Predikan 4 söndagen i advent 2024
Dagens liturgi fäster vår blick vid Maria (Luk 1:39–45). Vi ser henne utföra en daglig, enkel gest, den att stiga upp på morgonen. Det är en bild som förvisso bara varar ett ögonblick. Tiden det tar att sätta ned fötterna på marken, och se, Maria ger sig i väg med hast till Juda bergsbygd. Övergången är märkbar, från den mjuka bädden till de hårda stege. Den saliga jungfrun Maria dröjer sig inte kvar i förberedelser, även om sträckan att avlägga kommer att dröja 3–4 dagar, och hon kommer att, som vi senare får veta, kommer att vara hemifrån under tre månader.
Det är den kärleksfyllda tron som sträcker sig framåt på detta vis. ”Den själ som älskar kan fritt flyga, löpa omkring och glädja sig”, säger Thomas a Kempis (Kristi Efterföljelse III 5,4)
Vi får alla falla in i denna blick vid den saliga jungfrun Maria idag den fjärde söndagen i advent, eftersom hon kommer bärande på Jesus till oss, och så att också vi kan fira Kristi födelse i kärleksfylld tro, med en nyvunnen lätthet i vår gemensamma vandring som hoppets pilgrimer, ”hoppets pilgrimer”” som ju är mottot för det heliga år Kyrkan utlyst för 2025 och som inleds i och med Kristi födelses högtid.
Marias uppstigande och skyndande iväg med hast är vackert att föreställa sig bildmässigt, där såväl Guds människoblivne Sons ankomst och närstående födelse underbart avtecknar sig som ett evangelium, och där samtidigt detta evangelium är helt och totalt mottaget i tro, i kärleksfull uppmärksamhet som sätter hela människans väsen i rörelse, en sådan rörelse som kommunicerar och sammanför i gemenskap, i den Kyrkans gemenskap vars sfär också vi kommit att fått del av, och i den förening med Jesus som vi också har att växa till i helt och fullt, och som vi i det eviga livet skall få glädja oss åt i överflöd.
Av den anledningen är Marias ankomst till och utbyte med Elisabeth av särskild betydelse för oss under dessa dagar. Båda dessa kvinnor är förvånade över hur Gud kommit för att besöka dem. När Marias hälsning till sin äldre släkting Elisabeth som ansetts förbi sin fruktbara tid hörs i huset, så sparkar barnet i den senare till av glädje, då ju detta barn kommit till just för att annonsera den utlovade Frälsarens ankomst. Och mamman Elisabeth fylls av Helige Ande, då hon finner uppfyllnad, inte bara i en av aspekterna av hennes naturliga längta, utan i detta liksom finner sig upplyft på övernaturligt vis till mening och syfte.
Maria erkänner i Elisabet, och i förlängningen på analogt sätt även i oss, denna kapacitet att bli föremål för hur ingenting är omöjligt för Gud, och Elisabeth bekräftar i sin svarshälsning till Maria den nåd som nu uppfyller hennes liv: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor.” Detta är en trosbekännelse, en trosbekännelse som hjälper oss att tränga in allt djupare in Julens mysterium, det som Herren verkar för våra liv, verket som sker igenom de enkla liv som vi lever, livet som vi lever som det är. Så förunderligt att vår Herres moder, i förlängningen av detta möte, även kommer till oss.
”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Detta är den sammanfattning med vilken sigillet sätts på denna liturgis evangelium. Vi behöver alla en verklig förtröstan till Gud, en uppriktig tro på hans kärleksfulla syfte för våra liv, även om detta inte alltid helt uppenbart för oss i den nuvarande stunden.
Den saliga Jungfrun är välsignad helt enkelt i för det att hon trodde. Hon, liksom sin Son, även om hon i stunden inte helt kan ha kunnat omfatta storheten i vad det innebar: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” (Heb 10:5–10).
Om vi själva brottas med frågan om vad tro alls innebär, eller om vi har den, så låt oss fästa blicken på Vår fru. Hon har nyckeln till tron, för hon överlåter sig helt åt Gud utan reservationer, hon vet att han kommer att ge sig själv åt henne, eller som vi kan säga vara där för henne. Hon kan ha full förtröstan till honom, för i sin gudomlighet kommer han alltid att överskrida hennes mänsklighet. Och Sonen hon skall föda är Gud med oss.
Vi väntar på att fira Vår Herres Jesu Kristi födelse. Men det räcker inte med att han kommer. Vi måste också få kunna ta emot honom, öppna och med ett förberett rum. Adventstidens nådebevis måste ha fått innebära en förändring hos oss, och leda oss till befrielse av oss från oss själva. Detta rum kan vi bereda genom efterliknande och i efterföljelse av Vår fru, genom bejakandet av Guds vilja hur omöjlig den än kan synas oss, i tro, vilket är just att säga till Gud att detta som verkar omöjligt här kan bli möjligt – så som Gud sagt henne.
Guds Son kommer till oss för att upplyfta oss och för att vara med oss, för att skänka oss styrka och lätthet som vi behöver för att leva. Vårt behov av lätthet är stort i våra dagar i en tillvaro som ofta är tyngande, inte sådan lätthet som stannar på det ytliga planet, utan den lätthet som talar om förmågan att anförtro sig, att överlåta sig, att låta sig älskas och omfamnas av vad som är möjligt för Gud, just som både Maria och Elisabeth vittnar om med både kropp och själ, här, i Sakarias hus, där lovsånger stäms upp så passande för vår hela trons mysterium.
pater Clemens av Sankt Gabriel