Vad förlorar samhället på att göra abortpillret till en vårdfråga eller till en fråga om ”sexuell hälsa”?
De unga flickorna går 12 år i skolan. Under den tiden behandlas alla moraliska problem som kan uppstå under ungdomstiden som frågor om sexuell hälsa. Föräldraansvaret tas upp i den äktenskapliga förberedelsekursen som jag har, och då kommer frågorna om den äktenskapliga aktens betydelse och dess ansvar för nytt mänskligt liv upp till diskussion. Det kanske inte är den första frågan de unga paren tänker på, men det blir det. I sakramentet äktenskap uppenbarar Gud sin plan för människan. Det är redan det en upplevelse som styrker kärlekens kraft. Det är både ett personligt område och psykosocialt område. Hur liv kommer till blir en fråga som handlar om ansvar och insikt om själva meningen med vårt liv.
Vad Kyrkan då lär blir plötsligt något som inte stämmer överens med de många skolårens undervisning inom området. Kyrkans undervisning kan komma för sent i den meningen att de ungas samveten redan är formade av principer som har samhällets stöd. De unga behöver alltså få veta vad Kyrkan lär redan innan de närmar sig äktenskapet. De katolska biskoparnas insatser för församlingarnas trogna som nämns i artikeln om det amerikanska läkemedelsverkets godkännande av abortpillret är goda och uppbyggande men det blir ändå ett försök att hjälpa till i efterhand och inte i förväg som egentligen är vad som krävs.
Att protestera räcker inte. Man måste ha de relevanta argumenten. Politiskt hjälper det kanske inte och då kan Kyrkan se ut som förlorare i striden med det sekulariserade samhället. Katolska skolor - om och var de finns - kan göra en avgörande insats - men just därför blir de också föremål för motoffensiv och ibland med indragna skoltillstånd som medel för att i stället undervisa om vad man menar med sexuell hälsa.
I den situation som vi har är resignationen den katolska trons värsta fiende. Det finns alltid en väg att välja. Det finns heliga människor som blir ”världens ljus” och ”jordens salt” (Matt 5:13-16). Även de minsta gärningarna i trons lydnad till Gud är själva lösningen. Trons gärningar betyder allt. Gud gör det vi inte klarar själva.
Det finns alltid en lösning och en möjlighet. Mose räddades och Gud utvalde honom till ledarskap. När Kyrkan söker vägar att hjälpa kvinnorna som får rådet att använda abortpillret fortsätter de arbetet som de gudfruktiga hebreiska barnmorskorna utförde i förtryckets Egypten på Faraos tid. I vår tid är det den mänskliga fruktsamheten som förtrycks. Mose adopterades av den egyptiske kungens dotter som dragit upp pojken ur vattnet (2 Mos 2:10). När kärleken är klok, blir den stark!
Kungen av Egypten gav ju order till de hebreiska barnmorskorna att döda de hebreiska pojkarna men låta flickorna leva. Israels söner fick inte bli för många, menade kungen. Mose föräldrar älskade sitt barn och kunde inte tillåta att det dödades utan gömde honom i en vattentät korg i Nilen. Litar vi på Gud finns det alltid en lösning och en möjlighet. Mose räddades och Gud utvalde honom till ledarskap. Man måste alltså i Kyrkan tänka familj, äktenskap och livets helighet så tidigt som möjligt. Kunskaperna behöver tid för att bli begripliga. Kyrkan förmedlar sanningen droppvis, steg för steg, som en mor ammar sitt barn. Vi kan vara tacksamma för det stora arbete Katolska pedagogiska nämnden har utfört genom att översätta och ge ut ”Direktorium för katekes – att föra trons låga vidare” (2023). Allt som man där kan studera i kapitel VIII om katekesen och familjen är ett stort stöd för oss alla som kristna i en tid av materialism och ateism. Vi kan vara som Mose ”uppdragna ur vattnet” och bli de vittnen om Gud som denna värld så tydligt behöver.
Egyptierna på Mose tid utförde folkmord. Stalins, Hitlers, Mao Zedongs, Pol Pots och andras folkmord är resultatet av patologisk kärlek till makt. Människans liv är värdelöst. Det värsta med abortpillret är inte dödandet av miljontals blivande mänskliga foster. Det dödar livets idé. Fostret är värdelöst. Den sortens folkmord måste vi motsätta oss även med risken för vårt eget liv.
diakon Göran Fäldt
