Vänskap och svek i Antikens Rom

En natt drömde jag att jag var på Forum Romanum i Rom när Julius Caesar mördades 44 f Kr. Det var ett förräderi och ett politiskt mord av mobiliserade motståndare. Det var falska och intrigerande människor bakom mordet. En av dem som förrådde och inte drog sig för överlagt mord var senatorn Marcus Junius Brutus. 

Varför drömmar man sådana drömmar? Är det därför att den här tiden i slutet av fastan handlar om förräderi och falskspel kring Jesus? Är det därför att de som har makt skyller på andra när de misslyckas? Syndabockarna är många i vår tid. Det är en falsk rättsskipning som genererar dem.

Naturligtvis påverkas man av beskrivningarna av Judas Iskariot, av Kajafas och Pilatus. När jag var ung gjorde Pär Lagerkvists korta roman Barabbas (1950) stort intryck på mig. Att genom läsandet få bevittna Jesu liv ur den tvivlande dödsdömde men frigivne främlingen Barabbas synvinkel var ett enastående sätt att komma förbi skolböckernas kristendomsundervisning. Jag var på väg till tron. Men min ungdomstid i Sverige var en mörkt stämd tid i sökande efter en ersättning av den förlorade kristendomen. Ångesten tycktes vara ett arv, skrev Lagerkvist som fick Nobelpriset i litteratur 1951.

Många kända tog livet av sig, Karin Boye, Stig Dagerman, Harry Martinsson, alla betydande diktare och författare. Samtidigt kom det sökande konversioner till Katolska kyrkan, Alf Härdelin, Sven Stolpe, Bang, Birgitta Trotzig, Per Beskow och från teaterns värld Olof Molander, Gunnar Björnstrand. De välkomnades i Kyrkan av franska dominikaner och tyska jesuiter. I den lutherska statskyrkan steg många nytänkande fram, men fortfarande skeptiska till den katolska kyrkan, som skrivits ner i generationer av skolböcker och marginaliserats av de stora tidningarna. Ända till nu med kardinal Anders Arborelius, karmelit. Det är en ny tid!

Lagerkvists Barabbas var ändå en slags spegelbild i ord av vad människor tänkte och kände i efterkrigstidens Sverige. Det var min uppväxttid och i den förde mig Guds nåd till tron och till Kyrkan som återfått sin plats på svensk jord. Det är i Kyrkan man möter livet på nytt och formas till människa. Precis som i evangelierna och Bibeln i sin helhet möter den sökande både helighet och falskspel, maktkamp och svek. Och varför inte? Se bara på Jesu liv!

Nu på ålderns höst är varje rad i Skriften levande och av betydelse. Varje liten scen angår mig och får mig att fundera. Hur tänkte huvudpersonerna i evangelierna? Vad skedde ”mellan raderna”?

Att stora rådet skulle ha beslutat att döda Jesus är mänskligt förfärande men måste av oss som kristna betraktas som en del av Guds heliga Försyn. Hur är det möjligt att Fadern tillåter sin älskade Son att ge sitt liv under det demoniska hatets och föraktets mantlar? Hur kunde man tänka så om Jesus och hur kunde man handla med honom så som de gjorde? Det är ju värre än vanlig mänsklig ohederlighet och sämre än all brottslig korruption.

De ville döma Jesus för hädelse och anspråk på att vara konung, konung i ett rike som finns inom oss. Men att rådet också bestämde sig för att också döda Lasarus som var Jesu vän, som Han uppväckt från döden, är lika förfärande men mer mänskligt chockerande.

Var det för att undvika social oro i Jerusalem inför den judiska påsken? Kanske är utrensningar politiskt motiverade men de kan aldrig vara moraliskt försvarbara. Översteprästen Kajafas hade förklarat för judarna ”att det var bäst att en enda man dog för folket” (Joh 18: 14). Konsensus bland folket!!!

Historiens farligaste diktatorer har suttit länge vid makten och undanröjt sina motståndare och kritiker. Det kunde bara sluta i blodbad och kaos. Tänk bara på Stalin, Hitler och Libyens överste Muammar al-Gaddafi.

 Falskspel straffar sig självt. Som det svenska uttrycket säger: ”Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri”. Eller blir skammen för tung: senatorn Brutus tog sitt eget liv två år efter mordet på Julius Caesar.

Det var sannolikt avundsjuka som drev Brutus till komplotten. Han eftersträvade makt och Caesar stod i vägen. Avundsjukan är en kardinalsynd. Det blev hans eget fall.

Barabbas, som skymtar förbi i evangeliet enligt Lukas, anar inte vem Jesus är och förstår inte varför han skonas: ”Döda honom och låt oss få Barabbas fri.” (Luk 23:18). Den friheten blev för honom en pilgrimsvandring i tvivel, mörker och hemlöshet hela livet.

Beslutet att döda Lasarus påminner mer om vår egen ”civiliserade” tid då journalister och politiker mördas eller förgiftas. Är vår tid egentligen så mycket hederligare än tiden under den romerska ockupationen av Palestina under apostlarnas tid, frågar vi oss?

Marcus Antonius (83 f Kr. – 30 f Kr.) var Caesars trogne vän och hade kännedom om sveket och planerna att mörda Caesar. I Shakespeares drama Julius Caesar håller Marcus Antonius ett berömt tal.

Han berömmer Brutus i sådana korrekta och beundrande ord att man förstår att han menar motsatsen. Det är ett retoriskt knep. Ett politiskt testamente till en begravning och ett genialt avslöjande av den verkliga komplotten. Vår tid behöver sådana sanningssägare för att rensa upp i den organiserade brottslighetens värld och överallt där pengar är motivet för långsiktigt planerande.

Det är bara det att dessa sanningssägare ofta själv mördas, som till exempel den italienska domare på Sicilien, Rosario Livatino, som vi skrev om här på Katolsk Horisont under året och som saligförklaras av påven Franciskus i maj i år. (Maffiamördad domare saligförklaras | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net) ).

Brottslingarna idag använder samma argumentation som stora rådet på Vår Herres tid som menade att det var bättre att en enda man dödades, Jesus, än att hela folket skulle straffas i den romerska ockupationen. Politiskt smart men etiskt genomruttet. För den enskilde är det bäst och säkrast att aldrig ha något med ränksmideri att göra, så som antyds hos Lukas 23: 50 – 51: Josef var en rådsherre ”som inte hade någon del i deras beslut och åtgärder”. Han ägde den grav där Jesu döda kropp lades.

Här följer som illustration till mod och rättrådighet i tider av vänskapens svek Marcus Antonius tal i översättning från engelskan (Göran Fäldt, mars 2021). Talet finns också i filmklassikern Julius Caesar.

Vänner, romare, landsmän, lyssna till mina ord;

Jag kommer för att begrava Caesar och inte för att lovorda honom.

Det onda människor gör följer dem;

Det goda begravs ofta med benen;

Så må det bli med Caesar. Den ädle Brutus

Har sagt er att Caesar var ärelysten:

Vore det så var hans fel ett svårt fel

Och Caesar har fått svara för det med lika mått.

Här står jag nu tack vare Brutus och de andra –

Brutus är ju en hederlig man;

De andra också, alla hederliga män –

Att hålla tal till Caesars begravning.

Det var min vän, en trogen och rättvis vän:

Men Brutus säger att han var ärelysten;

Och Brutus är en hedervärd man.

Han har kommit hit till Rom med många fångar

Och lösen för dem har fyllt generalernas kistor:

Såg Caesar någon ärelystnad i det?

När de fattiga klagat har Caesar tårar fällt:

Ärelystnaden borde formas av hårdare virke:

Ändå säger Brutus att Caesar var ärelysten;

Och Brutus är en hedervärd man.

Ni såg det alla vid Romulus’ och Remus’ grotta

Då jag tre gånger erbjöd Caesar en kungs krona

Som han tre gånger nekade till: var det ärelystnad?

Ändå säger Brutus att han var ärelysten;

Och visst, en hederlig man är han!

Jag talar inte för att motbevisa vad Brutus sagt,

Men vad jag vet det vill jag stå för här:

Ni har alla en gång älskat Caesar och inte utan skäl

Vad är det då som hindrar er att sörja honom?

O domsord, till vilda djur har du undan flytt,

Och människor har förlorat sitt förstånd. Ha tålamod med mig;

Mitt hjärta med Caesar ligger där i kistan, jag måste vila lite tills

jag får det åter.

                                            William Shakespeare

                             Julius Caesar, Akt III, scen II (1599 - 1600).

                                                                Marlon Brando som Marcus Anthony

 English original text:

Friends, Romans, countrymen, lend me your ears;

I come to bury Caesar, not to praise him.

The evil that men do lives after them;

The good is oft interred with their bones;

So let it be with Caesar. The noble Brutus

Hath told you Caesar was ambitious:

If it were so, it was a grievous fault,

And grievously hath Caesar answer’d it.

Here, under leave of Brutus and the rest–

For Brutus is an honourable man;

So are they all, all honourable men–

Come I to speak in Caesar’s funeral.

He was my friend, faithful and just to me:

But Brutus says he was ambitious;

And Brutus is an honourable man.

He hath brought many captives home to Rome

Whose ransoms did the general coffers fill:

Did this in Caesar seem ambitious?

When that the poor have cried, Caesar hath wept:

Ambition should be made of sterner stuff:

Yet Brutus says he was ambitious;

And Brutus is an honourable man.

You all did see that on the Lupercal

I thrice presented him a kingly crown,

Which he did thrice refuse: was this ambition?

Yet Brutus says he was ambitious;

And, sure, he is an honourable man.

I speak not to disprove what Brutus spoke,

But here I am to speak what I do know.

You all did love him once, not without cause:

What cause withholds you then, to mourn for him?

O judgment! thou art fled to brutish beasts,

And men have lost their reason. Bear with me;

My heart is in the coffin there with Caesar,

And I must pause till it come back to me.

                                                                                                                           diakon Göran Fäldt