Vi behöver en kram – en bamsekram!

Det är svårt för människor som är liksom lite för stora för sig själva att tillåta kramar. De vill absolut skydda sig mot alla försök att komma dem in på livet. Få lyckas. Privilegium för utvalda! Andra kan försöka att lägga sig i bakhåll och smyga sig på offret för att rusa fram med sin kärlekskram. Det kommer inte att lyckas. De blir upptäckta i sista sekund och det tilltänkta objektet för kärleksyttringen flyr undan.

En gång i tiden kom psykologer på ett bättre sätt i uppfostran av barn än att straffa med smisk på bara rumpan eller smäll på kinden eller att bli dragen i örat eller i håret. Det kallades, ni kanske inte vill tro det, men det är sant: ”kärleksindragning”. Det skulle vara ofysiskt och smärtfritt rent kroppsligt men uppfostrande på det sättet att kärlek skulle förtjänas genom gott uppförande. Hur många barn och ungdomar som tidigt i livet fått känna sig avvisade och osynliggjorda har senare i livet fått problem med sig själva, kan ingen veta.  Men det kan yttra sig i vägran att låta någon komma en nära in på livet. Den kroppsliga kramen är vad man fruktar mest: den skulle öppna de inre såren och blodet skulle strömma fritt ur minnets gömslen.

I den svenska uppfostranshistorien gick man radikalt till väga: kroppslig aga (aga betyder fysiskt kännbara bestraffningar) blev i lag förbjuden. Inget barn skulle behöva minnas smisk på stjärten eller luggning i håret eller dragning i örat.

Men hur blev det med ”kärleksindragningen”? Ett straff på annat sätt som bara kan gottgöras genom gott uppträdande och möjligtvis någon form av lydnad. Säkert mycket pedagogiskt och vackert – för vuxna som kan tänka med en utvecklad hjärna.

Inga föräldrar kan låta sina barn ha full frihet att göra vad de vill och vad de känner för. De måste fostras med klokhet och mildhet, men också med mycket fast hand (konsekvens, förklaringar, varningar och uppmuntran) när det verkligen behövs.

En amerikansk psykolog har dragit slutsatsen att massmördare som ingått i en omfattande studie har begått sina dåd på grund av de på något sätt och vid något eller några tillfällen blivit ”avvisade”. Det är värt att tänka på. Kan man till exempel sätta likhetstecken mellan ”avvisning” och ”kärleksindragning”?

Vi behöver nog alla den där bamsekramen – fast vi har svårt att erkänna det. Är vi egentligen också lite ”kärleksrädda”?

Jag blir rörd av att se den lilla ”kramkardinalnallen” på bild från biskopens 20-årsjubileum i S:t Eriks den 29 december förra året.

En så genial liten gåva av någon. Vad betyder den ”kramnallen” med kardinalsmössan egentligen? Kanske vill man krama kardinalen och bevisa sin kärlek? Men man kramar väl inte kardinaler – eller biskopar? Man får skaffa sig ett substitut – ett litet kyrkligt gosedjur att krama i hemlighet! Medan vi är inne på ämnet: Kunde inte någon sticka ihop en Luthernalle?

Luther hade nog behövt en kram – en bamsekram! Hade det kunnat rädda oss från splittringen alla lider av?

                                                                                                                   diakon Göran Fäldt