Vad jag prioriterar i de äktenskapliga förberedelsekurserna

Jag annonserar varje år ut kurser och samtal för par som vill gifta sig. Någon har bett mig berätta vad jag anser nödvändigt i samtalen med paren. Ibland måste man planera på olika sätt beroende på parens arbete och kanske resor. Ibland går det på lördagar ibland måste man ta till vardagskvällar. Ibland kan det finnas barn med i bilden om föräldrarna inte haft möjlighet att gifta sig först. Då måste man hjälpa till och göra det bästa av situationen!

När paret – eller paren – anmält sig till en äktenskapsförberedande kurs vill jag först gratulera dem till att ha funnit varandra och att de har kommit så långt i relationen att de vill gifta sig. Man får känna på sig om paret eller paren vill berätta lite om hur och var de träffats och hur deras föräldrar ställt sig till planerna.

Jag frågar dem sedan vad de förväntar sig av kursen utan att gå in på innehållet. Jag tycker det är en bra samtalsöppning om de också med egna ord vill säga vad de tror Kyrkan vill ta upp i samtal innan de börjar få frågor av mig.

Om det visar sig att de är fria att gifta sig frågar jag om de går med på att planera möten och tider med mig. Jag betonar att tiden mellan träffarna är en del av kursen så att de vet att de tillsammans ska ta tid att studera materialet och diskutera tillsammans.  De samtalsböcker jag har utgivit är två, ”Tre påståendet om äktenskapet”, och ”De verkliga frågorna kring det kristna äktenskapet”, båda med Imprimatur.

Kursen bör enligt min mening spänna över 4 - 5 månader för att ge rum till mellanliggande samtal och för att paret ska ägna sig åt de frågor som senare i livet kommer att vara viktiga för dem själva. Antal träffar är minst 3 och högst 6 men själva bröllopsförberedelserna ingår inte.

Utvärderingar som gett mig stöd att fortsätta med upplägget är positiva framför allt av det skälet att de säger sig ”ha talat om saker de annars inte skulle ha upptäckt”.

Om det visar sig att de är båda katoliker, men redan samboende, frågar jag om de anar vad Kyrkan har att säga om det förhållandet. Jag går inte in i detaljerna men säger att det är bra att få tillfälle senare att förklara Kyrkans syn på samboförhållande som i samhället är normalt och accepterat.

Är det ett kyrkligt blandat par så ber jag dem berätta om hur de ändå kommit överens om att gifta sig. Jag uttrycker tacksamhet för att de anmält sig i så god tid så att kursen och de senare bröllopsförberedelserna inte blir onödiga stressfaktorer.

Därefter frågar jag om hur de tänkt sig själva bröllopet och om de vänt sig till präst eller diakon i Kyrkan och frågat om denne har accepterat att assistera dem och om de är överens om tiderna och vilken kyrka som de föredrar.

Här visar jag dem hur stiftets formulär för vigselanmälan ser ut och ger ett tydligt motiv för att förbereda sig genom en kurs för att kunna svara på de kanoniska frågorna med tillräckliga kunskaper.

Frågan om barnens dop och fostran i den katolska tron berörs här. Om man inte är helt överens på den punkten föreslår jag att ta särskild tid till den frågan utan att pressa fram beslut i den läget.

Därefter går jag in på den civilrättsliga frågan om hindersprövningen och vem som har vigselrätten. Om paret är bosatt någon annanstans i en katolsk församling förklarar jag att det är kyrkoherden i hemförsamlingen som ska ge tillstånd till vigsel i annan församling, eller i annat land. Gifter man sig i utlandet måste man vara ute i mycket god tid.

Jag förklarar meningen med kyrkoherdens i hemförsamlingen delegation till den som kommer att assistera paret vid vigseln. Här är det bra att förklara vittnenas roll och vad som krävs och inte krävs av dem. Frågar man om kostnader för vigsel förklarar jag det och kontrollerar samtidigt att den katolska parten är registrerad och har konfirmerats. Om det finns problem att få fram dopintyg från dopförsamlingen talar jag om hur man kan lösa det genom skriftlig försäkran av föräldrar eller gudföräldrar.

Sedan kan det vara dags att presentera kursboken och eventuellt annat material. Upplägget är att introducera ett kapitel, avlyssna första reaktioner eller frågor, bestämma tid för nästa träff och inbjuda till deras egna diskussion om innehållet. Det bör gå mellan 2 och 4 veckor mellan träffarna och varje träff är öppen för diskussion.

Om det visar sig att paret inte kommer att vara överens om delar av etiken, och kanske rollfördelningen, säger jag att de inte ska oroa sig över att ha olika uppfattningar från början. Det hör till den kunskap man ska ha om varandra men också att det är viktigt för relationen på sikt att man kommer varandra närmare och att enheten i äktenskapet också är en fråga om enheten i religionen.

Det är viktigt att inte avkräva några ställningstaganden i förväg. Tids nog får man tid att enas. Makarna ska kunna upptäcka att de är ömsesidigt ansvariga för äktenskapets helighet och att deras förbund ska uppfattas som en kallelse som kristna. Genom äktenskapets sakrament ska paret bli alltmer ett och se framtiden som en utveckling av den kärlek de vet att de har för varandra.

Det är också viktigt att tidigt komma in på det kristna parets liv i Kyrkan och i det omgivande samhället. Som gifta kristna är makarna ”i världen” men inte ”av världen”. Att lotsa barnen genom hemmet och dess kristna tradition och sedan hjälpa dem till goda kontakter i skolan och i omgivningen är en krävande uppgift för föräldrarna som vittnar om evangeliets och Kyrkans vittnesbörd men som inte avvisar samhällets sekulära undervisning. De måste se till att barnen inte hamnar i en känslomässig konflikt med föräldrarna.

Timmarna tillsammans under kursens gång ska vara innehållsrika men inte för tröttande. Pauser och något att tugga på och dricka hör till och träffarna ska inte vara längre än en och en halv timme. Någon form av bön tillsammans bör finnas med, men inte göras alltför mycket till andliga övningar. De har sin plats och sin tid.

Bibel, katekes och vigselritual bör finnas med på bordet som referenser.

Beroende på parens utbildning och kunskaper tycker jag att en viss historisk undervisning om äktenskapets betydelse i vår kristna kultur är av värde. Även om lagstiftningarna i våra gamla kristna länder har gått från sakrament till kontrakt är det av värde att framhålla den enastående kraften i den katolska äktenskapssynen, inte bara i Kyrkan utan också i samhället. En överblick av äktenskapets oupplöslighet och samhällenas anpassning med skilsmässorna ger en viss objektiv kunskap som styrker paren i deras framtida dialog med andra och andras kultur och uppfattning om saker och ting.

Slutligen är det viktigt att som präst eller diakon eller bidragande lekman behålla någon form av vänskapsband med paren. Kurser av den här typen berör många känsliga och intima områden. Man måste ta ansvar för relationen med paren och visa ett personligt intresse för dem. Under 2024 har jag förberett, eller förbereder 14 par, av dem 3 helt digitalt, ett avbrutet på grund av bosättning i Australien, och ett som inte kunde gifta sig katolskt.

Det är inte självklart att den som undervisar är densamme som den som assisterar paren som viger sig i Kyrkan. Respekt och vänskap är därför viktiga inslag i varje äktenskapsförberedande kurs.

diakon Göran Fäldt