Världsfamiljemötet i Irland
Vad hände? Vad ska vi förvänta oss? Världsfamiljemötet i Irland är nu över och en biskopssynod om de ungas situation har i stället tagit vid och pågår i Rom. Humanae vitaes författare, påven Paulus VI, har helgonförklarats. Och vi själva har haft ett besök av helgonreliker, lilla Thérèse och hennes föräldrar. Överallt är man överväldigad över den stora uppslutningen i bön och vördnad. Norge har upplevt det lika starkt som vi i Sverige. Som en tillbakablick på året som gått har vi alldeles nyligen fått biskop Anders Arborelius’ predikning under novisåret som kardinal i vacker bokform. Något att vara särskilt tacksam för!
Vad som sagts och firats i Dublin och på andra ställen i republiken Irland under världsfamiljemötet i augusti blir undan för undan mer känt och kommenterat genom olika media. Den 15 oktober kom ett omfattande referat i ord och bild ut från centralorganisationen i Dublin som alla kan läsa under www.worldmeeting2018.ie. Det går där lätt att läsa påven Franciskus’ texter och homilier på hemsidan. Informationen är också det sista nyhetsbrevet från ett väl genomfört kyrkligt redaktionsarbete i Irland.
En fullständig utvärdering är trots detta knappast trolig att komma ut i Kyrkan inom en nära framtid – som alltid kommer mötet bara att kunna värderas genom de frukter det bär på längre sikt. Ett påpekande i september av biskop Brendan Leahy av Limerick kan ändå vara bra att lyssna till redan nu med tanke på den allmänna lägesbeskrivningen. Enligt hans uppfattning har det katolska folket i Irland visat att tron fortfarande är stark och levande, och att Kyrkan fortfarande kan vara en tjänst för det irländska folket. Läser man ärkebiskop Diarmuid Martin av Dublin kan man inte missta sig på den starka ambitionen att gå till botten med alla utredningar om otillbörligt handlande bland en del präster och diakoner. Man kommer att ta ansvar och försvara Kyrkan trots alla händelser och uttalanden som står i strid med katolska kyrkans förklaring av äktenskapets helighet mellan en man och en kvinna. Man kommer att upprätthålla den absoluta respekten för det ofödda livet, alltså det mänskliga fostret, under hela utvecklingen fram till födseln. Då ska man komma ihåg att folkomröstningen i maj månad i Irländska republiken röstade bort det lagliga skyddet för det ofödda livet och alltså öppnade dörren för aborternas onda ting. Det blir en strid i ”blod, svett, tårar och slit”, som Churchill sa om kriget mot Hitler.
Även om kontroversiella uppfattningar, trots mångas protester, kunnat framföras i offentliga tal och fått medialt utrymme har det inte förändrat något i grunden. Det har framför allt gällt vissa krav på förändringar i Katolska kyrkans undervisning om sexualitet, homosexualitet och familj. Det har gällt frågor om attitydförändringar till homosexuella i församlingarna.
Det första, och sista, som måste sägas om ett stort katolskt familjemöte, hur många länder som än är representerade, är att det inte kan jämföras med ett koncilium eller ett påvligt uttalande. Det kan därför inte kan ha någon form av auktoritet när det gäller tro, moral, lära och praxis. Opinionsbildning är en sak, förpliktande lära och moral i praktiken är en annan sak.
Det har alltså ingen betydelse alls att en känd präst kräver ändring av katekesens formuleringar om vad som är en rätt ordning för mänskligt samliv och vad som är en orätt ordning enligt den gudomliga skapelseplanen.
Även om man blir angripen, som jag själv till exempel, i sociala media för att i YouTube på Katolsk Horisont invända mot påståenden av denne präst och författare till flera boktitlar, och med över 2 miljoner följare på twitter eller andra media, så har man ju alltid rätt till sin egen uppfattning och rätt att framföra den. Jag förstår att några ansett det häpnadsväckande att en nästan okänd diakon i all sin obetydlighet i Sverige, tagit sig friheten att kritisera en internationellt välkänd präst som vill att Kyrkan ska inkludera samkönade relationer i familjebegreppet och likställa relationen mellan personer av samma kön med relationen mellan mannen och kvinnan, så som den uppenbaras i den Heliga Skrift och i den apostoliska undervisningen under 2000 år. Jag gjorde det i en videouppmaning att underteckna en petition att dra tillbaka inbjudan till prästen James Martin att tala offentligt under världsfamiljemötet.
Jag kan naturligtvis inte jämföra mig med prästen James Martin men jag kan ju ändå alltid hålla mig till vad den Katolska kyrkan undervisar – utan paradigmskiften! Jag kan argumentera för min hållning i frågan om homosexualiteten utan fördömanden av andras beslut. Men jag är fullt beredd att säga till dem som föreslår en annan syn på homosexuella relationer än den som kan utläsas i Gamla och Nya testamentet att de egentligen föreslår en annan religion än vår. Den som går emot Guds skapelseplan för mannen och kvinnan och hela mänskligheten spekulerar, och kan inte göra anspråk på att ingå i den kristna traditionen. Jag vill till och med varna dessa nya profeter som låter sina teologiska teorier gälla som sanningar. De får ansvar för andra människors förvirring och kanske förlust av tro.
Men, kära profeter och bloggare som vill ge James Martin ert stöd, lyssna hellre till Kyrkan: Ni kan alltid vända tillbaka och komma till insikt! Ni måste inte för alltid vara kvar i er egen subjektiva fålla och låta nya synsätt ”klia i andras öron”. Paulus säger ju i Andra Timotheosbrevet: ”Det kommer en tid då människor inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar” (2 Tim 4:3). Det här är ett vägskäl! Gå Kyrkans väg!
Erasmus av Rotterdam fick kämpa med Martin Luther på sin tid, alltså 1520-talet. Luther skrev på tyska, tillspetsat och kategoriskt. Han gjorde våldsamma angrepp på Erasmus utläggning om den fria viljan i skriften (De libera arbitrio, 1524). Luther talade i sin skrift om den, som han menade, av synden förslavade fria viljan (De servo arbtitrio, 1525).
Erasmus skrev mer långsamt reflekterande – på latin – och såg senare en fara i Luthers syn på människans vilja och försvarade viljans frihet mot sin yngre debattör. Debattklimatet påminner om vår egen tids upprördhetsklimat. Det är som om människor bara kan kommunicera med varandra, och ha en relation, om man blivit upprörd över något. Det lugna samtalet hör till ovanligheten. Det är intellektets område, inte känslornas.
”Jag är mycket medveten om min svaghet i en sådan tävling med Luther” skriver Erasmus, när han kommer in på ämnet objektivitet och skepsis i sin bok; ”jag har mindre erfarenhet än andra och har alltid haft en djupt rotad motvilja till stridande. Följaktligen har jag alltid föredragit spela på fantasins öppnare fält än i full mundering i närkamper. Jag är också så mycket mot alla former av övertygelser att jag hellre håller mig till skeptikernas uppfattning, så länge det finns stöd i Skriftens okränkbara auktoritet och Kyrkans beslut – en Kyrka jag gärna underställer mina egna åsikter vare sig jag lyckas leva efter hennes föreskrifter eller inte. I själva verket föredrar jag denna naturliga förkärlek framför vad jag kan se och uppfatta hos andra som är så blint bundna av en uppfattning att de inte kan tolerera något som i någon mening avviker från den egna uppfattningen. Allt de läser in i den heliga Skrift förvrider de så att det passar den åsikt som de en gång för alla slaviskt underkastat sig. Det är med dem som med den unge mannen som älskar en flicka så mycket att han ser hennes bild överallt i hela sin fantasiförmåga. Eller för att använda en ännu bättre jämförelse: de liknar dem som i stridens hetta gör vapen av allt de hittar, om det så skulle vara fat och tallrikar eller kannor till vinet. Är sådana människor i sin upphetsning egentligen kapabla att bilda sig ett objektivt omdöme? Eller blir inte snarare resultatet av sådant disputerande att båda kontrahenter skiljs från varandra i splittring och förakt?” (De libera arbitrio, 1524). Så skrev Erasmus av Rotterdam för länge sedan men det känns lika aktuellt idag.
Två månader sedan jag gjorde filmen på Katolsk Horisont kan jag inte se att jag hade fel i min slutplädering. Eller är det en sådan ”övertygelse” som Erasmus vänder sig mot? Men jag stöder mig på Skriften, som han. Kunde jag då ha fel i mina slutord?
”James Martin är inte representativ för katolsk uppfattning och ser ut att passa in på bilden av en falsk profet, så som S:t Paulus beskriver dem i Romarbrevet: ’Se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem. Den sortens människor tjänar inte vår Herre Kristus utan bara sin egen buk, och med sin insmickrande svada förleder de godtrogna själar.’”
Diakon Göran Fäldt
