamma om slaveri. Jag tror att var och en av oss kan hålla med om att slaveri är fel och kränker människans värdighet, frihet och integritet. Om män inte får ha en åsikt om abort för att de inte är kvinnor och inte har någon livmoder, då borde väl inte du få ha någon åsikt om slaveri om du inte själv är en slav eller har en slav. Hör ni hur orimligt det är och låter?

Missförstå mig inte, min poäng är inte att jämföra abort med nazism eller slaveri, utan att jämföra rätten till att uttala sig om de metoder och livsstilar som kränker människans värdighet. Är det inte snarare mänskligt att lyfta sin röst i en fråga som kränker människans värdighet, frihet och rätt till liv? Vad är det som är så fasansfullt med att män tycker att det ofödda barnet har rätt till liv precis som du och jag? Dessutom, så vitt jag vet så gäller väl också yttrandefriheten i känsliga ämnen?

Abortfrågan är inte en kvinnofråga. Det är en mänsklighetens fråga.

Tips om skojig Youtube-video som illustrerar absurditeten i det hela: Klicka här !

4. Men det är ju inget annat än en cellklump fram till vecka 22!

Vetenskapligt börjar livet vid befruktningen, det tror jag inte att jag behöver argumentera för (kommentera om du mot alla förmodan skulle tycka det). Men i juridisk mening anses ett foster vara ett barn från och med 22:a graviditetsveckan eftersom det då kan klara sig utanför moderns kropp och därmed bör ha samma rätt till liv och vård som oss andra.

Charlotta Smeds skrev en gång en artikel vid namn: ”Inget barn, ingen mödravård!”, och precis som rubriken lyder råder en dubbelmoral i den svenska abortlagstiftningen kring mödravård. Om man nu inte anser att fostret inte är ett barn förrän vecka 22, varför är det då så viktigt att skydda det mot yttre omständigheter som kan skada det? Varför ”främja hälsa hos väntade barn” om de inte är barn före vecka 22? Och varför ens påbörja mödrahälsovården vid befruktningen om mödrarna inte blir mödrar förrän vecka 22? Om barnet bara är en cellklump fram till vecka 22, vore det bara logiskt att avskaffa mödravården från befruktningen. Men att det inte har gjorts tyder på att människan anser att fostret är någonting mer än bara en cellklump.

Vem är det dessutom som bestämmer när ett barn blir ett barn? Det verkar i alla fall som att det är den medicinska utvecklingen som bestämmer. Tidigare har abortgränsen sänkts från vecka 24 till vecka 22 för att den medicinska utvecklingen gått framåt. Läkarvetenskapen har inom de senaste åren gjort fantastiska framsteg: Idag överlever 40 procent av de barn som föds i vecka 22. Och om forskningen fortsätter i den nuvarande riktningen och fortsätter göra nya upptäckter och framsteg inom sjukvården kommer gränsen för ”livsduglighet” flyttas allt längre ner i fostrets ålder. Abortgränsen kommer antagligen (och förhoppningsvis) att sänkas allt eftersom barnet kommer att klara av att överleva utanför modern tidigare än det klarat av förut. Borde inte denna varierande gräns av fostrets överlevnad beroende på den medicinska utvecklingen vara ett tecken på att människan inte bara kan "bestämma" när ett barn blir ett barn?

Tips om en annan skojig Youtube-video som illustrerar absurditeten i livsduglighets-frågan: Klicka här !

5. Ja men före vecka 22 kan ju inte fostret klara sig själv utanför mammans mage, det betyder ju att det inte är en människa än!

Till dig som tycker att livsduglighet bestäms allt efter förmåga att klara sig på egen hand vill jag fråga dig: Om ditt syskon eller förälder låg i koma, skulle du tycka att det var okej om jag klampade in på sjukhuset och drog ut sladdarna som höll din familjemedlem levande? Koma är ju efter allt ett förändrat medvetandetillstånd av djup medvetslöshet då hjärnans kontroll över kroppens övriga funktioner är mer eller mindre utslagna. Med andra ord så kan en person som ligger i koma inte klara sig utan andra människors hjälp för att överleva. Detsamma gäller människor som lider av grava funktionsnedsättningar som gör de beroende av mänsklig hjälp för att överleva.

Jag tror att de flesta av oss skulle hålla med om att det vore omänskligt att avsluta ett liv som är oförmöget att ha en egen åsikt, som lever men som inte kan klara sig utan hjälp av en annan människa, så varför skulle det då vara okej att göra det med ofödda barn? På samma sätt som du vet att en person som har svimmat snart kommer att vakna igen, så behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att ett ofött barn kommer att födas efter nio månader.

För ungefär ett år sedan uppmärksammades överläkaren Katarina Strand Brodd när hon försökte rädda livet på ett sent aborterat foster som aborterades i vecka 22. När barnet kom ut levde det än. Katarina Strand Brodd berättade till SVT: "Barnet rörde sig och pep, kved lite grann och viftade med armar och ben och hjärtat slog ju också. Så jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa barnet med andningen och det man gör med extremt tidigt födda barn." (SVT 14/8-17). Enligt Strand Brodd var det då hennes skyldighet att göra vad hon kunde för att rädda livet på barnet.

Händelsen ledde till en stor debatt: En läkare som till varje pris ville rädda ett liv kritiserades för att hon försökt göra det, med hänvisning till mammans rättigheter. Barnmorskeförbundet och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) begärde ett möte med Socialstyrelsen för att diskutera hur abortlagen ska tolkas och hur vården vid sena aborter bör se ut. De enades om ett konsensusdokument i abortfrågan: "Inga försök till livsuppehållande åtgärder på sent aborterade foster ska göras."

En läkare som har ansvar för ett för tidigt fött barn, i 22:a veckan, är skyldig att med alla till buds stående medel rädda det lilla livet. En läkare som däremot är ansvarig för ett barn som i vecka 22 har överlevt en abort ska inte rädda hans eller hennes liv. Skillnaden mellan de båda fallen är vad mamman till barnet har fattat för beslut. Abortlagstiftning förblir därför motsägelsefull: Oavsett graviditetsvecka beror barnets rätt till liv på mammans beslut, och den svenska abortgränsen på 22 veckor blir därmed ingenting mer är ett råd. Barn som aborteras i vecka 22 men fortfarande lever och juridiskt talat räknas som barn i Sverige måste avlivas. Punkt slut.

Hur kan två barn i samma ålder, med ett hjärta som slår lika fort, med organ som funkar lika bra och kroppsdelar som rör sig lika smidigt vara källor till så olika beslut? På samma sätt, hur kan någon glädjas åt att ha genomfört en abort medans en annan kvinna gråter över att ha mist sitt barn i missfall i samma vecka som den första kvinnan gjorde aborten? Är inte dessa två olika starka reaktioner ett tecken på att barnets värde helt utgörs av modern och att barnets rätt att leva är ett subjektivt val som beror på moderns känslor?

Om vi nu ändå talar om lagar tycker jag att vi ska ta en närmare titt på FN:s barnkonvention.

Artikel 1: Definition av barn: I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.

Ett foster är under 18 år. Borde inte därför det ofödda barnet, av ren logik, att ses och behandlas som ett barn av alla människor?

Artikel 2: Icke-diskriminering

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Om fostret är ett barn så är dess värde och integritet okränkbart. Varför är det då okej att avsluta dess liv genom abort?

Artikel 3: Barnets bästa

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.

Om barnets bästa alltid ska komma först, varför prioriteras mammas åsikter, känslor och vilja i den stora majoriteten av fallen? Varför tillåter man en moder att ta livet av sitt barn om barnets säkerhet och hälsa är viktigast?

Artikel 6: Rätt till liv och överlevnad

1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.

2. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Att göra abort är att avbryta en graviditet, vilket är att förhindra ett barns utveckling och överlevnad. Strider inte då den svenska abortlagstiftningen mot FN:s barnkonvention?

I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Artikel 2 § 1) står det även att "envars rätt till livet skall skyddas genom lag." och att "ingen skall avsiktligen berövas livet [...]".

Med detta sagt hoppas jag att jag har kunnat visa hur motsägelsefull och absurd den svenska abortlagstiftningen är idag.

6. Men om en kvinna blir våldtagen vore det ju omänskligt att neka abort!

Om det är någonting som är omänskligt så är det våldtäkter. En våldtäkt är någonting fruktansvärt och vidrigt men det är aldrig det resulterade barnets fel. Tror man på alla människors lika rättigheter kan man inte framhålla att barn som blivit till genom våldtäkt inte har rätt att leva.

Den våldtagna kvinnan behöver ett kraftfullt stöd från sin omgivning, men en abort kommer aldrig att straffa våldtäktsmannen, att göra själva våldtäkten ogjord eller att sudda ut minnet. Tvärtom kan kvinnan då komma att lida av traumatiska upplevelser både till följd av våldtäkten och aborten. Undersökningar som gjorts av kvinnor som blivit gravida efter våldtäkt visar i själva verket att majoriteten önskar att få behålla barnet, men att många som väljer abort gör det på grund av. press från omgivningen.

"Om foster som tillkommit genom våldtäkt saknar rätt till liv, just för att de tillkommit på det sättet, innebär det att människovärdet relativiseras i relation till hur man kom till. Då är det inte fråga om ”människovärde” utan ”rätt-sorts-avel-värde”. I praktiken säger vi då att vissa människor är mindre värda än andra därför att de avlats genom en våldtäkt. Ett våldtäktsbarn kommer vara resultatet av en våldtäkt så länge det lever. Om våldtäkten gör att du tappar ditt människovärde som ofödd varför skulle detta inte omintetgöra (eller åtminstone minska) ditt människovärde som född? Men om det är ett svek mot människovärdesprincipen att anse våldtäktsbarn mindre värda, så borde det vara ett liknande svek när man tillskriver ett foster mindre värde på grund av våldtäkt." skriver Respekt på deras hemsida.

Dessutom är det intressant att notera att aborter som görs på grund av graviditet vid våldtäkt endast representerar mellan 1% av sammanlagda aborter (Enligt the Guttmacher Institute, mellan 0,5-2% enligt övriga studier) Med andra ord är våldtäkt ett "ovanligt" skäl till att genomföra en abort. Och inte heller kan man skapa en lag på grund av undantag? Det vore som att legalisera mord i USA för att 1% av alla mord i USA var dödsdömda fångar på rymmen. Inte heller vore det logiskt att rösta igenom en lag bara för att den hjälper i 1% av fallen?

Tips om en stark Youtube-video där en kvinna beskyddar sitt barns värdighet som fötts genom våldtäkt: Klicka här !

"There is no forgetting. No woman is ever gonna forget what happened to her. I have been told so many times that if you don't have this abortion, you will always have this reminder. Is my son a reminder? He absolutely is. My son is a reminder every day that as women we can rise above our circumstances. My son is a reminder that love is always stronger than hate, and that who we are as human beings is not determined by how we were conceived. (...) So stop calling my child a rapist’s child, stop calling him evil seed and child of the devil. He is my son and he has a right to be here. Do not use me and my rape, and my story and the stories of all the mothers of rape who love our children as a banner, as a banner to hind behind, as an excuse for genocide of the innocent." berättar kvinna i klippet.

7. Är det inte bättre att ett gravt funktionshindrat barn inte föds till ett livslångt lidande?

Om vi tror på alla människors lika värde, har vi då rätt att se till att de med funktionsnedsättningar inte föds? Som människor äger vi inte rätt att bestämma vem som har och inte har rätten till liv. Ingen kan sätta sig in i andra människors livssituation och bestämma, om deras liv är värdigt eller inte. Vilka signaler skickar vi till dem som fötts med funktionsnedsättningar, när funktionshindrade ofödda barn aborteras i de flesta fall?

Den 16 juni i år uttalade sig påven om aborter i samband med fosterskador: ”Jag har hört att det är bruk att under de första månaderna av graviditeten göra några tester för att se om barnet har fosterskador, eller kommer få problem. Om det är så är det första rådet att göra sig av med barnet. Man avlivar barn. För att ha ett bekvämt liv tar man ett oskyldigt liv”, sa påven. Därpå beskrev påven Franciskus abort som en modern motsvarighet till nazisternas rasprogram: ”Jag säger detta med smärta. Förra århundradet förfärades världen av nazismens försök att få fram en renrasig människa. Idag gör vi samma sak med vita handskar.” sade påven Franciskus och konstaterade att graviditeter som avbryts i samband med fosterskador (som upptäcks via fosterdiagnostik som används för att upptäcka genetiska avvikelser i fostret) kan jämföras med de brott som nazisternas utförde. ”Barn ska bli accepterade så som Gud har skapat dem”, sade påven i sitt framförande.

Det är därför min åsikt att om ett par som vill ha barn men gör abort för att barnet kvinnan bär på lider av en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning agerar väldigt egoistiskt. Barnet uppfyller inte deras förväntningar och de anser att det skulle vara en börda för dem och skyller på att barnet ändå bara hade fått lida. Men vad vet dem om det ofödda barnets framtid och potentiella lidande? Vem är de att bestämma om någons liv är värt att leva?

Dessutom står det i första paragrafen ur andra artikeln i FN:s barnkonvention att “konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets (...) handikapp (...) eller ställning i övrigt.”

Tips om stark Youtube-video där en man med downs syndrom berättar om att hans "life is worth living": Klicka här och här!

8. Vad säger kyrkan om moderns liv är i fara?

"I vissa fall när graviditeten innebär direkt fara för mammans liv, måste man för att rädda mammans liv göra ingrepp som innebär det ofödda barnets död. I de fallen accepterar kyrkan det ofödda barnets död som en oönskad konsekvens av att rädda kvinnans liv, eftersom resultatet annars blir både mammans och det ofödda barnets död." skriver Respekt på deras hemsida.

9. Om abort förbjuds kommer flera kvinnor dö i osäkra aborter. Bryr du dig inte om kvinnorna?

Enligt WHO görs det i genomsnitt 50 miljoner aborter per år, vilket innebär 135,000 aborter per dag. WHO uppskattar även att över 22,800 kvinnor dör varje år på grund av illegala och osäkra aborter (varav 97% av dessa i utvecklingsländer) Jag håller med om att legalisera abort skulle kunna rädda 22,800 liv. Men att förbjuda abort skulle kunna rädda 50 miljoner liv. Visst skulle det antagligen fortsätta förekomma illegala aborter om proceduren förbjöds, men någonstans tror jag aldrig att den siffran skulle kunna överstiga 50 miljoner.

Missförstå mig inte, det är inte att jag inte bryr mig om kvinnorna, å andra sidan! Som katolik anser jag till skillnad från många att det ofödda barnet har samma rätt till liv som mamman. Att 22,800 kvinnor dör varje år på grund av osäkra aborter är fruktansvärt. Men vad jag som katolik också vill göra är att betona att det verkliga problemet kanske inte ligger i debatten kring om abort ska legaliseras eller inte, utan i vissa länders utbildning och fattigdom (vilket kan medföra att vissa kvinnor inte har möjligheten eller råd att ta hand om ett barn), kriminalitet (det kan till exempel råda en våldtäktskultur, det vill säga områden där våldtäkter är särskilt vanliga) eller sociala problem (bland annat hur kvinnor behandlas). Att se abort som den bästa möjligheten för att lösa kvinnans problem blir bara som att lägga plåster på ett sår som egentligen skulle behövas sys.

I motsats till den kritik som riktas mot oss katoliker att vi inte skulle bry oss om de utsatta kvinnorna så bryr vi oss om dem, men vi bryr oss också om det ofödda barnet och dess rätt till liv. Hur kan en sådan kombination ses som så ond av vissa? Dessutom tycker vi att det borde framgå mer information om en aborts psykologiska konsekvenser. Det finns en oändlighet med studier och vittnesbörd från kvinnor som vittnar om den psykiska ohälsan som följt och följer en abort.

10. Tänk om föräldrarna inte har råd med ett barn?

"Vi kommer aldrig att få bukt med problemet med fattigdom genom att se till att fattiga inte får barn. Snarare har vi en plikt som medborgare att hjälpa till att skapa ett öppet samhälle där alla är välkomna och där alla kan få hjälp. Tyvärr görs mycket lite i Sverige för att hjälpa unga föräldrar som väljer att föda sitt barn trots ekonomiska svårigheter. I de undersökningar som gjorts med unga mammor finns dock inte en enda mamma som ångrar sitt beslut att behålla barnet." skriver Respekt på deras hemsida.

Det finns så mycket mer att säga om abortfrågan än det som kan rymmas på ett blogginlägg. Avslutningsvis vill jag citera Moder Teresa som under sitt Nobelpris-tal 1979 valde att göra det ofödda barnets röst hörd:

“I feel the greatest destroyer of peace today is abortion. Because Jesus said: If you receive a little child, you receive me.” So every abortion is the denial of receiving Jesus, the neglect of receiving Jesus. It is really a war against the child, a direct killing of the innocent child, murder by the mother herself. And if we accept that the mother can kill even her own child, how we can tell other people not to kill one another?

How do we persuade a woman not to have an abortion? As always, we must persuade her with love and remind ourselves that love means to be willing to give until it hurts. Jesus gave even his life to love us. So the mother who is thinking about abortion should be helped to love, that is to give until it hurts, her plans, her free time, to respect the life of a child, for a child is the greatest gift of God to the family, because they have been created to love and to be loved. The father of that child must also give until it hurts. By abortion, the mother does not learn to love, but kills her child to solve her own problems. And by abortion, the father is told that he does not have to take any responsibility at all for the child. He has brought it to the world, so the father is likely to put other women in the same problem. So abortion just leads to other abortions.

Any country that accepts abortion is not teaching its people to love one another, but to use any violence to get what they want. This is why the greatest destroyer of love and peace is abortion.”

Att göra abort är inte bara att avbryta en graviditet. Det är att beröva barnet tid och rum att växa i och att förneka dess existensberättigande. Det är med andra ord att motsätta sig livet och Guds vilja för oss och hela skapelsen.

Den gravida kvinnan som gör abort är dock inte ensam ansvarig för sin handling, och det ofödda barnet är inte det enda offret i sammanhanget. Bakom beslutet kan det finnas en familj där ett barn inte är välkommet, en umgängeskrets som signalerar att graviditeten är ett problem eller en rådande samhällskultur som inte respekterar mänskligt liv. I en abort är vi alla förlorare: det ofödda barnet mister livet, föräldrarna förlorar ett barn och hela samhället går miste om en tillgång och en del av sin framtid.

Barn är i mina ögon den absolut största gåvan som Gud ger oss. Tänk, att Gud har gett oss kvinnor gåvan att kunna bringa ett nytt liv till världen! Det är det största miraklet någonsin, det är livets mirakel. Att missbruka den gåvan för sitt eget bästa går inte att rättfärdiga. Om du frågar mig, så tror att mänskligheten om 1000 år kommer att se tillbaka på dagens och samhällets legalisering och genomföring av miljontals av aborter som det största massmordet någonsin i historien.

Jag vill avsluta med att citera påven Franciskus som år 2015 sade: "I think in particular of all the women who have resorted to abortion. I am well aware of the pressure that has led them to this decision. I know that it is an existential and moral ordeal. I have met so many women who bear in their heart the scar of this agonizing and painful decision. I have decided, notwithstanding anything to the contrary, to concede to all priests for the Jubilee Year the discretion to absolve of the sin of abortion those who have procured it and who, with contrite heart, seek forgiveness for it."

Ingen synd är helt oförlåtlig för Gud. Om det är en sak vi aldrig får glömma, så är det att oavsett hur stor synd vi begått, så förblir Guds kärlek alltid större.

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan https://nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här