årgång B

”Med ens var de fram­me vid stranden.” Evange­listen Johannes ger denna information när lär­jungarna vill få Je­sus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten hän­der något. ”Med ens” är de framme vid resans mål. Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga nå­got mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. Den som är för­enad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid må­let.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han, och hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­­maliels fötter, höra detta råd, men ha­de då knap­past för­stå­else för sin lä­ra­res maningar. Stora rådet, särskilt saddukeerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgöras redan här, i mötet med evangeliet.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppstån­delse och av den helige Andes gåva. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån den kom­­­mer eller vart den far.