söndagar "under året"

I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rym­mer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Natu­ren rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra för­fäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter.

En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter.

Lyder ett kloster missionsbefallningen? Ett benediktinkloster missionerar ju inte i vanlig mening. Kloster betyder avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. I stället för att gå ut i värl­den, binder sig bröder/systrar vid en bestämd plats och gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid i våra trak­ter, Bonifatius i Tyskland och de första missionärer som sändes till England – alla var benediktiner.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare.

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen.

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.

Vad är normaltillståndet för människans liv på jorden? Vari består hennes normala villkor? Lycka eller olycka, möda eller vila, kamp eller frid? – Frågan väcks av dagens första läsning, där Job kallar människans tid på jorden för ”trältjänst”. Han talar om daglönarens slit, om ”månad efter månad av elände” om ”nätter av plåga”, han beskriver livet som ”en vindfläkt”. Är det normaltillståndet eller bara något som drabbade Job?