Varför skulle vi svenska medborgare ha stort förtroende för ”våra” myndigheter?

Det sägs i media att förklaringen till att åtgärderna för att hindra COVID 19 att spridas i befolkningen i Sverige anses mjuka och avvaktande i jämförelse med andra länders strikta strategier är svenska folkets respekt för myndigheterna. En vanlig förklaring som också ges utländska media är därmed alltså att vi i Sverige har ett särskilt stort förtroende för våra myndigheter. 

Stämmer det eller är vi bara fostrade till det? Riksdagspartiernas representanter säger sig ofta ha förståelse för att människor känner oro, kanske stor oro! Det verkar mänskligt medkännande och förstående. Men är det inte i själva verket ett effektivt sätt att avleda kritik mot just myndigheter och departement?  

Oro, protest eller uppror?

Kan det inte vara så att felaktiga vägval och misslyckade politiska beslut vållar vrede och upprördhet mot just beslutfattare? Kan det vara så att ett uppror och en arg protest är vad man vill undvika eftersom beslutsfattarna i grund och botten inte vet hur de ska lösa de nationella problemen. Ord som ”trygghet” och ”solidaritet” återkommer ofta programmatiskt i offentliga uttalanden.

Om man hela tiden framhåller för folket att de litar mer på sina myndigheter än vad folk gör i andra länder, så accepterar folket tyst nästan vad som helst men har lov att uttrycka sin ”oro”, något som är långt från revolt och protest. I Sverige drar sig många i denna gemensamma känsla för att argumentera högt eftersom de är rädda för att avvika i sina åsikter. Man samlas hellre kring myndigheternas uppfattning.

Det kan också finnas skäl att fostra befolkningen till en slags konsensuskultur som bygger på tillit till myndigheter och som myndigheter använder och i sin tur litar på. Om det finns tillit till myndigheter i så hög grad som verkar vara fallet i det svenska samhället, så kan beslutsfattarna också genomföra lagar och bestämmelser som är kontroversiella och i grunden oacceptabla. Man är inte böjd att låta höra sin röst, men man får visa ”oro”! 

Kontroversiell lagstiftning

Allt från begränsning av äganderätten eller yttrandefriheten, allt från barnbegränsning, från aborter till könskorrigering, sterilisering, forskning på döda foster, forskning på embryonala stamceller och eutanasi, är i strid mot naturens lag och mot värdigheten i att vara människa. Men de genomförs i alla fall, eller kommer att genomföras, tack vare respekten för myndigheterna och deras chefspersoner.

Det betyder att ”samhället”, eller myndigheterna, håller tillbaka rättmätiga invändningar och reservationer genom att förstå ”oron” men inte så långt som till att ställa in sitt reformprogram. När tiden är inne kan man införa precis allt, till exempel månggifte.

Social fostran?

Att fostran till högt värderande av myndigheter lyckas väl i det svenska samhället är väl känt, lika väl som det ofta återkommande uttrycket ”trygghet” är av stor betydelse i Sverige. Ett axplock av intervjuer bland ”vanligt folk” uppfångade på ”gatan” säger att medborgarna visserligen kan vara kritiska men de vill alltid tillägga att de är ”trygga” också i sin kritik eller sin oro.  Det betyder att fostran av folket har lyckats. De håller sig på sin plats och gör inte uppror. De riktar inte så allvarlig kritik att samhällets anseende skadas. Åtminstone inte offentligt.

I enpartidikturen är inte ens detta möjligt. Man kritiserar inte öppet utan berömmer ledarskapet med sina tankar och känslor. Man kan som i Kina fostras till att acceptera enbarnspolitiken och följa den, även om man vet att den utarmar folket på längre sikt. Sådan ser myndighetsrespekten ut i en verklig, ”demokratisk” diktatur.

Basen i samhällsstrukturen får inte kritiseras

 I de postkommunistiska demokratierna i väst finns en självgående fostran som tillåter ”oro” men som aldrig kan göra uppror. Uppror är ett underkännande av basen i samhällsstrukturen. Ständigt upprepande av jämlikhet och solidaritet skapar en känsla av social rättvisa, även om den aldrig kan uppnås. Franska revolutionen har haft ett enormt stort inflytande över utvecklingen av nationalstaterna i Europa. Men det var en revolution i blod och dödande i stor skala.

Auktoritet byggd på kompetens

En folkhälsomyndighet har lika stor möjlighet att hjälpa människor i sjukdom som väderlekstjänsten har att påverka väder och vind. De som kan göra något för sjuka är läkarna, sjuksköterskorna, undersköterskorna, vaktmästarna på sjukhusen och all den administrativa personal utan vilken ett sjukhus inte skulle kunna organiseras. Deras huvuduppgift är inte att presentera statistik, hänvisa till forskning och utfärda riktlinjer. De sysslar inte primärt med att motverka oro eller skapa strategier. De utför det arbete som krävs och de talar om vad de ännu inte sjuka kan göra, och bör göra, för att inte bli smittade. De har auktoritet byggd på kompetens.

Det är den medicinskt arbetande personalen på ett sjukhus som ska ha rätten att planera, ansöka om adekvata resurser och ansvara för dem. ”Samhället” ska egentligen inte syssla med att hantera befolkningens ”oro” och ge en byråkratisk bild av den nationella situationen eftersom deras stora informationsmassa egentligen förhindrar befolkningen att säga ifrån och utkräva ansvar av befattningshavarna!

Pandemi och grundutbildning

Om en pandemisk situation ska kunna bemästras överhuvudtaget är det en medicinsk grundutbildning på alla nivåer som är räddningen, inte framtidsforskningen och historieskrivningen. Tids nog kommer den, när pandemin efter lång tid lagt sig och livet långsamt återvänder! Att nu själva vårdpersonalen hotas av brister i utrustning och är underbemannad är en skandal. Det är resultatet av lång eftersläpning av respekt för den yrkesmässiga kompetensen, den som all god vård är beroende av.

Varför finns sådana myndigheter eller statliga institutioner som Folkhälsomyndigheten? Många kan tycka att det är statens sätt att skapa känsla av medborgerlig trygghet när stora saker händer i landet. Den bidrar till känslan att Staten värnar om allas lika värde och att de svagastes intressen har hög prioritet. Ett annat sätt att se myndigheten är att uppfatta den som en del av det kontrollerande samhället.

Redan nu kan FHM följa befolkningsrörelserna genom mobilnäten. Redan nu kan den informera regeringar, och regeringar kan ge FHM uppdrag. SKL måste alltid väga in rapporter och rekommendationer från FHM. Folket kan få höra att regionsjukhusen tvingas till svåra etiska prioriteringar vad gäller operationer. I den svåra vårdsituation vi upplever nu måste canceroperationer ställas in. Men hur är det med aborterna? Där kommer man att säga att man inte vet exakt hur regionerna löser den prioriteringsfrågan.

Information och statistik

Folkhälsomyndigheten, som nu informerar hela samhället, kan inte göra något själv för att lindra sjukas lidande men kan ge statistik som ingen annan äger, väljer och tolkar. Låt oss säga att dess roll den här gången inte kan påverka de alarmerande uppgifterna om antalet smittade och antalet döda men att den ger folket intrycket att Staten tar ansvar. Verksamheten kan inte allvarligt skada nuläget!

Men låt oss säga att den politiska makten i framtiden skapar en maktplattform för riktlinjer för klimatpåverkan eller befolkningspåverkan. Då finns en struktur redan på plats för att kontrollera och styra uppifrån. Den verkliga demokratin kommer i fara, som i Hongkong, som i Nordirland, där brittisk abortlag måste införas mot den nordirländska befolkningens vilja.

Vad händer med en läkare i Nordkorea som påpekar för myndigheter att patientsäkerheten är i fara? I bästa fall avsked, i normalfallet omskolning på främmande ort. Hon eller han har inte haft förtroende för myndigheterna. Det är det enda brottet men det går inte att överklaga straffen.

Låt oss säga att en universell konsensus (som inte kan finnas) kommit fram till att världsbefolkningen inte bara ska sluta öka utan framför allt fås att minska. Böcker av bombkaraktär ges ut regelbundet i ämnet överbefolkning.

Vilken svensk myndighet skulle vara bättre lämpad än FHM att dagligen rapportera siffror till allmänheten hur denna viktiga överlevnadsfråga hanteras på regionalnivåerna. ”Vi kan se att vi håller emot och att siffrorna för barnafödslar är i en fallande fas”. ”Vi är försiktigt optimistiska.” ”Många yngre kvinnor säger redan nej till moderskap!” ”Vi satsar hårt på att stödja insatser för kvinnors sexuella hälsa i länder med större populationer!” Det handlar om preventivmedel och abortutrustning som kostar pengar.

FHM – eller annan tillskapad myndighet – kan komma att ingå i den demografiska kontrollapparaten – på ett sätt som passar in i det ”svenska systemet” som naturligtvis inte har någon likhet med systemet med de verkliga diktaturerna som Kina och Nordkorea.

Ideologisk bakgrund

Inflytelserika personer i Sverige läser och begrundar kända författare – inte minst nobelpristagare i ekonomi – och opinionsbildare alltifrån Paul Ehrlich, Simone de Beauvoir, Richard Dawkins, Torbjörn Tännsjö, P.H. Liotto och andra som bidrar till att skapa ny ideologi för samhället att kontrollera.

Sverige har många analytiker på samhällsdebattsidan som vågar höja rösten. Dessa opinionsbildare håller än så länge stången mot ”diktaturernas hantlangare”. Men vid ett nytt revolutionärt maktövertagande är de de första att försvinna från den offentliga scenen.  Det sker alltid så, se historien under 1900-talet! På omskolningsinstituten möter de sina kolleger som inte hade fullt förtroende för landets myndigheter.

Vem vet? Vem vill fråga? Vem vill svara?

Är det en obönhörlig utveckling att också vi en gång i framtiden får ett registreringssystem över medborgarna som en gång fanns i Östtyskland med sitt ökända Stasis? Vem vet? Vem vill fråga? Vem vill svara?

Som katoliker kan vi vara med och bygga upp goda institutioner i samhället. Med det är vår plikt att vaka över att den mänskliga personens okränkbara värdighet, från konceptionen till den naturliga döden, respekteras.

Kyrkans röst är viktig – modet att instämma

Det finns alltid människor som har civilkurage. Nämn bara S:t Oscar Romero, Martin Luther King, Eva Joly (född Farseth) , Päivi Ränänen, Greta Thunberg.  Då är det inte alltid säkert att vi måste lita på våra myndigheter. Kyrkan har också varnat för att stater med de möjligheter moderna preventivmedel ger kommer att lagstifta utan hänsyn till den moraliska lagen. Påven S:t Paulus VI säger i slutet av sin profetiska encyklika Humanae vitae (1968) i sin vädjan till de offentliga myndigheterna: ”Låt aldrig era folks goda seder bli undergrävda. Förhindra helt och hållet att genom lagstiftning sådana sedvänjor uppstår i familjen, som är statens urcell, vilka står i motsats till den naturliga och gudomliga rätten. Ty det finns andra vägar på vilka de statliga myndigheterna både kan och bör lösa befolkningsproblemet, nämligen genom att stifta lagar som skyddar familjerna och fostrar folket så klokt att morallagen och medborgarnas frihet skyddas” (§23).

                                                                                                    diakon Göran Fäldt