Predikan Trettondedag Jul, Epifania - Herrens Uppenbarelse 2024

Jes 60: 1-6; Ps 72: 2, 7-8, 10-13; Ef 3: 2-3a, 5-6; Matt 2: 1-12

Vägvisare till den stora glädjen

”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tret­ton dagar senare, hör vi hur de tre stjärntydarna fylldes av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hemland, för­modligen Babylonien, först till Je­rusa­lem, sedan till Bet­lehem och den plats där de fann barnet och dess moder. Redan profeten Je­saja hade för­utsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bä­va och vidga sig”.

Varje människa längtar efter denna glädje. Hon är inte skapad för sorg och be­drö­velse, utan för glädje. Vi anar att den glädje evangeliet utlovar är något mera än den ytliga och världsliga glädje om vilken ordspråket säger: ’Snabbt vunnen, snabbt för­svunnen’. Nå­gon tänker att den stora gläd­jen bara är avsedd för ett fåtal. Men ängeln sa­de till herdarna att gläd­jen gällde ”hela folket”. Därför borde det vara varje männi­skas högsta priori­tet att söka och finna den glädjen. Den bistra verklighe­ten är att många som fått smaka den, också om de gått i kloster, ofta förlorar den. En munk berättar om en väl­dig bedrövelse och oförklarlig melan­koli som kan drabba honom. Alla käll­språng tycks torka ut. Oro tar över och han står inte ens ut med att stanna i sin cell. Bönen blir en lösdrivare och sjä­len känns steril.

Hur finner människan den glädje som förblir? Vilka är hindren?

De vise männen bröt upp och sökte. De nöjde sig inte med att begrunda och dis­kutera det säll­samma stjärnfenomenet på vetenskapliga seminarier. Det gav sig av på en lång och riskabel resa. Deras fö­retag blev säkert både ifrågasatt och förlöjligat av kolleger, vänner och den egna fa­miljen. Men de lät sig inte hindras. Den sanna gläd­jen måste sökas.

Inte heller sökte de i blindo. Trots att de inte tillhörde det utvalda folket kände de sannolikt till profetian i fjärde Mose­bo­ken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”.[1] De vise männen lät sig styras av de ord de hört ur judarnas heli­ga Skrift. Vi märker det när de kommer till Jerusa­lem. De lyssnar till de skriftlärda, som besvarar frågan var Messias skulle födas. Profeten hade sagt: ”Du Betlehem i Juda land är ingalun­da ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en höv­ding, en her­de för mitt folk Israel”.

Det första hindret på vägen till den stora glädjen är okunnighet om Gud och om Je­sus Kristus.

Men också den som har kunskap kan övermannas av tröghet och lockas att söka glädjen på fel stäl­le. Den första ivern kan mojna och annat tar över. Brist­ande glädje kan alltså bero på att man läm­nat ut sitt inre åt främmande och världsliga in­flytelser. Det var det första svar som den bedrövade munken fick. De vise männen är våra fö­re­bil­der när de låter sig ledas av Guds ord, symbolise­rat av stjär­nan. Deras iver att lyda Guds ord övervann både okunnighet och tröghet.

När de vise männen kom till Jerusalem och deras fråga väckte oro i staden hade de själ­­va kunnat dras in i debatter och pratande. I stället lyssnar de bara till vad pro­feten sagt och fortsätter lugnt sitt sökande. Inte heller återvänder de till Herodes utan tar en annan väg hem till sitt land. De hade förstått att den vägledning de fått mås­te följas målmedvetet. Ingenting får hindra. Män­niskan kan inte tjäna Gud och samtidigt ha andra gudar bredvid. Att låta ogräs växa i det eg­na hjär­tat stry­per glädjen. I klost­ret på­minns vi om denna hjärtats glädje i varje af­ton­bön: ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i över­flöd”. Det kan kännas plåg­samt att höra detta, men orsaken är Guds omsorg och kärlek.

Om det första hindret är okunnighet och trög­het att läsa och bedja, så heter det andra oviljan att vända om från synden.

När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje. Redan sökandet gav gläd­je. Gud såg att deras hjärtan var uppriktiga. Vi märker det, när de faller ner och till­ber bar­net. De visa och rika faller ödmjukt ner inför det fattiga barnet. Hos dem tycks också det tredje hind­ret vara undanröjt, högmodet. Detta hinder kan drabba inte minst den som kämpar ivrigt. Den högmodige är aldrig riktigt glad. Medan den öd­mju­ke får leva i en ständigt växande glädje, också när glädjen prövas och luttras. ”Gläd er alltid i Her­ren”, säger hans apostel. Han vet att glädjen är en andlig gåva som finns där, även om den inte alltid känns. Glädjen tycks enligt aposteln vara lika viktig som den ständiga bönen och tack­sä­gel­sen: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus”. Glädjen kan ständigt upptäckas på nytt. Lärjungen är smord med glädjens olja.

Stjärntydarna faller ner och tillber, med pannan mot marken. Så gör man bara inför en gudomlig konung. Också gåvorna talar samma språk. De är tecken som vittnar om mottaga­ren. Guldet visar att bar­net är en konung. Rökelsen att det är en gudason och överste­präst. Myrran föregriper hans lidande, död och begravning.

De vise männen visar att hindren till den stora glädjen inte är omöjliga att övervin­na. Både trög­heten att söka, lusten att synda och det envisa högmodet. Barnet i krub­­­ban är större än uni­versum, säger vår förre påve, starkare än alla hinder.

När sikten klarnar förstår den ödmjuke sökaren att han själv är sökt. Det är Gud som söker och drar människan. Han har sänt sin Son till jorden för att dra henne till sig och återge henne den förlorade glädjen.

Han vill befria oss från bedrövelsen och fylla våra hjärtan med den stora glädjen, för­sma­­ken till den eviga glädjen.

Amen.

pater Ingmar Svanteson  

[1] Den som vill läsa om den historiska bakgrunden till dagens evangelium hänvisas till vår förre påve Bene­dikts bok ”Jesus från Nasaret”, del III. (Artos)