Viktiga områden i konvertitundervisningen – samvetet och naturlagen

Det förefaller mig som om det finns en vattendelare mellan ska vi säga, en kontinental förståelse av samvetet och en nordisk. Eller för att komma till saken: en katolsk och en protestantisk samvetesuppfattning. Kyrkan eller Luther? Erasmus eller Thomas Hobbes?

Det finns en möjlighet till jämförelse i synen på naturlagen, men inte ett parallellt synsätt.  Vi kommer till det längre fram.

Är samvetet ett problem?

För förståelse av samvetet behöver man reda ut ett helt garnnystan av trådar för att komma vidare. Har vi då samma garnnystan att reda ut överallt? Anser vi generellt att den anglosaxiska sfären hör till den nordiska och att den slaviska hör till den kontinentala? Kulturerna har påverkats av den lutherska synen på synden och frälsningen genom tron. Protestantismen följer Bibelns budskap som övergripande norm men anser sig inte behöva kommentera de etiska och moraliska normer som den katolska kyrkans läroämbete, påven, förklarat som bindande för samvetet. Även om protestantismen skulle vilja framställa förpliktande normer skulle man ha problemet att finna någon – eller något – som kunde uttala sig för alla. Historien visar tydligt att den frågan måste undvikas och att andra teologiska aspekter måste lyftas fram som ett slags etiskt korrelat. Den konsekventa protestantismen kan inte erkänna giltigheten i katolska etiska och moraliska uttalanden om det inte finns motsvarande uttalanden i Skriften. Nu kan det i Bibeln inte finnas några uttalanden som gäller till exempel värdmödraskap eller befruktning av kvinnliga ägg genom donerade anonyma manliga spermier i professionellt utformade fertilitetskliniker.

Eftersom man samtidigt avvisar katolsk moralisk auktoritet måste man erkänna att det enda som kan vara vägledande är en ”inre dialog med det egna samvetet”. Det måste sluta i olika resultat tack vare den individuella friheten.

Luther ville, med betoningen av Guds ords prioritet, förhålla sig fri i förhållande till Kyrkans katolska morallära och hänvisade helt logiskt till tron på Gud, inget annat, som den yttersta normen. Protestantismens kyrkor har i praktiken ärvt denna grundinställning vilket haft stor inverkan i den moraliska förkunnelsen i de länder där Luthers teologi kommit att bli förhärskande och bildat tradition.

Vad är det för fel med ”fundamental option”?

Också i Katolska kyrkan fortlever vissa feluppfattningar som säger att de andliga värdena, spiritualiteten, omsluter och omfattar hela morallagen, framför allt idén om det grundläggande valet (”fundamental option”). Man menar att samvetet kan förhålla sig fritt till påvens undervisning i avgörande frågor som rör människans helighet och kallelse till helighet.

Den friheten kan mycket väl vara ”djävulens påfund”. Varför? I extrema fall har troende, döpta, i samvetet hört Guds röst säga till dem att utföra gärningar som strider mot Guds egna bud. Den svenska utrikesministern Anna Lindhs mördare har sagt att ”Jesus begärde” handlingen av honom. Genom denna förvirring följde han alltså sitt samvete och trodde att det var Guds röst som talade i samvetet. Den katolska förståelsen är att samvetet aldrig kan vara Guds röst, utan människans, och att Gud varnar samvetet för det onda eller stöder samvetet för det goda beslutet.

Totalitetprincipens problem

Påven S:t Johannes Paulus II har som innehavare av läroämbetet förklarat att den så kallade ”totalitetsprincipen” inte upphäver samvetets förpliktelse att i varje enskild handling bejaka det objektivt goda och förkasta det objektivt onda. I encyklikorna Familiaris Consortio (1981) och Veritatis Splendor (1993) tar han upp dessa frågor. Totalitetsprincipen säger att en ond gärning också kan ha en god verkan. Det onda i aborten medför bättre levnadsmöjligheter för kvinnan i det större perspektivet, säger en tolkning. Kvinnan kan förfoga över sin egen frihet utan barnet som skulle göra henne till ansvarstagande moder.

Påvens – och Kyrkans – undervisning säger i stället att människan är moraliskt ansvarig för alla sina beslut och gärningar. Det ofödda barnet är en person och hennes rätt till liv är en absolut norm. En sådan norm är gällande alltid och överallt. Förnuftet erkänner det och samvetet stöder ja till livet och nej till dödandet.  

För att förstå sig själv – och sina personliga karaktärsproblem inbjuder Kyrkan till frekvent användande av försoningens sakrament, den sakramentala bikten.

Båda rundbreven till stöd för det katolska samvetet är förpliktande rundbrev till alla troende. De var också svar på den tunga kritik som riktades mot S:t Paulus VI:s profetiska encyklika Humanae vitae (1968) som handlar om den moraliska regleringen av barns födslar i äktenskapen. Feltolkningen av denna encyklika kommer av missförstånd av totalitetsprincipen, som i vissa fall är till hjälp. Att av medicinska skäl, i fall av livshotande sjukdom, avlägsna ett vitalt kroppsligt organ kan rädda patienten från en säker död och alltså vara en moraliskt godtagbar handling. I andra sammanhang kan tillgång till totalitetsprincipen vara allt annat än pålitlig, som frågan om fredlig kärnkraft, eller ekonomiska investeringar med allmänna samhällsfonder.

Katolska kyrkans pedagogiska problem

Man märker skillnaden i förståelsen av samvetet i till exempel äktenskapsförberedande samtal och undervisning för kyrkligt blandade par. Tydligast blir det i samtal med konvertiter från protestantismen. Det visar sig att trosundervisningen har fungerat mycket väl så länge det gäller ”Credo” – grundsanningarna som alla bejakar. Högtidligt gör man det i förnyelsen av dopets sakrament under påsknattens första uppståndelsemässa.

Konvertiter har fritt anslutit sig till katolsk lära om eukaristin och om jungfru Maria Guds Moder men de har ofta inte på samma sätt getts tillfälle till förståelsen av samvetets betydelse.

När man kommer till samvetet så skiljer det sig mycket genom bakgrundsfaktorerna och det kan ta tid för både konvertiter och undervisande katolska präster och diakoner att komma underfund med det ”paradigmskifte” som den protestantiska samvetssynen har byggt in i sitt ”ethos”. Arvet från protestantismen lever på något sätt alltid kvar under ytan. Samvetet är ”den inre rösten människan samtalar med och rättar sig efter”, påpekar Cecilia Sjöholm.

Samtalet med det egna samvetet

Samvetet blir då var och ens subjektiva domare och försvarsadvokat. Den kristne som har den samvetssynen kan avvika från absoluta normer och mena att han eller hon i sitt samvete kan acceptera aborterna och skilsmässorna, ja, till och med likställa heterosexuellas kärlek med samkönades som lika mycket värda ”inför Gud”. Hon tycker att hon kan göra det eftersom hon ”samtalar med sitt eget samvete”, i en dialog vars skiljedomare hon själv är.

Professor Cecilia Sjöholm säger i sin bok ”Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst” (Norstedts, 2023): ”Få har så tydligt visat vägen in i ett frågande om vad den inre rösten egentligen är, som Luther gör. Då han själv reflekterar över och beskrivet behovet av att gå i dialog med samvetet som en inre röst, granska den, ifrågasätta den, blir Luther fullständigt samtida – vi kan förstå hans sätt att göra samvetet till ett umgänge, inte en bestraffning” (sidan 69).

Är Guds bud verkligen bud?

Vad man inte tar hänsyn till är att Gud i berättelsen om Adam och Eva tillåter dem att äta av paradisets frukter med undantag för frukten på kunskapens träd (1 Mos 2:16). Varje människa har av Gud fått förstånd att kunna säga ja till goda gärningar, som att äta av den tillåtna frukten, och nej till de onda gärningarna, att äta av den frukt från kunskapens träd som Gud förbjuder. Samvetet står alltså alltid inför ett val och ett beslut i förhållande till ett Guds bud. Det Gud säger till våra urföräldrar är ett bud. Buden finns för att bevara människan i hennes relation till sin Skapare, inte för att inskränka hennes frihet.

Förståndets röst eller Guds?

Den katolska kyrkan som fått Kristi uppdrag att förkunna sanningen, döpa människor och undervisa alla folk om de bud Frälsaren gett människorna för att de ska försonas med Gud och vinna evigt liv med Gud. När människan står inför ett val att handla, kommer samvetet att hjälpa henne till det goda valet och varna henne för det onda valet. Förståndet är till för att veta vad som är gott och vad som är ont. Det är hennes förstånds röst hon hör och när hon väljer rätt gärning, får hon Guds bekräftelse, på samma sätt som Gud varnar henne om hon beslutar sig för den onda gärningen, eller intentionen.

Samvetet är hennes egen röst, inte Guds. Använder hon sin fria vilja till att välja det onda, förhindrar Gud henne inte men varnar henne. Använder hon sin fria vilja för den goda gärningen eller intentionen, erfar hon Guds stöd, ”som ett eko” till hennes beslut.

Människans moraliska problem är att hon inte alltid erkänner de absoluta normer som finns inskrivna i hennes förstånd. Förkastar hon dem, lyssnar hon till sin egen röst och handlar efter vad hon själv anser vara rätt, även om det strider mot Guds bud och naturlagen, som har Gud som sitt ursprung.

För konvertiteter till den katolska tron och kyrkan är det absolut nödvändigt att undervisas om samvetets verkliga natur och roll. Konvertiten måste förstå den katolska normen för att veta vad hon ska ta hänsyn till. Hon kan inte skapa sina egna normer och värderingar, som hon egentligen levt efter,  eftersom hon inte är som Gud och inte kan handla som om Gud inte fanns.

Lydnaden som irritationsmoment

För protestantismen kan den katolska lydnaden till fastställd lära i tron eller moralen vara ett irritationsmoment. De egna kyrkomedlemmarna kan vilja erkänna katolska principer och samtidigt motsätta sig konversion. Konvertiten kan också upptas frivilligt i kyrkan men sedan ändå förkasta den katolska normen och etiken.

Det uppstår ett slags moraliskt konkurrensförhållande som utrycker sig i olika spänningar som ofta är hinder för ekumeniken. Samma sak kan sägas om den kristna tron inför judendomen. Att den kristna kyrkan erkänner Jesus av Nasaret som Messias är för judendomen ett irritationsmoment, eftersom den lever av tron att Messias inte kommit och att man lever i tron på hans ankomst i framtiden. De två scenarierna går inte lätt ihop och sprider misstänksamhet. På samma sätt är den olika förståelsen av samvetet hos katoliker och protestanter en källa till oenighet som strider mot den enhet i tron, dopet och läran som alla bekänner som sin identitet.

Är naturen fortfarande ändamålsenlig?

Katolsk lära ser i naturen en generell ändamålsenlighet. Ur detta konstaterande får vi begreppet naturlag eller i den praktiska tillämpningen naturrätten. Katolska tro och lära menar att den är uttryck för den gudomliga skapelseviljan och förklarar den som sanning. Eftersom en sådan naturlag – eller i tillämpning, naturrätt – inte återfinns i Skriften kan den inte för protestantismen vara en del av den kristna trosbekännelsen och inte ligga till grund för moral eller etik. Protestantismen tar alltså inte hänsyn till naturlagen, på liknande grund som inställningen till samvetet som av Gud ingjutet i förnuftet.

Teologihistorien bekräftar en slags fullständig frånvaro av naturlag i den protestantiska traditionen. I den katolska teologihistorien är det tvärtom så att naturlagen, visserligen ofta försummad, studeras och förklaras och finns som grund till moral och etik, även utläggningen av mänskliga rättigheter, som Lars F Eklund påpekar i Justitia et Pax skriften ”Vad är naturrätten och hur är den grund för mänskliga rättigheter” (se Kommissionen för rättvisa och fred, rapport nr 6, maj 2023). Samtidigt kan man förstå, som Msgr Philippe Bordeyne skriver på ett ställe, att de protestantiska reformatorerna på 1500-talet fruktade att den katolska naturlagsteologin inte tillräckligt skulle framhålla en nådens teologi som den centrala, framsprungen ur tron på Uppenbarelsen.

Vi måste ju också erkänna att alla former av ”social gospel”, som gör kristendomen till en politisk befrielseteologi, har ett stöd i naturlagen. När vi alltså talar om mänskliga rättigheter som sådana är vi inne på ett område som kan sakna nådens och det andliga livets frälsande perspektiv. Philippe Bordeyne är sedan förra året ordförande för Påvliga Johannes Paulus II teologiska institut för äktenskapet och familjevetenskaperna i Rom. 

Det autentiska kristna livet i vår tid

Det finns alltså två särskilda områden i katolsk lära som inte bör förbigås i informationen till döpta från protestantiska kyrkor som vill konvertera till den Katolska kyrkan, och det är samvetet och naturlagen. Det är vad jag har försökt visa i den här bloggen. Det har hjälpt mig i många fruktbärande samtal i äktenskapsförberedelsen.

Kristna konvertiter från protestantismen, eller som vi hellre säger, de evangelikala kyrkorna, kan komma till den Katolska kyrkan med en stark och levande tro på Kristus men utan erfarenhet av precisa moraliska dogmer eller av den sakramentala bikten. Att då förstå samvetets befriande roll är desto viktigare. Har man levt sitt kristna liv enligt den rena evangeliska läran ”tron allena” som frälsningens väg, kan initiationen i katolskt liv vara omtumlande. Men det måste gälla katoliker också som undervisats om det grundläggande valet av Kristus, ”the fundamental option”, och som vill återvända till sakramenten och bikten, kanske efter att ha förlorat kontakten med Kyrkan efter konfirmationen. ”Tron allena” och ”det grundläggande valet” är egentligen två sidor av samma mynt. Historiskt sett har många helgon vandrat den vägen, till exempel Hieronymus, bibelns översättare till latin, som länge levde i kristen gemenskap i Rom utan att vara döpt. 

Cecilia Sjöström sätter i sin bok ”Utan samvetet – Hur vi förlorade vår inre röst” fingret just på den andliga upplevelsen av samvetet – eller samvetets röst – när hon visar på Martin Luthers livsavgörande upplevelse i klostret i Erfurt enligt Erik E. Erikssons klassiska biografi ”Young man Luther”. ”Det är inte jag! Det är inte jag!” skrek Luther och föll ihop. Han skrek väldigt högt, skriver Eriksson, ”som en tjur”. Det här är en scen som framställer samvetets själva urröst, skriver Sjöström. ”Det är som en anklagelse, en kraftfull stämma ohörbar för andra, en inre strid. Ett samvete som inte framställer sig som kollektivets sam-vete, eller kollektiva moraliska intuition, latinets con-scientia. Men inte heller som en form av intim självkännedom, som grekiskans syneidēsis, ”jag vet med mig själv”, fortsätter professor Sjöholm (sid 59). Bättre kan det ju inte sägas.

Berättelsen visar hur viktigt det är att lära sig förstå samvetet. Lika viktigt, för de evangelikala kristna konvertiterna, är initiationen i bikten. Dess välsignelser är oöverträffade. Det är Kristus som löser samvetets anklagelser genom den vigda prästens röst och bön. Det är Hans verk: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh. 20:22). Här är det viktigt att förstå att makten att lösa och binda bara kan finnas i den apostoliska successionen, alltså hos präster som vigts av biskopar i samma apostoliska succession.

 För den fulla upprättelsen måste man också inse och förstå vad synd är, och därför är Läroämbetets normer centrala för samvetets förståelse av vad som är synd. Man måste också inse och omfatta tron på naturlagen som en del av Uppenbarelsen.

Alla vill leva ett autentiskt kristet liv i sin konkreta livssituation, evangelikala som katoliker. Med Herrens välsignelse och den Heliga Andes ljus och vishet kan det också förverkligas.

diakon Göran Fäldt