Diakon Göran Fäldt

Och Ordet blev kött och bodde ibland oss! Ja, sannerligen, undret har skett, Gud är med oss, och ”hans fromma skall jubla, när de går in i hans boning”, som psalmen säger. Vi har en tid av ofattbar fröjd över ljuset som kommit i världen, ja, i alla kyrkor, familjer och församlingar, stiger sången, tacksamheten över Guds stora gåva till varje levande själ, och alla vill vi komma fram för att tillbe Honom som skänker oss nytt hopp.

Det som är viktigt för den värld vi lever i och som ännu inte lever med Gud och i Gud är de heliga. Varje helig, varje helgon har Guds nåd i sådan rikedom att vittnesbörden finns och uppenbarar sanningarna om sakramenten, om Guds kärleksfulla närvaro bland människorna.

Kära bröder och systrar i Kristus, ”Omvänd er – himmelriket är nära!” Det är en man som bland sina medmänniskor ser en andlig nöd – han undrar: ”har människor glömt Gud?” Johannes heter han. En profet i öknen! ”Har människor börjat tillbe avgudarna? Varför kommer de inte längre till Herrens tempel för att tacka Gud för allt han ger, allt han låter människor få del av, all godhet som bara Gud själv kan ge?”

Kära kristna, kära unga, kära barn! Ibland klarar man sig undan en liten olycka och säger: ”Det var nära ögat!” Ögat vill man alltid skydda, att få ont i ögat är lite skrämmande. Man kan ju bli blind! Om det var ”nära ögat” är man tacksam och glad att det värsta inte hände: Jag blev inte överkörd, jag ramlade inte från hästen och bröt nacken! Jag halkade inte omkull och bröt foten! Det började inte brinna i sovrummet! Men det var ”nära ögat”!

Kära kristna, ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken” (2 Mos 3:6). Att Lukas skriver som han gör förklarar något viktigt för oss. Lukas vet att Jesus har dött på ett kors, tagits ned från korset, lagts i sin mor Marias knä, blivit begravd bakom ett stenblock, blivit levande igen, lämnat graven, mött kvinnorna, gått till apostlarna och visat dem hålen efter spikarna i sina händer. Han kunde aldrig få någon grav på jorden. Han lämnade jorden med sin kropp och lämnade oss i sällskap med den Helige Ande.

Kära bröder och systrar, äldre och yngre, kära barn, I dag firar vi i församlingen vårt skyddshelgon den helige Franciskus. På många sätt kan han vara en inspiration för oss alla trots att han valde att leva som munk och fattig och inte bildade familj. Ni som är lite yngre gör rätt när ni litar på pappa och mamma vad ni ska göra dag för dag, ni som är lite äldre känner att ni får lite mer eget ansvar, och ni som är unga vuxna men inte bildat familj, ni litar mer och mer på Gud. Ni som är äldre kan se tillbaka i era liv och tacka Gud för allt han hjälpt er med. Ni kan se på frukterna av ert liv och hoppas på en värld där enhet och frid får råda. Gud belönar alla era goda intentioner för era familjer och för samhället runt omkring oss!

Thérèse av Lisieux hör till en grupp helgon som redan under sin livstid sågs som heliga. Man beundrade henne i Karmels kloster i Lisieux. Vad man beundrade hos henne är kanske inte alltid så lätt att veta: hon var ju så mångsidigt begåvad, hon var konstnärlig, hon var skapande. Hon var exemplarisk i det dagliga livet i klostret och trogen i alla sina uppgifter. Men det gick nog inte att komma ifrån att hon hade en särskild andlig utstrålning, att hon förmedlade en kärlek som Kristus gav henne tillsammans med de andra. Inte så konstigt kanske att någon i klostret vågat fråga henne ”med vilket namn de skulle be till henne, när hon kom till himlen” (3 okt).